Psevdovitenskap og etikk

Transkript

1 Psevdovitenskap og etikk

2

3 Psevdovitenskap og etikk May Thorseth (red.) Program for anvendt etikk Skriftserie nr. 5 Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet, Trondheim

4 Program for anvendt etikk og respektive forfattere 2005 Distribusjon: Program for anvendt etikk Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet (NTNU) NO-7491 Trondheim ISBN ISSN Trykt i Norge av NTNU-trykk, Trondheim 2005

5 Innholdsfortegnelse MAY THORSETH Innledning 7 KNUT H. SØRENSEN Med lånte fjær eller med god grunn? En refleksjon om faglighetens grenser 13 BENGT MOLANDER Gränslös kunskap 21 ASLAK STEINSBEKK Homøopati som utfordrer til etablerte sannheter i medisin 29 ASBJØRN DYRENDAL Pseudovitenskap - en etisk utfordring? 35 ROLF MANNE Ønskekvist i snøskred psevdovitenskap i praksis? 45 ANNE STALSBERG Ytringsfrihet og påstått vitenskap - et dilemma? 51

6

7 Innledning May Thorseth Innledning Denne publikasjonen er en videreføring av et seminar om pseudovitenskap og etikk som Program for anvendt etikk arrangerte i mai Det startet med et initiativ fra institutt for arkeologi og religionsvitenskap, og et ønske om å skape mer interesse for etiske problemer også hos de teknologiske fagmiljøene. Rundt 30 deltakere deltok, de kom fra fysikk, kjemi, religionsvitenskap, arkeologi, medisin, tverrfaglige kulturstudier og filosofi. Dette bidro til fruktbar debatt på tvers av faggrensene. Og nettopp faggrenser er et viktig tema i en diskusjon om grenser mellom "ekte" vitenskap og pseudovitenskap. Et viktig spørsmål er nemlig dette: Er det mulig å operere med avgjørelseskriterier for å skille mellom "ekte" vitenskap og pseudovitenskap? Og hvordan kan slike kriterier gjøres forenlig med NTNUs fokus på tverrfaglighet og demokrati? Et etisk relevant spørsmål er hvorfor det er problematisk med uenighet om kriterier for å skille mellom såkalt ekte og uekte vitenskap. Noen vil peke på at kriterier er viktig for å avgrense vitenskap mot juks. Andre er opptatt av at avgjørelseskriterier i bevegelse skaper usikker kunnskap. Her kan vi som eksempel nevne et prosjekt ved medisinstudiet i Tromsø, hvor man har forsket på alternative metoder som homøopati og naturmedisin. Et sterkt argument for at avgjørelseskriteriene er i bevegelse er at mange mennesker faktisk bruker slike metoder, og at antallet er økende. De etiske problemstillingene er nær koplet til spørsmål om gyldighet (normer for vitenskap), avgjørelseskriterier og metoder, og til spørsmål om forholdet mellom forskning/vitenskap og allmennheten (brukerne). Under diskusjonen kom det fram mange interessante perspektiver som krysser faggrensene: på den ene siden de som mener at det fins klare kriterier for å skille mellom vitenskap og pseudovitenskap, og på den andre siden fra de som mener at et slikt skille ikke kan trekkes på generelt grunnlag, men i stedet vil 7

8 May Thorseth være i bevegelse. Det siste perspektivet kan føres tilbake til en bestemt oppfatning om vitenskapens og forskningens ethos: vi kan ikke forutsi i dag hva som vil være akseptabel kunnskap i framtida, og at nettopp dette er knyttet til vitenskapens vesen. Under debatten var det flere som påpekte behovet for at vitenskapsfolk oftere må komme ut fra elfenbenstårnet og kommunisere med folk utenfor. Slik opplysning vil føre til at folk flest blir bedre rustet til å ta stilling til kontroversielle spørsmål om hva som skal reknes som vitenskapelig kunnskap. I forlengelsen av dette var det også flere som så en felles gevinst i at man dermed vil åpne for kommunikasjon mellom etablerte paradigmer og mer utradisjonell forskning på utsiden. Noen hevdet at pseudoforskning ofte kjennetegnes ved ekstrem tverrfaglighet og derfor lett kan uttale seg om det som ligger utenfor fagspesifikke kompetanseområder. Et viktig spørsmål i forlengelsen av dette er hvorvidt visse former for tverrfaglighet genererer et etisk problem: siden faggrensene delvis bryter sammen er det heller ingen som kan etterprøve resultatene av forskningen. I denne publikasjonen bidrar seks ulike fagfolk med interessante perspektiver på etiske og metodologiske drøftinger av det vanskelige forholdet mellom ekte og uekte vitenskap. Knut H. Sørensen (tverrfaglige kulturstudier) framholder som kriterium på vitenskap at den må være sosialt robust, og for det kreves åpenhet og gjennomsiktighet i forskningen. Han peker dessuten på at det ikke finnes én vitenskapelig praksis, og at man derfor heller ikke kan snakke om vitenskapens essens. Grensen mellom det banebrytende og det rent tøvete har historisk vist seg å være vag. I et samfunn med demokratiske rettigheter vil kvakksalveri alltid være en del av ytringsfriheten. Grensen mellom vitenskap og pseudovitenskap i form av kvakksalveri er uproblematisk der det medfører risiko for liv og helse. Mer problematisk er det i tilfeller hvor ingen slike risker foreligger. Men uansett hva man måtte mene er det ingen som vil være tjent med å opprettholde merkelapper og generell grensedragning. Bengt Molander (filosofi) peker i sitt bidrag på at grensen mellom ekte og uekte vitenskap varierer i ulike fag. Han holder likevel fram et kriterium som har særpreget det vitenskapelige arbeidets etikk: engasjement for kritisk granskning og kildekritikk i eget fag. Ved nærmere ettersyn viser det seg at en slik holdning ikke alltid er like framtredende innen etablert vitenskap, og derfor ikke fungerer som et klart skille mellom ekte og uekte (pseudo-) vitenskap. Det er ikke alltid opplagt hva som fungerer best av ulike metoder. Pseudovitenskap anklages ofte for å gå god for noe som ikke fungerer i virkeligheten som ønskekvisten. Det viktige spørsmålet er imidlertid hvem som avgjør hva som åpenbart fungerer best? I spørsmål om etisk akseptable kriterier på vitenskapelig kunnskap er det dessuten ikke bare snakk om hva som er sant eller falskt, men like mye hva som leder til det beste: en varm fuskepels eller en kald ekte pels om vinteren, som han uttrykker det. 8

