vindkraft > FOYEN Group > Hvordan gjøre vindkraftprosjekter attraktive? > Hvordan tiltrekke seg kapital? > Konsesjonsbehandling > Expropriation för vindkraft? > Kommunenes acceptans
FOYEN Group FOYEN Group er et samarbeid mellom FØYEN ADVOKATFIRMA i Norge og FOYEN ADVOKATFIRMA i Sverige. Gruppen har bransjefokus mot IKT Media/IT telekom, eiendom og entreprise. Vi yter et fullservicetilbud av juridiske tjenester til bedrifter, private og offentlig sektor. I tillegg har vi spisskompetanse innenfor arbeidsrett, selskapsrett, fornybar energi og miljø. FOYEN Group samarbeider med advokatfirmaer i andre land og kan derfor raskt yte norske og svenske virksomheter bistand i andre jurisdiksjoner. FOYEN Group har ca 120 medarbeidere, fordelt på kontorer i Oslo, Stockholm, Gøteborg, Malmö og Falun. For nærmere informasjon se www.foyen.no eller www.foyen.se Hvordan gjøre vindkraftprosjekter attraktive for investeringer og kapital? FOYEN Group har Nordens lengste referanseliste fra strukturering og anskaffelser innen vindkraft sektoren. Sammen med ulike aktører inviteres det til uformelle møter i FØYENs lokaler i Oslo. Her vil vi gå igjennom og gi innspill basert på hva vi erfarer og observerer i transaksjonsmarkedet for vindkraft, herunder: Vindkraftprosjekter Utbygging av vindkraft i Norge kommer til å kreve investeringer på flere titalls milliarder kroner de nærmeste årene dersom man skal nå de politiske mål setninger som er satt. En stor del av dette kommer til å være egenkapital, men også fremmedkapital i form av banklån vil spille en vesentlig rolle. Slik vi kjenner dagens aktører i det norske markedet vil det bli store behov både for tilførsel av egenkapital fra eksterne investorer, og lån fra banker. Basert på våre erfaringer fra Sverige vil det antas at kun de beste prosjektene vil være attraktive nok for investorene og bankene. Vi vil trolig også se en utvikling i Norge mot deleierskap, syndikater og rene finansielle aktører innenfor sektoren, slik man i lengre tid har hatt i Sverige. I tillegg til at selve prosjektet må ha en grunnleggende kvalitet og lønnsomhet, må også eier interesser og avtaleverk være rigget på en måte som tiltrekker seg kapital. Aktuelle utfordringer knyttet til strukturering og finansiering av vindkraftprosjekter hvordan kan typiske problemstillinger unngås eller løses? Hvilke finansieringsutfordringer vindkraft utvikling står overfor hvordan vil vindkraftprosjekter kunne finansieres fremover og hva bør man tenke på når man innhenter fremmedkapital? Hvordan vi som finansielle og juridiske råd givere kan bistå på en verdiskapende måte. Dette er en oppfølging av vårt populære vindkraftseminar i november 2011. Ta gjerne kontakt med oss for nærmere dialog. Risiko påvirker kapitalkostnaden De deler som i størst grad påvirker lønnsomheten i et vindkraftprosjekt er kapital kostnader, driftskostnader, produksjonsmengde og el- prisen. Kapitalbehovet, og dermed kapitalkostnaden, er størst i begynnelsen på prosjektet. En nøkkel til lønnsomhet er derfor en effektiv finansiering. Banker liker som kjent ikke risiko, og vil ha størst mulig grad av forutsigbarhet. Dette må prosjekteier ta hensyn til i sin tilrette legging, ikke bare operasjonelt og organisa torisk, men også hva gjelder kontraktsstruktur. Ved å forhandle frem avtaler som innebærer en klarlagt risikofordeling øker sannsynligheten for en effektiv finansieringsprosess og en lavere risikopremie. Som ved andre store infrastrukturprosjekter har vindkraftprosjekter gjerne et stort antall leverandører med innbyrdes avhengighet, så som turbinleverandører, entreprenører, mon tører, transportører, utredere, konsulenter m.v. I mange