På ny kurs museer, dokumentasjon og samtid Rapport fra et nordisk seminar 15. 19. august 2006 Eva Fägerborg Svein Gynnild (red.) Norsam, Maihaugen 2007 1
Norsam, Maihaugen 2007 ISBN: 978-82-90241-62-4 Publiseringsadresse: www.maihaugen.no/norsam Rapporten er også utgitt i trykt utgave med ISBN: 978-82-90241-60-0 Foto på framsiden: Harald Hognerud Norsam Norsam nettverk for samtidsdokumentasjon og forskning ved museer i Norden ble konstituert i desember 1997 etter noen år med forberedelser og forankringsarbeid ved sentrale museer i de nordiske landene. Norsams viktigste oppgave er å fremme utvikling av museenes samtidsforskning og -innsamling. Arbeidet i Norsam koordineres av en gruppe med representanter fra museer som har et nasjonalt ansvar eller omfattende virksomhet innen samtidsdokumentasjon i hvert enkelt land. I 1999 ble konferansen Konsum og livsstil i Norden arrangert, innleggene ble publisert i en rapport med samme navn (2001). Norsams hjemmeside blir redigert ved Maihaugen på Lillehammer i Norge. 1
Forord På ny kurs var et seminar som ble arrangert av Norsam nettverk for samtidsdokumentasjon og forskning ved museer i Norden, 15. 19. august 2006. Seminaret samlet 33 deltakere fra Island, Finland, Danmark, Sverige, Åland, Færøyene og Norge. De kulturhistoriske museenes samtidsdokumentasjon har vokst fram i fagmiljøer som sitter spredt og med lite kontakt ut over det nasjonale nivået. Seminaret gav kolleger fra hele Norden en sjelden mulighet og utfordring: nemlig å sette seg sammen i grupper på tvers av geografiske grenser og lage forslag til dokumentasjonsprosjekter med utgangspunkt i en fergereise. Tyngdepunktet skulle legges på problemstillinger. En fergereise som varer i knapt to døgn, kombinert med storm og uvær, setter nødvendigvis grenser for hvor langt man kan komme i å utvikle ideer. Dette tatt i betraktning er denne sluttrapporten, med bidrag fra alle foreleserne og gruppene, imponerende. Tekstene er ment som innledninger til videre diskusjon om samtid og museer, og til nye nordiske prosjekter. Deltakernes vurderinger av utbyttet er presentert i en egen publikasjon. Koordineringsgruppen til Norsam hadde ansvar for å planlegge og lede seminaret. Gruppen bestod av, fra Sverige: Eva Fägerborg, Samdok Nordiska museet og Lena Palmqvist, Nordiska museet, fra Finland: Antti Metsänkylä, Museiverket, fra Island: Lilja Arnadottir, Þjóðminjasafn Íslands (Islands nasjonalmuseum), fra Danmark: Lykke Pedersen, Nationalmuseet i København og fra Norge: Atle Ove Martinussen, Norsk handverksutvikling Maihaugen (prosjektleder) og Svein Gynnild, Samtidsnettverket Maihaugen. Norsam vil takke Nordisk ministerråd og rederiet Smyril Line for økonomisk støtte. Takk også til Føroya Fornminnissavn (Færøyenes nasjonalmuseum), Minjasafnið á Akureyri (Akureyri museum), Byggðasafn Skagfirðinga (Skagafjordur bygdemuseum) og Byggðasafn Árnesinga (Árnessyssels bygdemuseum) som gjestfritt åpnet dørene og var vertskap for de delene av programmet som foregikk på land. En spesiell takk til Þjóðminjasafn Íslands som hadde ansvar for avslutningen. Takk også til Maihaugen for hjelp med å administrere prosjektet. Lillehammer, 24. september 2007 Svein Gynnild 2
Innhold Nordiskt samarbete på hav och land, realt och digitalt...4 Bevissthet i vind samtidsdokumentasjon som sisyfosarbeid...12 Att fotografera en mångsidig samtidsmiljö med färjan Norröna som exempel...34 Digitale bilde inn i framtida dokumentasjon, lagring og bevaring...46 Museale udfordringer ved indgangen til det 21. århundrede: at dokumentere sin egen tid...55 Teorier, dialog, hytter, genus och arkivering...58 I nye farvann uten draft...62 Känslan av sjöfart en fotodokumentation i litet format...66 Silja Line och Smyril Line en jämförelse...69 M A Y D A Y. Det hender ikke meg!...73 Maktens olika skepnader att dokumentera informell makt i en funktionell maktstruktur...84 Mässen mötesplats och social arena?...97 Fritid ombord?...107 Nogle overvejelser over feltarbejde og metode...120 På ny kurs...126 Vedlegg 1: program...130 Vedlegg2: deltakere...132 Vedlegg 3: pressinformation...134 Vedlegg 4: information til passagerer og besætning...135 3