9 Innledning Aslak Steinsbekk (medisin) problematiserer skillet mellom vitenskap og pseudovitenskap gjennom en drøfting av forholdet mellom skolemedisin og homøopati. Disse framstår som to ulike tradisjoner når det gjelder den underliggende appellinstansen: skolemedisinen står i en rasjonalistisk tradisjon, mens homøopatien hører hjemme i en mer empirisk basert tradisjon. De ontologiske utgangspunktene viser seg i hva slags grunnleggende spørsmål som reises i de respektive disipliner: objektiv bekreftelse av pasientens subjektive symptomer (skolemedisin), versus subjektiv beskrivelse fra pasienten av pasientens subjektive symptomer. Forholdet mellom de to er kanskje mer komplementært enn motstridende. En viktig rolle for homøopati i dag viser seg bl a mot bakgrunn av en tid hvor vi leter etter miljøvennlige løsninger på kroniske og funksjonelle sykdommer som ikke har en kjent årsak. Homøopatien har for øvrig sin funksjon i en del av sykdomsspekteret, spesielt det som gjelder ubehag som står i veien for våre daglige gjøremål, og der skolemedisin ikke har vist seg å ha kurerende fortrinn. Asbjørn Dyrendal (religionsvitenskap) drøfter i sitt bidrag et kjent problem innen det som gjerne omtales som pseudovitenskap, nemlig det å unnlate å utfordre egne hypoteser. Et viktig kjennetegn på vitenskapelighet er vilje til å lære, og til å ta selvkritikk. Synet på hvorvidt pseudovitenskap representerer en alvorlig etisk utfordring blir nyansert: mens homøopati mer kan betraktes som marginal og alternativ, og som komplementær til skolemedisin, forholder det seg annerledes med satanismepanikk og ønskekvist som drøftes i dette bidraget. Hovedanliggendet er imidlertid det kunnskapsmessige underlaget for disse ulike praksisene, at de er fundert på tvilsomme teorier og metoder. Han peker på at spørsmål om vitenskap og pseudovitenskap er et naturlig tverrfaglig felt, og at det kunne være et bra kurstema for å gjøre studenter bedre kjent med forskningstradisjoner og kunnskapsproduksjon fra ulike fagfelt. Rolf Manne (kjemi) tar i sitt bidrag opp potensielle farer forbundet med pseudovitenskap. Hans eksempel er bruk av søkevinkler, eller ønskekvister i forbindelse med snøras, en metode som har vært brukt av Røde kors og Forsvaret, men som nå er ute av bruk. Et viktig anliggende i dette bidraget er forholdet mellom tro og overtro, og hva som kan gi gode grunner til å stole på egne sanser. Kontrollerte forsøk framholdes som det mest betydningsfulle kriteriet for det formålet. Anne Stalsberg (arkeologi) henter i sitt bidrag om ytringsfrihet og påstått vitenskap sine eksempler fra arkeologi, og diskuterer flere kriterier for å kunne skille mellom ekte vitenskap og pseudovitenskap. Hun reiser bl a spørsmålet om hvordan vi kan vite at noe er rett. Seriøs forskning hevder ikke alltid å ha rett, og forutsetter kontinuerlig debatt og løpende kritikk av kilder, metoder og litteratur. Slik løpende kritikk og debatt er et kjennetegn ved ekte vitenskap til forskjell fra påstått (pseudo-) vitenskap. Den siste typen kunnskap 9

10 May Thorseth særpreges gjerne av fravær av noter og henvisninger. Hun diskuterer også problemer knyttet til at visse publikasjoner framtrer som om de var vitenskapelige, mens de snarere burde betraktes som moderne diktning. Manglende bruk av kompetente forlagskonsulenter får noe av skylda. Et annet problem som drøftes i dette bidraget er at fagfolk innenfor såkalt pseudovitenskap ofte krysser faggrenser slik at mange opererer innenfor fagfelt de ikke behersker. Et viktig etisk dilemma som tas opp er hvordan man skal ivareta ytringsfriheten og samtidig håndheve kravet til kritisk granskning av forskningen. Anvender man de etablerte kriteriene for vurdering av vitenskapelige publikasjoner også på de påstått vitenskapelige publikasjonene kan det oppfattes som sensur. Disse bidragene demonstrerer stort mangfold i synet på hva som reiser etiske dilemmaer når visse former for kunnskap framstår som vitenskapelige uten at man klart kan avgjøre at krav til vitenskapelighet er tilfredsstilt. Flere tar opp den utfordringen som tverrfaglighet representerer: at det blir mer vanskelig enn før å opprettholde enhetlige kriterier for etablering av vitenskapelig kunnskap. Noen peker på etterprøvbarhet som et sentralt kriterium. Problemet er imidlertid at mye av det de fleste rekner som vitenskapelig ikke uten videre er etterprøvbart. Både etablert vitenskap og såkalt pseudovitenskap kan dermed anklages for å gå god for noe som ingen vet sikkert at fungerer best i virkeligheten. Dette gjelder ikke bare spørsmål om grensedragning mellom for eksempel skolemedisin og homøopati det gjelder et dypereliggende spørsmål om hvilke sannhetsvitner som brukes til støtte av hvem. Det spørsmålet kan ikke avgjøres med henvisning til bestemte vitenskapelige metoder. Et viktig etisk krav til vitenskap og god forskning som alle er enig i gjelder kravet til kritisk granskning og åpenhet for at all kunnskap er prinsipielt feilbarlig. Dette kan knyttes til forskningens ethos. Betydningen av å få til bedre kommunikasjon mellom leirene, og mellom vitenskapsfolk og allmennheten tilsluttes også av de fleste. Den viktigste uenighet gjelder kanskje først og fremst spørsmålet om hvorvidt det er mulig å skille mellom ekte og uekte vitenskap på generelt grunnlag, eller om det må avgjøres på grunnlag av kontekst og fagdisiplinenes egenart. Gjennom den åpne drøftingen som foregikk på det opprinnelige seminaret om pseudovitenskap og etikk, og som videreføres i denne publikasjonen, håper vi å bidra til at denne diskusjonen fortsatt holdes åpen. Nettopp det er vel den etiske fordringen når det gjelder all troverdig vitenskap, dette at vi som bedriver vitenskap til stadighet avkreves gode grunner for å kunne hevde at vi vet. Men dermed må vi også akseptere at kriterier for akseptabel kunnskap alltid vil være i forandring. Å tro på noe annet vil bryte med det vi har god grunn til å tro på, i alle fall om vi ikke vil avvise at vitenskapelig framskritt er mulig. 10

11 Innledning De etiske dilemmaer viser seg bare delvis å være innomvitenskapelige ettersom de i stor utstrekning reiser helt grunnleggende spørsmål om hva som skal til for at viten skal kunne betraktes som riktig, sann eller gyldig. Av og til gjør det godt for mennesker å tro på noe som kan vær sant uten at det nødvendigvis kan belegges med etablerte vitenskapelige metoder. På tross av innomvitenskapelig uenighet om kriterier for å skille ekte fra uekte vitenskap, er det likevel ett viktig etisk krav som har bred oppslutning: Det gjelder å sikre åpen kommunikasjon om kriterier for vitenskapelig virksomhet, ikke bare innenfor de ulike vitenskapene, men like mye mellom dem, og mellom vitenskapelige miljøer og forskning utenfor de etablerte fagmiljøene. MAY THORSETH Førsteamanuensis, Filosofisk institutt, og daglig leder av Program for anvendt etikk, NTNU may.thorseth@hf.ntnu.no 11