tilfeller er det leverandørene som har overtaket i forhandlingen, og krever at dennes leveransevilkår legges til grunn. Prosjekteieren inngår således en rekke avtaler som gjelder ulike deler av prosjektet under ulike faser. Ikke sjelden blir konsekvensen kostnadsdrivende dublering av garantier eller at ansvarsforhold faller mellom flere stoler. Risikoplassering må inngå i en helhet Det er gjerne i grensesnittene mellom ulike leverandører at risikoen for prosjektarbeidet er størst. Garantiansvaret for feil og forsinkelser i ulike deler av prosjektet må sys sammen til en helhet. Dersom det er huller i ansvarskjeden vil en investor eller en bank med stor sannsynlighet avdekke dette i sin due diligence, og man vil måtte betale en høyere risikopremie for dette dersom finansieringen i det hele tatt lar seg gjennomføre. Banker og investorer vil også vurdere risikoen i driftsfasen. Et sentralt tema vil da være å begrense muligheten for langvarig stillstand i anlegget. I mange tilfeller tilbys en tilgjengelighetsgaranti for en lengre periode av turbinleverandøren, men dette har sin pris. Da vil man gjerne vurdere andre alternativer, og eventuelt utføre noe av vedlikeholdet for egen regning for å spare kostnader. En investor vil imidler tid måtte ta risikoen for nedetid med i sine kalkyler, så betydningen av
FOYEN Group VINDKRAFT > jacob.hamilton@foyen.se > joakim.sundqvist@foyen.se > pia.pehrson@foyen.se > sophia.linderstam@foyen.se > arve.foyen@foyen.no > hans-jorgen.arvesen@foyen.no > roar.r.lillebergen@foyen.no > erlend.balsvik@foyen.no > marianne.smith.magelie@foyen.no Jacob Hamilton Joakim Sundqvist Pia Pehrson Sophia Linderstam hvordan tiltrekke seg kapital? et godt avtaleverk som dekker support, reserve deler og eventuelle vedlikeholdstjenester fra tredjeparter kan neppe overvurderes. Unngå komplisert eier- og rettighetsstruktur I Sverige har man lang erfaring med at vindkraftprosjekter har flere eiere allerede fra en tidlig fase. Dette reiser en rekke problem stillinger som kan få betydning for senere finansieringsmuligheter. Investorer og banker vil legge vekt på hvem deleierne er, og hvordan disse er forpliktet til å bidra med sin andel av finansieringen, eller dekke andre behov som kompetanse, lokal forankring eller prosjekt styring. Et annet spørsmål er hvor i verdikjeden profitten skal hentes ut. Kraftselskaper vil gjerne ha strøm som kan markedsføres som «grønn energi», mens den finansielle investoren vil foretrekke aksjeutbytte. Det er heller ikke uvanlig at aksjonæravtaler inneholder bestemmelser om medsalgsrett og andre privilegier for grunneiere eller deleiere. Vinkraftparker innebærer stor kapitaleksponering, og del eierne ønsker ofte en mulighet til å tre ut av prosjektet på forskjellige stadier. Dette må imidlertid avbalanseres mot prosjektets gjennomførbarhet og forutsigbarhet. Dersom tidligere eiere og interessenter har betinget seg mange spesielle rettigheter og forbehold, vil dette kunne utgjøre vanskelige floker å løse opp i når en bank eller finansiell investor senere skal inn i prosjektet. Råder det uklarhet ved prosjektets inn ledning kommer dette til å påvirke tidstabellen for helheten, og ha en stor innvirkning på gjennomførbarheten av prosjektet. Samtidig må avtaleverket være tilstrekkelig robust til å kunne håndtere de ulike situasjonene som kan oppstå under en periode på opp til 20 år. Dette er en vanskelig balansegang hvor det etter hvert har utviklet seg noen modeller og løsninger som har vist seg å virke bedre enn andre. Sikre transparens og forutsigbarhet Investoren og banken krever gjerne at prosjektet har sikrede inntekter gjennom et «off-take»- arrangement