Nordiskt samarbete på hav och land, realt och digitalt Eva Fägerborg Det projekt som presenteras i den här skriften har genomförts inom Norsam nätverket för samtidsdokumentation och forskning vid museer i Norden (se faktaruta sid. 1). De första tankarna på ett fältseminarium ombord på en färja väcktes våren 2004 av Svein Gynnild och vid Norsams styrgruppsmöte på hösten samma år tog planerna form och en ansökan om medel utarbetades. Bidrag söktes hos Nordiska ministerrådet/nordiska museikommittén för ett projekt i två etapper, förstudie 2005 och genomförande 2006. En mindre arbetsgrupp bestående av Atle Ove Martinussen (projektledare), Eva Fägerborg och Antti Metsänkylä åtog sig att svara för den fortsatta utformningen av projektet, med de övriga i styrgruppen som referensgrupp. Som plats för fältseminariet valdes M/F Norröna på rutten Bergen Tórshavn Seyðisfjörður och slutsession förlades till Þjóðminjasafn Ìslands (Islands Nationalmuseum) i Reykjavik. Mål Det övergripande målet med fältseminariet var teoretisk och metodisk kompetensutveckling inom den verksamhet som kallas samtidsdokumentation, dvs de kulturhistoriska museernas utforskande av fenomen och företeelser i det samtida samhället. Samtidsdokumentationen handlar om flera tidsplan, nuet, det förflutna och det framtida. Genom en aktiv och medveten samtidsdokumentation kan museerna delta i offentliga samtal om dagens frågor och ge perspektiv på tidigare skeenden. Samtidsdokumentationen är också en av museernas viktigaste kulturarvsskapande verksamheter genom att det material som produceras och samlas in bevaras och ligger till grund för framtida tolkningar och förklaringar. I samtliga nordiska länder finns vid museerna ett behov att fortlöpande fördjupa kunskaperna om nutida liv och villkor, om hur dagens människor både formar och formas 4
av det samhälle vi lever i. Museimedarbetarna behöver också redskap för arbetet, i form av relevanta teoretiska ingångar, begrepp och metoder. Problematisering och frågeformulering är grunden för att museernas samtidsstudier och insamling genomförs på ett genomtänkt och kompetent sätt. Museerna i de nordiska länderna verkar i likartade samhällsförhållanden, arbetar med likartade ämnen och har mycket att vinna på ett ökat samarbete. Ett delmål med projektet var därför att bygga nätverk som har reella förutsättningar att leda till varaktiga och fördjupade kontakter och samarbeten mellan museerna. Inte minst den digitala tekniken erbjuder nya möjligheter för utveckling av arbetet, till både innehåll och form. Samarbeten över landsgränserna underlättas, men hittills har inte dokumentationsverksamheten präglats av de nya möjligheterna. Digital teknik i samtidsdokumentationen var därför också en viktig del i fältseminariet. Inriktning och utformning Projektet inriktades på att arbeta med problematisering; att med utgångspunkt från det specifika fältet färjan som fysisk och sociokulturell miljö vaska fram fruktbara teman och frågeställningar för museernas samtidsstudier. Valet av en färja var inte tillfälligt. Museerna har länge underkommunicerat betydelsen av havet och samfärdseln för utvecklingen i Norden. Tanken var dessutom att en färjeresa passar väl för att belysa allmänna drag i samtidskulturen som globaliseringen av arbete, konsumtion, turism och identitetsbygge. En passagerar- och fraktfärja är en tillräckligt avgränsad miljö för ett fältseminarium och samtidigt tillräckligt komplex för att kunna ge upphov till frågeställningar som är av generell relevans och applicerbara också på andra empiriska fält som museerna arbetar med. Inte minst den senare aspekten var betydelsefull, eftersom erfarenheterna från fältseminariet ska kunna omsättas på hemmaplan. Som teoretiska ingångar till frågeformuleringarna föreslogs perspektiv som genus, etnicitet, identitet, makt och exkludering/inkludering. Inom ramen för det övergripande målet formulerades några preciserade områden att arbeta med: Föremålen och den materiella världen i relation till frågeställningar i museernas undersökningar och insamling. Föremålen är den materialkategori som är specifik för museerna, men fortfarande utgör de en ringa del av museernas samtidsmaterial. Föremålsinsamlingen bör därför stärkas och föremålens potential genomlysas. 5