12

13 Med lånte fjær eller med god grunn? En refleksjon om faglighetens grenser Knut H. Sørensen Med lånte fjær eller med god grunn? En refleksjon om faglighetens grenser 1 Det er ikke alltid så lett å få rett selv om man har rett. Denne erfaringen har vel alle gjort seg, i forskjellige sammenhenger. Et problem er at det som regel er hull eller brister i selv de beste argumentasjonskjeder, men situasjoner kan vurderes ulikt, logikk kan tape overfor intuisjon, verdier kan være viktigere enn fakta, osv. Dessuten spiller evnen til overtalelse også en viktig rolle, det vi kan kalle retoriske ferdigheter. Diskusjonen om hva som er riktig kan følgelig være svært arbeidskrevende og usikker. Jeg skal i denne artikkelen diskutere noen sider ved det vi kan kalle grensearbeid og som handler om å etablere et skille mellom de vitende og de ikke vitende; forsker og ikke-forsker, spesialist og ikke-spesialist, innenfor og utenfor. På denne måten vil jeg problematisere forestillingen om at vi med enkle grep kan hindre faglig sjarlataneri eller såkalt pseudovitenskap. Falske stemmer i vitenskapens kor? De moderne vitenskapenes utvikling kan forstås som en lang rekke av diskusjoner som avsluttes eller lukkes, i den forstand at man blir enige om å være enige. Dermed blir noen påstander akseptert som riktige og andre som feilaktige. På denne måten privilegeres en stor mengde kunnskap. Etablert vitenskap får status som sann og dermed hevet over diskusjon. I denne prosessen har også de som blir opplært innenfor en avgrenset vitenskapelig sammenheng, innenfor en fagdisiplin eller profesjon, blitt privilegert. De er blitt eksperter med en sertifisert autoritet som er ment å gi dem et klart overtak i en hver diskusjon med ikke-eksperter. 1 Takk til Jan Grande og Nora Levold for nyttige kommentarer til et tidligere utkast 13

14 Knut H. Sørensen Denne situasjonen er på mange måter behagelig for de privilegerte. Faglige diskusjoner blir i alt vesentlig forbeholdt de som er innenfor faget, de som er lært opp til å beherske de samme teorier, begreper, instrumenter og argumentasjonsformer. Uenighet håndteres i regisserte former, i hovedsak gjennom etablerte kommunikasjonskanaler. Når intern enighet er etablert, blir omverdenen presentert for et faktum som omverdenen bare skal akseptere. Sertifisert kunnskapsautoritet strider mot grunnleggende demokratiske prinsipper, slik de fleste former for privilegier gjør. Den har også vist seg å representere en utfordring for demokratiet i saker der viten og verdier kommer i konflikt. Må ekspertenes råd alltid følges, eller skal vi noen ganger følge verdier, følelser og drømmer? En hovedgrunn til at teknokratiet aldri har lyktes i å bli et attraktivt alternativ til demokratiet er at ekspertene av og til er innbyrdes uenige, ja til og med kan ta feil. Forflyttingen av viten ut av det vitenskapelige rommet og ut i det omgivende samfunn er en komplisert og risikabel prosess, langt mer kompleks enn det teknokratiets talspersoner trodde. Dessuten viser det seg av og til at den vitenskapelige viten er feilaktig og blir korrigert av ikke-eksperter. Vitenskapenes rykte som ufeilbarlige er definitivt ikke uten pletter. Sertifiseringen gjelder bare med en rekke unntak. Forskere må derfor med jevne mellomrom argumentere for at de har rett også utenfor fagets lune rede. De må gjennomføre mer eller mindre offentlige former for bevisførsel. Det kan virke som om mange forskere misliker dette og beklager seg over at slike krav til bevisførsel i offentligheten er et uttrykk for tidenes forfall. En slik oppfatning er historieløs og heller ikke særlig fremtidsorientert. Bevisførsel i offentligheten har vært vanlig lenge, og det er faktisk viktig for å opprettholde den allmenne tilliten til vitenskapene. Det siste er et hovedpoeng hos Helga Nowotny, Peter Scott og Michael Gibbons i boka Re-Thinking Science. Knowledge and the Public in an Age of Uncertainty (Cambridge: Polity Press 2001). De hevder blant annet det blir stadig viktigere at vitenskapen blir det de kaller sosialt robust, slik at allmennheten vil ha tillit til vitenskapelige resultater. Sosial robusthet forutsetter, sier Nowotny og medforfattere, en større grad av gjennomsiktighet i forskningen, slik at utenforstående kan ha en forståelse av hva som er grunnlaget for framsatte vitenskapelige påstander. Dette kompliserer det tradisjonelle grensearbeidet mellom vitenskap og ikke-vitenskap og mellom de forskjellige vitenskapelige disipliner. Begrepet grensearbeid er i denne sammenhengen utviklet av den nordamerikanske vitenskapssosiologen Thomas Gieryn som viser hvordan innsatsen for å differensiere ulike kunnskapsformer er mer enn bare et spørsmål om demarkasjonskriterier. I første rekke handler dette om en slags faglig politivirksomhet der det kontinuerlig stilles spørsmål med hvem og hva som er innenfor og utenfor. Slik sett er grensearbeidet aktivt og rettet mot konstruk- 14