eller kraftkjøpsavtale der kraften som skal produseres de kommende år er solgt innen turbinene settes i drift. Långiveren krever ofte en fast minimumspris i kraftkjøpsavtalen for å unngå risiko for utvikling av kraftprisen. Prosjektselskapet risikerer da å miste den fulle inntekten fra kraftsalget ettersom heller ikke selskapet kan ta hele den negative prisrisikoen. Vindkraftselskapet kan imidlertid forhandle frem ulike prismodeller og inntektsdelingsprisnipper med kraftforhandleren som kan gi bedre lønnsomhet. Også dette er derfor et tema som bør på agendaen i en tidlig fase. Som vi forstår er det en utfordring for prosjekt eieren å sikre at de ulike avtalene har tydelige grensesnitt, håndterer alle relevante risikomomenter, og plasserer risiko for derved å sikre god totaløkonomi under vinkraftparkens økonomiske livssyklus. For først da vil vindkraftprosjektet ha tilstrekkelig god kvalitet til at långivere og investorer vil kjenne den trygghet som kreves for en effektiv finansiering, eller for den del, som gjør prosjektet attraktivt for mulige kjøpere av andeler. Dette er dog en situasjon som prosjekteieren kan oppnå gjennom å forutse, forhandle og dokumentere de ulike ansvarsforholdene på en måte som støtter kalkyleforutsetningene for prosjektet. FOYEN Group et aktivt medlem av Norwea Norwea holder årsmøte 27. mars vi holder f ordrag Formålet: Å vise hvordan man i Sverige har løst friksjoner mellom energimyndigheter og miljøforvaltningen, hvor vi viser til våre erfaringer fra svenske forhold. Tema: Sverige har en desentralisert konsesjonsprosess, mens Norge har en sentralisert prosess. Til tross for at Norge og Sverige begge svarer til EU for overordnede krav til konsekvensutredninger mv, kan det virke som om Sverige gjennom begrepet «planrom» åpner for bedre koordinering av miljøfor valtning og konsesjonsprosess (jf. bl.a. svenske Energimyndigheten: http://energimyndigheten.se/sv/press/pressmeddelanden/pressmeddelanden-2007/energimyndigheten-i-ny-rapport-planera-for-30-twh-vindkraft-i-sverige-ar-2020/). En mulig løsning til norske myndigheter på dette området med svensk erfaring.
Arve Foyen Hans Jorgen Arvesen Roar R. Lillebergen Erlend Balsvik Marianne Smith Magelie Siviløkonom / Prosjektkoordinator Kommunens acceptans avgörande för ny vindkraft Ingen större skillnad mellan Norge och Sverige? Kommunens roll är viktig när en exploa tör söker koncession/tillstånd för en vindkraftpark. I Sverige har kommunerna veto mot nya vindkrafts-etableringar. Ett nej från en kommun behöver inte ens motiveras. Detta meddelas sent i tillståndsprocessen och vid den tidpunkten har vindmätningar utförs under lång tid. Dessutom har ofta en omfattande konsekvensutredning redan tagits fram. Oavsett om påverkan på fåglar, fladdermöss, renar eller kulturmiljö faktiskt är marginell kan kommunen stoppa ett projekt med sitt veto. Detta är mycket omdiskuterat i Sverige. En del kommuner skriver in i sin planering att kommunen ska ha rätt att få del av den ekonomiska vinsten av en vindkraftsetablering genom delägarskap eller på annat sätt. Många kommuner begär också direkt betalt av exploatören för att säga ja till ett tillstånd/koncession. Detta är olagligt men förekommer tyvärr. Såväl i Sverige som i Norge ges närboende ett antal möjligheter att komma till tals i en tillståndsprocess. De synpunkter som framförs i samrådet måste exploatören beakta senare i konsekvensutredningen. Närboende har möjlighet att yttra sig direkt till myndigheterna inför beslut. I Sverige finns numera utökade möjligheter för miljöföreningar att överklaga tillståndsbeslut för att uppföra och bedriva en vindkraftsverksamhet. I Norge är det