Digitala medier i dokumentationsarbetet. Ny teknik har inneburit nya möjligheter att skapa och presentera/publicera dokumentärt stoff. Vad betyder detta för museernas dokumentationsarbete? Vad kan digitala medier tillföra? Hur kan de bidra till att utveckla förmedling av dokumentationsresultat? Dimensioner av dialog utveckling av dialogiska synsätt och arbetsmetoder, både beträffande dokumentations- och insamlingsverksamheten och internt inom museerna. Museernas undersökningar genererar material som ingår i det offentligt bevarade kulturarvet. Hur kan samtidsdokumentation bli ett verksamt inslag i museernas uppdrag att verka för demokrati och medborgarnas delaktighet i kulturarvsskapandet? Fältseminariet innehöll flera komponenter: föreläsningar, grupparbeten och gemensamma diskussioner. Deltagarnas uppgift var att gruppvis utarbeta förslag till dokumentationsprojekt med utgångspunkt från färjan som fält och med tonvikt på tematisering och problematisering. Tankarna skulle prövas i mini-fältarbete under resan. Den begränsade tiden ombord betydde att projektet tidsmässigt sträckte sig både före och efter dagarna på färjan och på Island. Deltagarna skulle gruppvis förbereda sig genom e- postkommunikation och även medverka i den avslutande publikationen. Som externa föreläsare och handledare anlitades professor Odd Are Berkaak och fotoarkivarie Anne Aune från Norge samt fotograf Matti Huuhka från Finland. Matti Huuhka hade även i uppgift att fotodokumentera seminariet. För seminarieledning svarade Norsams styrgrupp. Eftersom detta var ett resande fältseminarium planerades förutom föreläsningar, grupparbeten och gemensamma diskussioner ombord även studiebesök efter rutten. Under uppehållet i Tórshavn gällde det besök på Føroya Fornminnissavn (Färöarnas Nationalmuseum) och under bussresan från Seyðisfjörður till Reykjavik besök i museer på norra Island. Fältseminariet beräknades för 25 deltagare från kulturhistoriska museer i samtliga nordiska länder samt Norsams styrgrupp och inbjudna föreläsare. Förberedelser En förutsättning för att kunna genomföra fältseminariet i full skala var att organisatörerna i förväg hade gjort hela resan från start till mål. Tidsplaneringen måste bli realistisk och arrangörerna måste ha fått en uppfattning om färjemiljön och lokaliteterna för att bedöma möjligheterna för fältstudier och gemensamma samlingar. Inom ramen för förstudien 6
företog därför arbetsgruppen, förstärkt med Svein Gynnild, i augusti 2005 en provresa på M/F Norröna med åtföljande bilresa till Reykjavik. Under resan lades tidsplan för fältseminariet och möten hölls med färöiska och isländska museikollegor för att planera in studiebesök och slutsession. Våren 2005 spreds information i de nordiska länderna om projektet och på hösten distribuerades intresseanmälningar till ett fältseminarium i augusti 2006. I intresseanmälan skulle, förutom kontaktuppgifter och uppgifter om utbildning, arbetsområden och erfarenheter av fältarbete och föremålsinsamling, även en motivering för deltagandet skrivas ( varför är fältseminariet viktigt för mig och för verksamheten vid mitt museum ), och en första idé till projekt formuleras. Av de 35 intresseanmälningarna valdes 25 deltagare från kulturhistoriska museer i Finland (inkl Åland), Danmark (inkl Färöarna), Island, Norge och Sverige. Våren 2006, när Nordiska ministerrådet/nordiska museikommittén lämnat besked om bidrag till fältseminariet, var tiden inne för bindande anmälan. Som garanti för aktiv medverkan i fältseminariet fanns på anmälningsblanketten meningen Som deltagare i fältseminariet förbinder jag mig att i förväg ha börjat diskutera projektidéer med min grupp samt att medverka i publikationen med redovisning av resultaten från min grupp. Redan i den första informationen hade det gjorts klart att krav på förberedelser och medverkan i publikationen ställdes. Alla som skulle delta måste vara införstådda med att här gällde