15 Med lånte fjær eller med god grunn? En refleksjon om faglighetens grenser sjonen av tillit og autoritet i forhold til faglig sertifisering. Hvem har rett til å uttale seg om hva og på hvilken måte? Et effektivt grensearbeid ville innebære en streng sertifisering som kunne ha redusert behovet for offentlig bevisførsel. Men dersom Nowotny og medarbeidere har rett, vil et effektivt grensearbeid virke mot sin hensikt. I stedet for å sikre tillit og autoritet vil vitenskapene bli møtt med økende mistro og skepsis. Dermed har forskerne ikke annet valg enn å delta i dialog med ikke-eksperter, enten i form av offentlig bevisførsel eller gjennom mer åpne laboratoriedører, slik at de (vi) bidrar til å skape den Agora som Nowotny sier at vi trenger. Tilliten til vitenskapen sikres altså best gjennom en opplevelse av å forstå, snarere enn bare å måtte akseptere. Ubehaget med offentlig bevisførsel er ikke bare at det er arbeidskrevende. Slik bevisførsel er også risikabel, for det er alltid en mulighet for at argumentene ikke blir akseptert. Forskeren kan tape. Det er imidlertid en pris som må betales, av minst to grunner. For det første er det mye farligere dersom den generelle tilliten til forskning eroderes enn at enkelte kunnskapspåstander ikke blir akseptert. Faktisk ville det moderne samfunnet nærmest gå i oppløsning dersom vitenskapene ble alvorlig diskreditert. For det andre hender det, som tidligere nevnt, ikke så rent sjelden at forskerne faktisk har feil og ikke-ekspertene har rett. Slik sett er det mye produktivt i et krevende utvekslingsforhold mellom eksperter/forskere og ikke-eksperter, selv om utvekslingsforholdet ikke alltid er krevende. Ikke all sang bør være ren. Hvordan skal man håndtere påstander fra ikke-eksperter som kommer utenfra vitenskapene? Skal Robert K. Mertons krav til vitenskapens ethos om likebehandling (universalisme) også gjelde de som er utenfor ens eget fag? Merton selv mente ikke det, og dette er neppe noen fruktbar eller praktikabel norm. Men grensearbeidet overfor de selvlærte må utøves med konduite, slik at man bevarer en åpning for det mindretall som har noe å fare med. I en mediesituasjon der avisene beskriver barneskoleklassers tur i fjæra som forskning, er ikke vilkårene for hardhendt grensearbeid de beste. Kollegialt sjarlataneri Hvor langt strekker vitenskapelig skolering seg som grunnlag for å krysse faggrenser? Hva er forskjellen mellom tverrfaglig engasjement og legitime ytringer på tvers av fag på den ene siden, og kollegialt sjarlataneri på den andre? Dette er heller ingen enkel affære. Vi leser alle aviser, vi er alle sosiologer, utbrøt en tidligere direktør i det tidligere teknisk-naturvitenskapelige forskningsrådet (NTNF). Respekten for grunnferdighetene i andre fag er ikke alltid så stor. Mye vitenskapshistorie skrives av eldre forskere som har et innenfra-perspektiv på egen fagdisiplin og 15

16 Knut H. Sørensen brede kunnskaper om dette faget, uten å kunne særlig mye om profesjonelle krav og ferdigheter som gjerne kreves for å gjøre slikt arbeid godt og pålitelig. Verken sosiologer eller historikere har noen lett oppgave når de vil gjøre grensearbeid i forhold til kolleger i andre disipliner. På en måte er dette problemet helt parallelt til utfordringene som ligger i dialogen mellom forsker og ikke-forsker. Vi trenger dialoger mellom vitenskapene, både som grunnlag for tverrfaglig forskning og som utgangspunkt for korrektiver mellom fagene. Følgelig vil et grensearbeid som blokkerer for dialoger mellom fagene være et problem og et hinder for faglig utvikling. Men innenfor et bredere vitenskapelig kollegium kan man imidlertid stille noen krav til slike former for dialog over faggrenser. Kollegialt sjarlataneri er ingen tjent med. I hvert fall i teorien er det mulig å etablere noen regler for skikk og bruk, en slags tverrfaglighetens moral, som kan hindre de verste overtrampene. For eksempel kan vi mane til forsiktighet med å bruke en vitenskapelig autoritet som er ervervet på et fagområde til å skaffe seg autoritet på et annet. Tilsvarende kan vi understreke viktigheten av å være klar over hva man gjør når man krysser faggrenser at kriteriene for kvalitet er annerledes, at begreper kan ha en ikke-triviell annerledes betydning og at språkføring og skrivemåte er grunnleggende forskjellig. Et spesielt problem er vitenskapenes interne hierarki. Noen fag mener de er bedre enn andre. Det er ikke tilfeldig at det er langt mer utbredt at naturvitere begir seg inn på humanisters og samfunnsviteres fagfelt enn omvendt. For eksempel finnes det en sosiobiologi der biologer hevder å ha bedre samfunnsteorier enn samfunnsvitere, men knapt noen biososiologi der sosiologer hevder at de forstår dyre- eller innsektsamfunn bedre enn biologene. Økonomer begir seg inn på andre samfunnsvitenskapers område uten å føle at de trenger å sette seg inn i den etablerte kunnskapen på feltet, men gud nåde hvis en sosialantropolog skulle finne på å ytre seg om samfunnsøkonomiske spørsmål uten å ha det samfunnsøkonomiske modellapparatet innabords. I økende grad vil de forskjellige vitenskapene krysse hverandre og krysses med hverandre. Tverrfaglighet i forskjellige former er uunngåelig, ja den er både ønsket og nødvendig for vitenskapenes fortsatte utvikling. Dette forutsetter en kontinuerlig innsats for å skape toleranse og pedagogisk innstilling. Grensen mellom det banebrytende og det tøvete kan være tynn og ikke alltid så lett å opprettholde, ja ofte kan vi bare se den i ettertidens lys. Det er vanskelig å tenke seg at det kan innføres formelle regler for kollegialt sjarlataneri. Til det er det for vanskelig å stille opp slike regler, slik jeg har argumentert for over. Vi trenger i stedet en større grad av refleksjon overfor det vitenskapelige mangfold som utgangspunkt for mer bevissthet om hva det vil si å krysse faggrenser. Noen varianter av tradisjonell skolering i vitenskapsteori har en tendens til å late som om det finnes en slags vitenskapelig 16