NVE (Norges vassdragsoch energidirektorat) som ensam bestämmer om koncession för vindkraftsetableringar. Men om nu kommunen inte har något veto, spelar det då någon roll vad kommunen tycker om en vindkraftsetablering? Även i Norge väger kommunens åsikt tungt i en tillståndsprocess. Utan lokal förankring och acceptans hos kommun och närboende för ett vindkraftsprojekt kommer konsekvens utredningen och den fortsatta prövningen hos NVE att kantas av många spörsmål och ifrågasättanden. Följden blir nya, utökade utredningar och mycket tid går till spillo. Ett projekt som är omstritt på lokal nivå hamnar lätt sist i kön om många projekt ska behandlas av NVE. Av NVE:s riktlinjer för prioritering framgår det bland annat att kommunens syn på projektet ska ges tyngd när man avgör vilka ansökningar som ska prioriteras. Ett centralt tema i både Sverige och Norge är inte bara huruvida kommunen stödjer projektet eller inte, utan också hur ett samtycke villkoras från kommunen. En frågeställning i det sammanhanget kan vara om kommunen exempelvis ställer ekonomiska eller andra ovidkommande villkor för att tillstyrka projektet. Tecken som talar för detta har visat sig i en del ärenden där kommunen ingår förhandlingar med sökanden för att klargöra vilka fördelar projektet innebär för bygden. Enligt norsk förvaltningsrätt har inte ett förvaltningsorgan rätt att ställa irrelevanta villkor, det vill säga villkor som inte samman hänger med det beslut som fattas eller grundar sig på omständig heter som ligger utanför prövningen. Problemet i förhållande till vindkrafts prövningen är att kommunen inte har någon formell beslutanderätt, utan endast är en remissinstans. En sådan avformalisering av kommunens roll i processen kan bidra till att kommen känner sig friare att uppställa osakliga villkor i ett ärende på ett sätt man annars inte skulle ha gjort. Det man emellertid i ökad utsträckning ser tecken på, i vart fall i Norge, är att centrala myndigheter i större grad bidrar till att handläggningen av ärenden ökar i komplexitet och omfattning. Genom att det ställs allt högre krav på utredning av frågor kring miljö- och landskapshänsyn, fördyras och förlängs tillståndsprocesserna. Vindkraft är inte populärt hos alla. Men om inte exploatören satsar på resurser för acceptans, förankring och information till såväl kommunen som närboende blir projektet ogenomförbart. Såväl i Sverige som i Norge är utmaningarna i myndighetsprocessen många.
FØYEN inviterte til vindkraft seminar 9. november 2011 nytt seminar planlegges høsten 2012 Sverige har hatt et marked for grønne sertifi kater siden 2005 og har realisert mange store vindkraftprosjekter. Erfaringene fra Sverige vil være av stor verdi når det norske markedet åpner seg ved innføringen av et felles sertifikatregime fra 2012. Dessuten kan norske prosjekthavere ha noe å lære når det gjelder å tilrettelegge for utenlandske investeringer. På seminaret gjennomgikk vi bla ulike er faringer fra Sverige som kan være til nytte i utviklingen av norske prosjekter. Temaer fra seminaret: > Miljøerfaringer fra Sverige > Er Norge konkurransedyktig på rammebetingelser og søknadsprosess? > Turbinleveranser i et internasjonalt marked > Hva sier markedsprognosene for et felles nordisk sertifikatmarked, og hva er de største usikkerhetsfaktorene? > Transaksjoner i vindkraftsektoren > Sam arbeidsmodeller og eierforhold > Oppsummering over hvilke muligheter åpner det felles marked for? Konsesjonsbehandlingen i vindkraftsaker må være forsvarlig Kravet til en forsvarlig behandling av konsesjonssøknader innebærer ikke bare at søker skal pålegges store konsekvens utredninger. Forsvarlig saksbehandling