både för- och efterarbeten. Under våren gjordes gruppindelning och en sammankallande utsågs i varje grupp. Grupperna var sammansatta så att olika hemländer och kompetenser blandades. I samband med att deltagarförteckning med gruppindelning skickades ut påmindes åter om vikten av att grupperna påbörjar sitt arbete i förväg eftersom tiden ombord är kort. Andra utskick till deltagarna innehöll anvisningar för grupparbete, schema, litteraturtips, praktisk information mm. De praktiska arrangemangen med bokningar av transporter, logi etc. krävde stora planeringsinsatser och omfattande kontakter med rederiets Bergen-kontor samt på Färöarna och Island. 7
Foto: Matti Huuhka Genomförande Tisdagen den 15 augusti var det så dags för avfärd från Smyril lines terminal i Bergen. Samling och registrering skedde i terminalens avgångshall ett par timmar före avgång. Efter ombordstigning och installering i hytterna hölls en kort introduktion i konferensrummet, som skulle bli Norsams högkvarter under resan. Den första timmen därefter ägande deltagarna åt att orientera sig på fartyget. Resten av dagen fylldes av de tre föreläsningarna, frågor och diskussioner i anslutning till dessa. Efter den gemensamma middagen höll så grupperna sina första överläggningar. För att övriga ombord, passagerare och besättning, skulle ha kännedom om Norsamgruppens vistelse hade ett informationsblad om fältseminariet producerats, med text på engelska, danska och svenska. Detta låg under färden på receptionsdisken och distribuerades även till besättningens mäss. 8
Foto: Matti Huuhka Dag 2 fram till ankomsten till Tórshavn på eftermiddagen var avsatt till gruppernas arbete och med den disponering av tiden som de själva valde för fältstudier, diskussioner, och vid behov konsultationer med föreläsarna eller styrgruppen. Vad ingen planering kan rå på är dock vädret. Samma hav som vid förstudie-resan 2005 låg spegelblankt visade nu vad styv kuling kan innebära. Med ett flertal deltagare (i vissa grupper alla utom någon enstaka) drabbade av sjösjuka hade grupperna svårt att fullfölja sina intentioner. Situationen komplicerades även av att Norsam inte fick tillträde till andra lokaler är passagerarutrymmena. Vid de tidigare kontakterna med rederiet hade Norsams projektledare klargjort syftet med fältseminariet och att vi behövde kunna tala med både passagerare och besättning och komma in i besättningens områden. Det senare visade sig nu inte möjligt, med hänvisning till skärpta säkerhetsbestämmelser efter11 september 2001. Därmed kunde inte te x fotodokumentation göras i personalmässen. Däremot skulle vi kunna be ombordanställda fotografera med kamera lånad av seminariedeltagare. Det faktum att flera utrymmen var stängda för seminariet tvingade flera grupper att tänka om, eftersom deras projektidéer i de flesta fall var inriktade på besättningen och inte på passagerarna. Under Norrönas tre timmars stopp i Tórshavn fick seminariet en guidad busstur i staden och en presentation av Nationalmuseet, Føroya Fornminjasavn, av dess chef Andras Mortensen. Därefter fortsatte gruppernas arbete och på kvällen hölls en gemensam avstämning med lägesrapport från alla grupper. Trots att många deltagare varit sjuka, och 9
trots att de inte fått tillträde till besättningens lokaler var de på god väg med projektuppslagen. De hinder som uppstått gav också en reell erfarenhet av de överraskningar som ofta inträffar under fältarbeten. Foto: Matti Huuhka Dag 3 ankom Norröna på morgonen till Seyðisfjörður och en lång bussresa längs Islands norra och västra kust tog sin början. Efter stopp vid det geotermiska området Namafjall och Mývatn gjorde gruppen ett studiebesök på museet i Akureyri där Hörður Geirsson tog emot. Gruppen fick ta del av museets verksamhet och se en aktuell utställning om bröllop delvis baserad på samtidsdokumentation och samarbete med stadsborna. Färden fortsatte till Hólar, där grupperna arbetade vidare innan dagen avslutades med middag och studiebesök i den rekonstruerade biskopsstugan och en pågående arkeologisk utgrävning. Dag 4 inleddes med studiebesök i Skagafjörður bygdemuseum under