17 Med lånte fjær eller med god grunn? En refleksjon om faglighetens grenser praksis som kan omtales i bestemt form entall. Dette forsterker problemet fordi det bidrar til å bevare en utbredt forestilling om at det tross alt finnes en fellesvitenskapelig kjerne av tenkemåte og tilnærming, en slags vitenskapsessens som gjør det mulig å vurdere vitenskapelig kvalitet på kryss og tvers. Jeg har en del erfaring med kvalitetsvurdering i flerfaglige sammenhenger. Slike vurderinger representerer en utprøving av rekkevidden av den fellesvitenskapelige kjernen. Mine erfaringer her er paradoksale. Jeg opplever at flerfaglig sammensatte vurderingsgrupper stor sett fort blir enige om hva som er dårlig. Det vanskelige er å finne fram til det som holder høy kvalitet. Følgelig er jeg fristet til å hevde at dersom det finnes en fellesvitenskapelig kjerne, så fungerer den primært som grunnlag for å avsløre det som er svakt og utilfredsstillende. Den gir ikke grunnlag for å identifisere det som vi helst vil ha, nemlig god forskning. Følgelig gir den heller ikke noe grunnlag for å begi seg inn på andre fagområder. Det grunnlaget må eventuelt skaffes på andre og mer fagspesifikke måter. Kan vi snakke om pseudovitenskap? Det ligger mye arbeid bak sertifiseringen som forsker. Ingen som har lagt mye innsats i å skaffe seg sertifisering, liker kvakksalvere de som bare tar seg rett til å prøve å gjøre det som vi andre har slitt lenge for å få lov til. Noen sertifiseringer har lovbeskyttelse mot kvakksalveri når det foreligger begrunnet antakelse om at kvakksalveri kan medføre risiko for liv og helse eller store materielle verdier. I andre sammenhenger kan det virke som om kvakksalveriet er en demokratisk rettighet, en del av ytringsfriheten. Aschehougs og Gyldendals Store norske leksikon definerer pseudovitenskap som arbeider som presenteres som vitenskap, men som ikke oppfyller vitenskapelige kriterier. Den vanligste feilen er at prinsippene for hypotesetesting ikke aksepteres. Ut fra denne definisjonen er mange av universitetets fagområder pseudovitenskap. Den leksikalske tilnærmingen demonstrerer dermed på en enkel og instruktiv måte problemene med det generelle grensearbeidet. Dette blir enda tydeligere litt lenger ned i artikkelen der man noterer seg at Astrologi, parapsykologi og paramedisin er eksempler på pseudovitenskap som har fått en infrastruktur som ligner vitenskapen. Det finnes tidsskrifter, undervisningsinstitusjoner (endog universiteter ) og konferanser der emnet diskuteres på et tilsynelatende vitenskapelig grunnlag. Slike miljøer kan til tider frembringe enkeltarbeider innen forskning som holder høy vitenskapelig standard. Det må altså innrømmes, om enn motstrebende, at noen greier å fly med lånte fjær. Artikkelen avslutter med følgende observasjon En annen form for pseudovitenskap er enkeltpersoner som fremsetter kontroversielle teorier eller 17

18 Knut H. Sørensen forskningsresultater som kan virke tilforlatelige for lekfolk, men ofte baserer seg på ideer som fagfolk innen området vet kan motbevises. Når det kommer til stykket, er det vel denne formen for aktivitet som mange forskere opplever som særlig plagsom fordi det er vanskelig å gjendrive slike påstander i aviser og andre massemedier. Jeg er ikke sikker på om begreper som pseudovitenskap er hjelpsomme i de dialogene mellom samfunnet og vitenskapene som forskere må engasjere seg i. De fungerer primært som invektiver, som merkelapper eller fareskilt som man forsøker å klistre på aktiviteter, synspunkter og personer som man ikke liker. I den forstand er de nærmest anti-dialogiske. Denne anti-dialogiske karakteren kommer kanskje klarest til syne når merkelappene blir våpen i en vitenskapspolitisk kamp. Stempling av andres forskning som pseudovitenskap eller ikke-vitenskapelig kan i slike sammenhenger også fungerer som ledd i kontroverser om politisk innflytelse eller fordeling av ressurser. Dette betyr ikke at jeg benekter behovet for grensearbeid, men jeg tror ikke på den formen for generelt grensearbeid som begreper av typen pseudovitenskap er ment å gjøre. Det skyldes at jeg ikke tror generelt grensearbeid for å skille vitenskap fra ikke-vitenskap er så veldig fruktbart. Jeg tror mer på den formen for grensearbeid som handler om utvikling av et differensiert og reflektert syn på vitenskap som en mangfoldighet. Det medfører i sin tur et behov for å kunne se det like i det forskjellige og det forskjellige i det like, nødvendigheten av å kunne observere hva som kjennetegner forskjellige former for faglighet. Jeg synes at det er viktig å kunne krysse faggrenser, men det må skje bevisst og med kunnskap om hva grensene består i. Det er plagsomt å måtte etablere sin faglighet igjen og igjen, å begrunne hvorfor man faktisk vet noe. Når det kommer til stykket, er det kanskje denne plagen som skal karakterisere forskningen. Den som spiser av kunnskapens tre, kan ikke forvente å leve i paradisiske tilstander. Referanser Gieryn, Thomas F. (1995): Boundaries of Science. In Sheila Jasanoff et al., red. Handbook of Science and Technology Studies, Thousand Oaks, CA: Sage Merton, Robert K. (1942): Science and technology in a democratic order. Journal of legal and political sociology, 1,

19 Med lånte fjær eller med god grunn? En refleksjon om faglighetens grenser Nowotny, Helga, Peter Scott og Michael Gibbons (2001). Re-thinking Science. Knowledge and the Public in an Age of Uncertainty. Cambridge, UK: Polity Press KNUT H. SØRENSEN Professor, Institutt for tverrfaglige kulturstudier, NTNU 19

20

21 Gränslös kunskap Bengt Molander Gränslös kunskap Jag har valt att sätta kunskap i centrum. Vetenskap är, i bästa fall, en produktion av vissa typer av kunskaper och metoder att förbättra kunskaper. Det är emellertid inte alltid vetenskaplig kunskap är den bästa formen för kunskap, och på få områden den enda (vettiga) formen för kunskap. Därmed har jag markerat ett kritiskt förhållningssätt till begreppet vetenskaplighet som kvalitetsstämpel. Det perspektivet är viktigt när vi diskuterar pesudovetenskap(lighet). De många vetenskaperna och de inte fullt så många pseudovetenskaperna En ordboksförklaring av förledet pseudo- lyder som inte är äkta eller egentlig. 1 Exempel som ges är pseudodebatt, pseudohändelse och pseudovetenskaplig. Kort sagt, pseudovetenskap är falsk eller oäkta eller oegentlig vetenskap. Detta fenomen är väl intressant endast om någon presenterar det pseudovetenskapliga som äkta vara eller om det är lätt för allmänheten (läsare, lyssnare, åskådare) att ta det oäkta som äkta förutsatt att det oäkta är sämre än det äkta. Ordet oäkta är normalt förbundet med olust. Det oäkta kan inte vara lika bra som det äkta. Det oäkta är en form för bedrägeri. Det är emellertid inte självklart. Till exempel har fuskpäls blivit en tämligen neutral beteckning och till och med en positiv term för dem som inte vill använda (vissa) djur för att producera kläder till människor. Inom ramen för seminaret Pseudovetenskap och etikk och därmed i denna skrift har vi sett några klara exempel på pseudovetenskap(lighet) jag hänvisar i första hand till bidragen av Rolf Manne och Anne Stalsberg. Krea- 1 Nationalencyklopedins ordbok. Andra bandet, Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker,