innebærer også at saksbehandlingstiden er rask nok. I det felles norsk-svenske sertifikatmarkedet har Norge som mål at 50 % av det samlede energiresultatet på 26,4 TwH skal bygges ut i Norge. Av dette målet vil en betydelig måtte ut gjøre vindkraft. Misforhold mellom rammebetingelser og mål Myndighetene legger rammebetingelsene for utviklingen av fornybar energi i Norge. En sentral rammebetingelsene er for det første at for å bli med i sertifikatordningen må produksjon være igangsatt innen 2020. Samtidig er oppstart av energi produksjon betinget av konsesjon. En ordinær konsesjonsprosess tar fort 5-6 år, med stadig strengere krav til konsekvens utredninger. Det har i lengre tid blitt påpekt at prosessen tar for langt tid. Dette innebærer at statens mål for vindkraftutbyggingen ikke kan realiseres med dagens rammebetingelser. Dette misforholdet mellom mål og rammebetingelser har i lengre tid vært påpekt av bransjen. Heldigvis synes det også som om miljøvernminister Erik Solheim har innsett at disse rammebetingelsene må endres for å nå det politiske målet som er satt. Det sentrale spørsmålet nå er hvordan tidsbruken i konsesjonsprosessen kan reduseres. Innsnevret klageadgang er neppe realistisk Flere løsninger er foreslått. Det er fra bransjehold tatt til orde for at Olje- og energidepartementets (OED) klagebehandling kun skal være begrenset til en legalitetskontroll, og ikke en full overprøving av NVEs konsesjonsvedtak. En slik begrensning i klageorganets overprøvingsrett vil innebære et brudd med to instansprinsippet som er gjennomgående innen norsk forvaltningsrett. Muligheten til å få en sak prøvd i to instanser er ansett som en viktig rettssikkerhetsskranke. Et slikt brudd på et viktig forvaltningsrettslig prinsipp i den hensikt å effektivisere konsesjonsprosessen, som ville måtte skje ved en tidkrevende lovendring, vil neppe være rettspolitisk ønskelig. En annen ting er at en slik begrensning også vil være et tveegget sverd for vindkraftbransjen; et eventuelt avslag på en konsesjonssøknad hos NVE ville da hatt små sjanser for å bli omgjort. Effektiviseringen må derfor skje innenfor dagens forvaltningsrettslige rammer. Et sentralt poeng i denne sammenheng er det utredningsbehov som statlige fagmyndigheter pålegger konsesjonssøkeren. Særlig har Miljøvern departementet stilt stadig strengere krav til utredningen av miljøspørsmål i forbindelse med utbyggingen av vindkraftanlegg. Under hen visning til «føre-var»-prinsippet i naturmangfoldloven har stadig større utredninger blitt krevd utført. I brev av 6. april 2010 gir NVE uttrykk for nettopp dette overfor Miljøverndepartementet. Forsvarlig saksbehandling må også være hurtig Prinsippet om forvaltningsorganers utredningsplikt fremgår generelt av forvaltningsloven 17. Her følger det at en sak skal være «så godt utredet som mulig» før vedtak treffes. Det i utgangspunktet så bastante utredningskravet kan imidlertid ikke tolkes bokstavelig. Også her må momenter som sakens viktighet, be hovet for en rask avklaring, hensiktsmessig ressursbruk, mv. avstemmes mot ønsket om å ha et best mulig beslutningsunderlag for ved taket. Det sentrale er at skal være forsvarlig, og forsvarlighetskravet innebærer at det ofte må foretas en av veining mellom utredningsbehov og behovet for en rask avklaring. I lys av myndighetenes mål knyttet til utbyggingstakten, må hensynet til en raskere saksbehandling vektlegges mer. Dersom dette innebærer at kravet til utredning av miljøspørsmål må vike noe, er dette et kompromiss som fremstår som nødvendig. Målet er en som nevnt en forsvarlig saksbehandling det hjelper lite å få en riktig avgjørelse dersom den kommer for sent.