ledning av museichefen Sigríður Sigurðardóttir och under resan till Reykjavik fortsatte grupperna sitt arbete när tillfälle gavs, som vid lunchuppehållet. Fältseminariets avslutning hölls på Islands nationalmuseum, där deltagarna först fick möjlighet att se museets utställningar. Vid slutsessionen presenterade grupperna sina projektförslag, som kommenterades av föreläsarna innan en gemensam diskussion vidtog. En fråga som särskilt togs upp gällde gruppernas koncentration på teman som rörde besättningen. Varför inte passagerarna, särskilt när det visade sig att vi inte fick tillträde till besättningens områden? Seminariet 10
avslutades med dess fortsättning dvs arbets- och tidplan för den föreliggande publikationen. Dagen efter erbjöds deltagarna en exkursion under ledning av Lilja Arnadottir från Nationalmuseet till Þingvellir och Eyrarbakki med Árnessýslas bygdemuseum. Utställingen om bröllopp Foto: Matti Huuhka Studiebesök i Byggðasafn Skagfirðinga Om publikationens innehåll Inledningen är en kort redogörelse för projektet från start till mål och en introduktion till de följande kapitlen. Närmast följer artiklar från fältseminariets tre föreläsare baserade på deras anföranden vid seminariet. Huvuddelen av publikationen upptas av artiklar från de fem grupperna där de presenterar och diskuterar sina projektförslag. En av grupperna har valt att skriva individuella texter, med en inledning av gruppens sammankallande. I avslutningskapitlet diskuteras resultaten av fältseminariet och vilka lärdomar projektet gett för det fortsatta Norsam-samarbetet. 11
Bevissthet i vind samtidsdokumentasjon som sisyfosarbeid Odd Are Berkaak Den greske myten om kong Sisyfos av Korint er en fortelling om mennesket som i sitt overmot ville stoppe tiden og derfor ble straffet av gudene med evighet. Da Sisyfos nærmet seg alderdommen fanget han Thanatos, vokteren av dødsriket, slik at han ikke skulle kunne hente flere mennesker ut av tiden. Da han allikevel etter mange viderverdigheter selv endte i dødsriket, hadde han ordnet det slik at hans kone ikke skulle gravlegge ham, men legge kroppen hans midt på torget. Han fikk derfor til en avtale med Persefone, dronningen i dødsriket, om å få reise tilbake til tiden og begrave seg selv. Men i stedet for å returnere til Underverdenen som avtalen var, forble han i menneskelivet i flere år. Til slutt hadde gudene fått nok og sendte Ares, krigsguden for å hente ham. Han ble straffet med å rulle en stein opp en fjellside til evig tid. Hver gang han har fått den nesten opp, triller den ned igjen. Det ironiske i fortellingen er at Sisyfos ble straffet med å få sin vilje. Tiden stoppet og dermed ble han ikke innhentet av døden, men samtidig stoppet livsprosessen opp. Tolkningene har vært mange og ulike i europeisk tradisjon. Fortellingen er tvetydig avhengig av om man følger helten på vei opp fjellsiden eller på vei ned. Albert Camus (2002) så heltens skjebne som sinnbildet på menneskelivets meningsløshet. Livet er uten mening, men må leves allikevel. Det er som han mener at alt vårt sivilisatoriske strev er forgjeves fordi det aldri vil kunne bli fullført. Det absurde for Camus ligger i det som ikke kan avsluttes. Den tyske pedagogen og klassiske filologen Friederich Gottlieb Wenckel (1784 1868) derimot, gav opphav til en helt annen tolkningstradisjon. Han så Sisyfos som symbolet på menneskehetens ukuelige kunnskapstørst. I en verden i stadig endring er visdommen ikke 12
som et grunnfjell, men som en rullestein. Den er i ustanselig bevegelse og må hele tiden snus og vendes på. For meg er Wenckels tolkning innsiktsgivende for samtidsdokumentasjonen. Samtid er naturligvis et fenomen som aldri kan studeres ferdig, men som må begynne på nytt hver gang det er fullført. Det som kjennetegner øyeblikket er at det ustanselig forsvinner og at et nytt umiddelbart omslutter oss med sine gåter og ukjente utfordringer. Det er dette jeg annet sted har omtalt som en påbegynt virkelighet (Berkaak & Ruud 1991). Det er dette banale faktum vi i antropologien kaller kulturell tilpasning. Vi må ustanselig forandre for å vedlikeholde, gjenskape for å