22 Bengt Molander tionismen, som framför allt i USA vill framträda som vetenskap parallellt med (normal) vetenskap baserad på evolutionsteorin, är ett annat exempel. 2 Samtidigt är det djupt problematiskt att tala generellt i termer av begreppsparen vetenskap - pseudovetenskap och vetenskaplighet - pseudovetenskaplighet. Låt mig fördjupa detta något. Vetenskap i meningen produktion av vetenskapliga resultat och vetenskapligt utbildade personer är relativt väl institutionellt avgränsat i samhället. Däremot har forskare och filosofer förgäves försökt finna ett allmänt inre kriterium, en eller annan definition av vetenskaplighet, till exempel i form av en vetenskaplig metod, som kan skilja mellan vetenskap och det som icke är vetenskap. Det finns också många vetenskaper, med väsentligt olika karaktär. Vetenskaplighet och gränsdragningen mellan äkta och oäkta vetenskap är mer väldefinierade inom vissa vetenskaper än inom andra. 3 Forskare lärs in i ett hantverk inom sitt eget vetenskapsområde. Det gäller att kunna sitt hantverk om produkterna skall bli bra. (En god hantverkare kan emellertid också fuska lite om det inte betyder att slutprodukten blir väsentligt sämre.) Det är relativt lätt att skilja ut den goda hantverkaren från den sämre inom många vetenskaper, främst inom naturvetenskap och teknologi tror jag. Inom det humanistiska området är det ofta svårare ibland på gränsen till det omöjliga. 4 Låt mig nöja mig med min eget område, filosofi. Hur skiljer man mellan äkta och oäkta filosofi? Pseudofilosofi? De professionella filosoferna har nog alla och envar sin egen uppfattning om bättre och sämre, men vad som är bättre och vad som är sämre fortsätter vi strida om. Vetenskapen som samlingsbeteckning för de olika vetenskaperna kan också (delvis) avgränsas genom att forskarna följer, förespråkar och upprätthåller vissa gemensamma normer eller i alla fall försöker göra det. (Till exempel Mertons normer: universalism, kommunism, objektivitet, opartiskhet) Det följande är Sverker Gustavssons sätt att göra en sådan avgränsning: I den akademiska söndagsförkunnelsens mening är forskningen ett samhälle. Inom dess hank och stör försiggår ett fritt utbyte av idéer och kritiska synpunkter. Det sker likställda akademiska medborgare emellan. Ingen kan påverka den andre i kraft av sin ställning i yttre avseenden. Genomgående råder argumentets primat. Vad som är hållbart avgörs på en internationell marknad för idéer, där ingen frågar efter namn, bakgrund och hittillsvarande prestige. 2 Jfr Abusing Science. The Case Against Creationism, Cambridge, Mass.: MIT Press (1982), av Philip Kitcher. 3 Detta är ett dilemma för tvärvetenskaplig arbete, som May Thorseth påpekar i sin inledning. 4 Samtidigt finns det många gränsområden publicerade fysikern Alan Sokal artikeln Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity I tidskriften Social Text. Det var en ren bluff för att testa om artikeln blev publicerad i den postmodernistiskt anlagda tidskriften. Artikeln och kommentarer finns på 22

23 Gränslös kunskap Även den mest ansedde och namnkunnige anses kunna begå ett misstag. Också den helt okände antas kunna bidra med en iakttagelse eller upptäckt, som bekräftar, nyanserar eller ställer den förhärskande meningen helt på huvudet. Praktiskt sett måste emellertid forskningen alltid ha ett inslag av ämbetsutövning inbyggd i sig. Betyg behöver sättas på tentamina och avhandlingar. Yttranden måste skrivas som underlag för rangordning av sökande till tjänster. Men principiellt rör det sig om ett nödvändigt ont. Vetenskapens karaktär av stat är undantaget som bekräftar huvudregeln. I huvudsak måste forskningen ha de egenskaper som utmärker ett samhälle. Annars är den inte trogen sin idé. 5 Man kan kalla detta ett försök att fånga vetenskapens idé eller vetenskapens ethos. Eller kanske skall vi bara tala om vetenskapens etik? Jag skall här inte närmare diskutera Sverker Gustavssons försök att fånga denna idé eller etik. Ofta har det diskuterats i vilken utsträckning forskare faktiskt lever efter denna etik och i vilken utsträckning de borde göra det. Vissa fall av pseudovetenskap bryter så flagrant mot en sådan etik att de som producerar det förmenta vetandet gott kan kallas pseudoforskare. Vissa har brutit mot den öppenhet och det aktiva engagemang för kritisk granskning, inkluderat källkritik i vidaste mening, som kan anses tillhöra kärnan av det vetenskapliga arbetets etik. Samtidigt får vi inte glömma att källkritik tillhör hantverket inom de olika vetenskaperna. Det räcker inte att kunna källkritik inom fysik för att utöva källkritik inom till exempel arkeologi och historia. Av resonemanget så långt följer att den som anklagar något för att vara pseudovetenskap eller någon för att vara pseudovetenskapligt har en avsevärd bevisbörda. Argumenten måste bli ad hoc (för just detta brott mot etiken) eftersom varje avgränsning av (en) vetenskap(lighet) med nödvändighet är ad hoc. 6 Det är alltså inte tillräckligt att inifrån sin egen avgränsning av (normal) vetenskaplighet anklaga något eller någon för att vara pseudo... därför att det (den) är annorlunda. Vi återvänder till frågan om kunskap i vidaste mening. Kunskap och kunskapsauktoriteter en etisk fråga I detta avsnitt skall jag koncentrera mig på frågan om bättre och sämre kunskap, för att i det tredje och sista avsnittet återvända till frågan om pseudovetenskap(lighet). Inledningsvis kan det vara värt att notera att bättre och sämre 5 Sverker Gustavsson, Kritiken av forskningspolitiken, i Festskrift till Carl Arvid Hessler på 80-årsdagen den 10 februari 1987, Stockholm: Almqvist & Wiksell, s I den meningen jag här använder ad hoc ligger det ingenting negativt i ett kalla något ett ad hoc argument. Både Rolf Mannes och Anne Stalsbergs bidrag i denna skrift är i god mening ad hoc. 23