Expropriation för vindkraft? En möjlighet i Norge! Sverige och Norge är i många frågor lika när det gäller förutsättningarna för etablering av vindkraft. Det är emeller tid betydligt lättare att komma åt marken i Norge där NVE (Norges vassdrags- och energidirektorat,) får kombinera koncessionen med en expropriationsrätt. I Sverige är det istället många och ibland långa förhandlingar med mark ägarna som gäller. I Sverige är åtkomsten till mark, d.v.s. att få tillgång till annans mark för uppförande av vindkraftverk en av de första frågor som en exploatör måste ta tag i. Det är visserligen teoretiskt sätt möjligt att få till stånd expropriation för vindkraftverk, men det är en möjlighet som inte är praktiskt genomförbar. Expropriation är tänkt såsom en sista lösning bara för viktiga samhällsnyttiga anläggningar. Handläggningstiden för en expropriation är mycket lång och inte sammankopplad med tillståndsprövningen för vindkraftparken. Av dessa skäl så är utgångspunkten för alla vindkraftsprojekt i Sverige att upprätta frivilliga avtal med markägarna om nyttjandet av marken. Vissa stora markägare bygger dessutom vindkraft på och inom huvudsakligen sitt eget markinnehav. Ibland är det flera projekt som tävlar om att få till avtal med markägarna, vilket gör att ersättningen till dessa kan bli relativt generösa. I Norge är exploatören i ett mer gynnsamt läge. Expropriation är möjligt och sammankopplat med tillståndsprövningen hos NVE. I Norge anser man att viktiga allmänna intressen har företräde framför enskilda rättigheter, när detta är önskvärt utifrån en avvägning mot samhällsnyttan. Norge har ett system för detta som kallas expropriation. Det innebär att en rättighetshavare, exempelvis fastighetsägaren, genom det offentligas beslut blir tvungen att avstå sin rättighet, helt eller delvis, till fördel för expropriandens fördel. Markägaren har i så fall rätt till ersättning. I förhållande till vindkraftverk kan just expropriation vara ett hjälpmedel till att få markåtkomst. Detta gäller marken som vindkraftverken ska uppföras på, men också för nödvändig infrastruktur och andra byggnader som behövs i anknytning till vindkraftverken. Utgångspunkten för att kunna expropriera är att vindkraftsexploatörens intressen kan anses vara viktigare ur ett samhällsperspektiv än markägarens enskilda rättigheter till marken. Detta är en konkret värdering som kan göras samtidigt som prövningen av koncessionen. I samband med koncessionen kan NVE, som är tillståndsgivande myndighet, också ge tillåtelse till expropriation. Det finns exempel på att tillstånd för expropriation ges i samband med koncession för vindkraftsutbyggnader. Trots att det finns möjlighet till expropriation även i norsk rätt är det en förutsättning att exploatören försöker få till frivilliga avtal med markägarna, före denne ansöker om expropriation. Det måste ändå fortfarande kunna förväntas att det görs reella försök från exploatörens sida att nå en överenskommelse med markägarna, innan tillstånd för expropriation ges. Om rätt till expropriation ges först är det vanligt att exproprianden får ett s.k. förhandstillträde. Det innebär att koncessionshavaren ges rätt att tillträda områdena omedelbart, även om expropriationsersättningen till markägaren inte är betald eller ens bestämd. Om inte exproprianden och markägaren kan komma överens om expropriationsersättningen, fastställs ersättningen genom en skönsmässig bedömning. Med hänsyn till att det rör sig om en rättslig prövning av ersättningen måste man sätta igång den prövningen inom en viss tid. Det är exproprianden, d.v.s. vindkraftsexploatören som får stå för rättegångskostnaderna vid en sådan fastställelse av expropriationsersättningen. Även om en rättslig möjlighet finns till tvångsvis markåtkomst är det, som ovan nämnts, fortfarande under förutsättning att man först och främst försöker nå en frivillig överenskommelse med fastighetsägaren. Förhandlingarna med markägaren kommer således att präglas av att det finns ett rättsligt system för att komma fram till en rimlig ersättning. Därför är frågan vad man kan förvänta sig att uppnå vid en rättslig bedömning en viktig utgångspunkt i förhandlingarna. Detta medför att man kan slippa orimliga krav från markägaren om en hög ersättning, eller andra fördelar som man normalt inte skulle ha framgång med i en rättslig process. Möjligheten att låta domstolen bestämma ersättningsnivån fungerar således som en spärr så att ersättningsförhandlingen förs inom rimliga ramar, även då man når en överenskommelseutan domstolens hjälp. Om inte exploatören kan enas med markägaren om storleken på ersättningen blir det en rättslig prövning, en rimlighetsavvägning. Med vetskap om att exploatören kan spara rättegångskostnader på att enas med markägaren, är det därför inte ovanligt att man höjer ersättningen till markägaren för att komma överens. På så vis kan en frivillig överenskommelse också vara lättare att uppnå, eftersom markägaren har möjlighet till att få en förmånligare ersättning genom en frivillig överenskommelse än vad som skulle uppnås vid en rättslig process. www.foyen.no www.foyen.se