24 Bengt Molander kunskap inte enbart hänger på om något är sant eller falsk, sannolikt eller osannolikt. Det gäller också hur bra vissa kunskaper (eller förmenta kunskaper) leder oss genom världen. Eller med andra ord: hur vi kan orientera oss i världen med vissa (förmenta) kunskaper. Låt mig antyda vad det kan röra sig om genom att ta upp några sidor av hälso- och sjukvård. Detta är ett område där det finns flera alternativa sätt att närma sig ohälsa och upplevelse av ohälsa. En bok som på intressant sätt behandlar skolmedicin och alternativ till skolmedicin är Vetenskap och beprövad erfarenhet. Den är skriven av (dåvarande) professorn i ortopedisk kirurgi Olov Lindahl och matematikern och dataspecialisten Lars Lindwall. 7 Lindahl var, och framträder i boken som, en försvarare för alternativ till skolmedicinen. Boken argumenterar övertygande för att alternativa behandlingsformer bedöms hårdare i testsituationer än dem som tillhör etablerad medicin. Författarna visar också genom flera exempel att behandlingsmetoder, både läkemedel och kirurgiska ingrepp, som rutinmässigt används inom skolmedicinen, inte är prövade med de bästa tillgängliga metoderna. Det vidgås av företrädarna för skolmedicinen, säger författarna, men med irritation. 8 De som talar för dessa metoder hänvisar då ofta, säger Lindahl & Lindwall, till sunda förnuftet. Inom området hälso- och sjukvård finner vi alltså hänvisningar inte bara till vetenskap utan också till beprövad erfarenhet och sunt förnuft. Detta visar en landskapsbild där gränsen mellan det äkta och det oäkta upplöses. Landskapet är mycket mer komplext och det framträder på olika sätt beroende på hur man färdas och var man befinner sig. En behandling skall helst ha verklig effekt med utgångspunkt i en tillförlitlig diagnos. Det är skolmedicinens och kanske också sunda förnuftets utgångspunkt. Men verklig effekt är inte ett självförklarande begrepp. Lindahl & Lindwall argumenterar för att det är omöjligt att upprätthålla en icke existerande skillnad mellan kropp och själ. 9 En konsekvens av detta är att det blir omöjligt att upprätthålla en skillnad mellan placeboeffekt och annan, verklig, effekt. De kritiserar den medicinska vetenskapen, inklusive vetenskapen om hur man botar människor, för att vara alltför inriktad på klassifikations- och diagnosmetoder till nackdel för terapeutiska experiment. 10 Vad finns det för alternativ då? Ett alternativ som Lindahl & Lindwall förespråkar är att det ordnas SM i terapi, alltså Sverigemästerskap i terapi. I norsk kontext skulle det då bli NM i terapi. 11 Lindahl & Lindwall beskriver 7 Boken utgavs av Natur och Kultur, Stockholm Se Lindahl & Lindwall, kap Lindahl & Lindwall, s Lindahl & Lindwall, s Se avsnittet SM i terapi eller Vem botar bäst? i Lindahl & Lindwall, s. 115f. 24

25 Gränslös kunskap också pedagogiskt olika metoder för att bedöma hur bra (eller dålig) en behandling (terapi) är jämfört med andra. De vill bidra till upplysta val. Det är de personer som behandlas som skall avgöra, inte vetenskapen och inte pseudovetenskapen heller för den delen. Därmed har vi cirklat in något viktigt. Det tycks uppenbart att vissa pseudovetenskapliga idéer och resultat vid närmare undersökning visar sig inte fungera i verkligheten (jfr åter Mannes diskussion om sökvinklar i denna skrift). Men fungerar i verkligheten är ett begrepp som öppnar sig åt flera håll. Finns det (i princip) alltid (äkt)vetenskapliga svar på om en eller annan teknologi fungerar i verkligheten? Knappast. Frågan som gång på gång pressar sig fram är: vem avgör vad som är äkta eller oäkta när det inte är uppenbart vad som fungerar bäst? En antik grekisk filosof, nämligen Platon, kan hjälpa oss att finna ett fruktbart spår vidare. I dialogen Gorgias diskuteras skillnaden mellan blott färdighet och äkta konst. Konst betyder här praktisk konst, som läkekonst och kokkonst, för att anknyta till de exempel Platon använder i dialogen. 12 Människor besitter många olika färdigheter, det vill säga att de kan ta sig fram i och (med rimlig framgång) uppnå bestämda mål i en eller annan del av verkligheten. Läkaren kan behandla sjuka människor med (rimlig) framgång. 13 Kocken kan laga mat som människor njuter av. Men det finns, enligt Platon, en väsentlig skillnad. Nämligen att den som behärskar den äkta läkekonsten behandlar människorna med insikt om vad som är bäst för dem och hur detta kan uppnås, så att behandlingen faktiskt leder till det bästa för dem som behandlas och möjligen andra. Platons exempel kan naturligtvis diskuteras men för poängerna jag vill göra i denna uppsats spelar det ingen roll hur man ställer sig till det exemplet. Huvudpoängen är att äkta konst förutsätter en etisk insikt. Man kan till och med säga det starkare, eftersom äkta kunskap visar sig (bäst) i äkta konst: Äkta kunskap och äkta vetenskap? förutsätter etik. Men hur skall vi då se på kunskapsformen etisk insikt? Vi måste då lämna Platons idéer om (teoretisk) insikt i det godas idé. I stället ska vi rikta uppmärksamheten mot (den sokratiska?) konsten att bli mer insiktsfull om vad som är bra för människor (i det långa loppet och på det hela taget). Perspektivet måste alltså göras mer dynamiskt. Förhållandet mellan etisk insikt och annan kunskap/konst tenderar därmed att bli cirkulär i hermeneutisk mening. Här har jag inte möjlighet att närmare gå in på det. Låt mig ge ett som jag tror lärorikt exempel som kan illustrera vad denna syn på etik och konst/kunskap innebär i verkligheten. Möbelsnickaren Tho- 12 Det vore kanske bättre att tala om läkarekonst och kockkonst som det också står i en äldre svensk översättning. 13 Det gör en väsentlig skillnad om man skulle tala om att bota sjukdomar i stället för sjuka människor. 25

26 Bengt Molander mas Tempte, som också kallar sig konstsnickare, har i boken Arbetets ära reflekterat över sin egen (och andras) yrkesetik: Möbelsnickarens uppgift är att göra billiga, lätta möbler till vilka det krävs liten virkesåtgång. Träet måste vara väl torkat, rätt och slätt. Möblerna skall vara vackra och harmoniska till sina proportioner. Lätta att hålla rena, konstruktionerna får inte samla smuts och orenlighet. De skall kännas lätta men ändå vara stabila. De skall följa tidens modeväxlingar men ändå kunna följa ägaren och brukaren genom livet. Träet skall väljas med omsorg, placeras i möbeln med uppmärksamhet och snickaren skall ge ut av sig själv vid detta arbete. All omsorg, ansvars- och hederskänsla skall föras in i möbeln så att andra kan uppfatta detta. Alla hopsättningar ska göras med precision men inte överdrivet. Måtta, sans och omsorg ska prägla de föremål som tjänar människorna i deras levande. Detta formade möbelsnickarens yrkesetik. Yrkesheder är att uppfylla dessa krav. En mängd precisa regler utarbetades för val och bedömning av virke, proportionering och formning av möblernas delar. Vården av många olika verktyg. Snickaren vet att kärleken till trä kräver vassa verktyg. 14 Vi återvänder till slut i detta avsnitt till frågan om SM eller NM i terapi, något som Platon knappast skulle ha uppskattat som utgångspunkt för att avgöra om något är äkta (praktisk) konst. Platon åsido. Det är patienten som skall bli bättre, inte bara som första intryck eller omedelbar upplevelse. Det kräver både upplysta och fördomsfria patienter. Det kräver också upplysta och fördomsfria terapeuter/hantverkare. Och upplysningen kan aldrig reduceras till (disciplinerad) vetenskaplig upplysning. Pseudovetenskap och äkta vetenskap, pseudokonst och äkta konst Från pseudovetenskap har vi rört oss till vetenskapens idé och de vetenskapliga hantverken. Vi har gått vidare över idén om äkta konst till etiken, etiken som förutsätts i äkta konst och äkta kunskap. Därmed har vi kommit över på frågan om vetenskap och etik, eller rättare sagt vetenskapande och etik, i vidaste mening. Kunskap är inte bara och kanske inte främst en fråga om sant och falsk, det är också en fråga om hur föregiven kunskap leder oss vidare i verkligheten, alltså både krav på insikt och överblick och att fokusera det väsentliga det som leder till det bästa för människor. 15 Vi talar normalt inte om pseudohantverk eller oäkta hantverk, annat än om det faktiskt inte är hantverk över huvud taget utan något industriellt produ- 14 Arbetets ära, Stockholm: Arbetslivscentrum 1982, s. 79. Boken har utgivits på nytt av Carlsson Bokförlag, Stockholm 1997, under titeln Lilla Arbetets ära. 15 Detta kan filosofiskt utvecklas med inspiration från den amerikanske pragmatisten William James ( ). Jag har delvis följt det spåret i min Kunskap i handling (2:a uppl., Daidalos, Göteborg 1996). 26

27 Gränslös kunskap cerat (men här finns många gråzoner). Det finns naturligtvis dåligt hantverk, och det finns rent fuskarbete. Precis som det finns i vetenskaperna. Detta bör vi ha uppmärksamhet mot och kritisera i de konkreta fallen, med konkret kritik av den typ som flera av uppsatserna i denna skrift gör. Jag tror emellertid inte det är fruktbart att göra det till en fråga om Vetenskap och Vetenskaplighet. Hellre en äkta varm fuskpäls än en kall äkta päls när vinterkylan kommer. BENGT MOLANDER Professor/ instituttleder, Filosofisk institutt, NTNU bengt.molander@hf.ntnu.no 27

28

29 Homøopati som utfordrer til etablerte sannheter i medisin Aslak Steinsbekk Homøopati som utfordrer til etablerte sannheter i medisin Bruk av homøopati i Norge Homøopati er den hyppigst brukte formen for alternativ behandling i Norge. I 1997 oppga 37% av befolkningen over 18 år at de hadde vært hos homøopat en eller annen gang (1). Kvinner utgjør i overkant av 60% av alle pasienter hos homøopat (2) og hver fjerde pasient hos homøopat er under 10 år. Med unntak av hjerte- og karsykdommer, har pasienter hos homøopater i stor grad samme fordeling av plager som pasienter hos allmennlege (2). De plagene homøopatene hyppigst blir oppsøkt for er luftveis- og hudplager. Nesten 90% av alle pasienter har vært hos lege med samme plage før de oppsøker homøopat og 50% har brukt medisin forskrevet av lege siste måned før den plagen de oppsøker homøopat for. Hva er homøopati?- Likhetsprinsippet og livskraft I motsetning til mange andre alternative behandlingsformer som har en østlig opprinnelse (f.eks. akupunktur), er homøopati en vestligmedisinsk retning. Ordet homøopati er sammensatt av de greske ordene Homoios og Patheia som direkte oversatt betyr lignende lidelse. Selv om Hippokrates og andre har skrevet om å kurere lignende med lignende ble dette likhetsprinsippet først satt i system av den tyske legen Samuel Hahnemann ( ). Historien er at Hahnemann arbeidet med å oversette en medisinsk tekst fra engelsk til tysk hvor det stod at barken fra cinchona-treet (China officinalis) kunne helbrede malaria fordi den var bitter. Hahnemann var skeptisk til forklaringen og bestemte seg for å prøve det ut selv. Når han inntok china bark fikk han symptomer som lignet malaria. Basert på dette ble hypotese om likhetsprinsippet formulert. 29

30 Aslak Steinsbekk Koffein er et eksempel på likhetsprinsippet. Koffein gir økt reaksjonsevne og økt våkenhet. I for store doser kan koffein lett føre til søvnforstyrrelser og hjertebank. Basert på likhetsprinsippet kan kaffe (coffea cruda) gis av homøopater til pasienter med for eksempel søvnvansker forårsaket av for høy aktivitet i tanker og nervesystem. Et annet eksempel på anvendelse av dette prinsippet er reaksjonen når man skreller en løk. Løken skaper svie i øynene og tåreflod. Disse symptomene kan ligne på allergisymptomer. Basert på likhetsprinsippet kan derfor et homøopatisk middel laget av løk bli brukt for å behandle allergi. Et eksempel fra konvensjonell medisin er metoden med å desensibilisere pasienter mot et allergen ved å injisere små doser av samme allergenet. Vaksine blir også brukt som et eksempel på likhetsprinsippet. Også for en del vanlige medisiner er det beskrevet at likhetsprinsippet kan brukes som forklaring (3). Basisen for homøopatisk tankegang er at helse er en dynamisk prosess hvor kroppen prøver å opprettholde en likevektstilstand. Homøopatien beskriver helse som en optimal balanse i organismen og livskraften som kroppens evne til å opprettholde denne balansen. Livskraften beskrives altså som kroppens egen evne til selvhelbredelse. Dersom livskraften ikke greier å opprettholde balansen i en organisme, forandres form og funksjon og smerte og ubehag oppstår. Homøopatiens grunnleggende prinsipp er at symptomer er tegn på kroppens forsøk på å rette opp en ubalanse gjennom selvforsvar eller tilpasning. Dersom den syke ikke blir frisk av seg selv, skyldes dette at selvforsvarsreaksjonene ikke er sterke nok. Symptomer oppstår når pasientens motstandskraft blir svakere enn summen av sykdomspåvirkningene. Det oppfattes som helbredelse når organismen bringer denne tilpasningsadferden til opphør. Homøopatene bygger altså sin forståelse på en vitalistisk tankegang, hvor kroppen styres av en livskraft. Denne livskraften er beskrevet av Hahnemann som (4) (sammenfatning av 9 og 10): The life which animates a human being; the person himself, not his name, not his mind, not his brain, not his body, not his ego nor his superego, just the being without which the body is a corpse. Homøopatiske medisiner Homøopatisk behandling søker altså å forsterke kroppens forsvarsreaksjoner gjennom å gi det stoffet som kan skape symptomer som ligner på pasientens plager. Det blir derfor nødvendig å kartlegge hvilke symptomer og reaksjoner de ulike substansene frambringer i en frisk kropp. Nesten alle substanser, både fra planter, mineraler, metaller, dyresekret osv. har evnen til å skape endringer i en levende organisme, og de forskjellige substansene frambringer ulike 30