videreføre. Det er som soloppgangen, den varer et øyeblikk, men kommer stadig tilbake i en uendelighet av nye former og farger. Foto: Matti Huuhka Den norske poeten Anne Bøe har vært inne på liknende tanker i diktsamlingen Sisyfos synger (Oslo 2003). Hun skriver: Vi fins bare halvveis, bevissthet/i vind ( ) solen står opp/slikker oss i seg. Formuleringen at vi fins bare halvveis er utfordrende, men full av erkjennelse. Den delen av oss som er skapt av historie og tradisjon er konkret og forståelig for oss. Det er verden slik vi kjenner den og kjenner oss selv igjen i. Men den delen av tilværelsen som ligger i samtidssnittet er bare halvveis erkjent, endog erkjennbar. I samtidens nye omstendigheter 13
svekkes vår tilvante og tilkjempede kunnskap, om ikke som dugg for solen så mister den i alle fall mye av sin relevans. Den må derfor tilpasses og tolkes på nytt akkurat som Sisyfos stein hver gang han kommer til topps. Som Bøe formulerer det, solen står opp og slikker oss i seg. Ønsket om å stoppe øyeblikket ved å si at nå er det endelig og uttømmende forstått, er hybris som vil straffes slik Sisyfos ble med meningsløshet. Hvis vår kunnskap ikke stadig tilpasses nye historiske omgivelser, blir den til en fariseisk ortodoksi, mektig og innflytelsesrik, men uten referanse til verden slik vi faktisk opplever den. Den teoretiske retningen som må sies å ha størst gjennomslagskraft både i samfunnsfag og humaniora i verden i dag, er det vi med et vidt begrep kan kalle praksisteori. Den hviler nettopp på erkjennelsen at verden omkring oss er i stadig endring slik at tilvante praksiser langsomt men sikkert vil bli mer og mer uhensiktsmessige. Denne prosessen skjer noen ganger raskt og noen ganger nesten umerkelig, men den er hele tiden i gang. På et gitt tidspunkt forestiller man seg at etablert praksis tradisjon vil komme i motfase til omgivelsene. Den tradisjonelle måten å gjøre bestemte ting på vil ikke lenger føre til det forventede resultat. Ved det momentet i den historiske utviklingen vil man bli tvunget til å tenke over det som før var selvfølgelig og ubevisst. Det vil tvinge seg fram diskusjoner i befolkningen om hvordan man skal forholde seg til det nye og hvorfor tradisjonen ikke lenger strekker til. Så tenker man seg at etter en tid vil det utvikle seg enighet om nye måter å gjøre ting på, og ny tradisjon ureflekterte handlemåter vokser fram. Sammenlikningen med Sisyfosarbeidet er nærliggende: På et gitt tidspunkt vil steinen glippe og trille ned igjen for på nytt å måtte skyves opp fjellsiden. En hovedeksponent for denne tenkningen er den franske sosiologen Perre Bourdieu i hovedverket Outline of a theory of practice (Bourdieu 1977). I en anmeldelse av Anne Bøes diktsamling stiller Helge Torvund (Dagbladet 8.3.2004) spørsmålet: Når synger Sisyfos? Svaret hans er at det må være når han tørker svetten av pannen på vei ned fjellsiden. Det er det eneste øyeblikket han unnslipper sin skjebne og kan puste ut, slik Torvund tenker. Camus tenkte på en liknende vis, men via et annet resonnement. Han forestilte seg at det var på vei ned at Sisyfos liv ble meningsløst fordi det var da han hadde tid til å tenke over hva han holdt på med (Camus 2002). Men han sier interessant nok også at det er i dette øyeblikk at Sisyfos seirer fordi han da vet at han er sterkere enn steinen. Camus konklusjon, derimot, er at seieren består i at vi kan leve med meningsløsheten. 14
Her er andre tolkninger mulige. Jeg er overbevist om at Sisyfos synger idet han kjenner steinen løsne og begynner å bevege seg oppover skråningen. Da vet han at han vil komme til topps nok en gang. For meg er det noe løfterikt i at vi stadig har evnen til å ta fatt i nye samtider og fravriste dem deres små og store hemmeligheter. Det er med gru jeg forestiller meg at steinen en dag skulle bli liggende urokkelig. Da ville kunnskapsprosjektet, slik Welcker også tenkte, ikke lenger kunne realiseres. I det øyeblikket steinen ikke triller ned igjen, blir vår virksomhet absurd. Vi er ikke lenger i stand til å skape mening. Det vil være et bilde på at vi ikke lenger har evnen til å gå løs på nye kunnskapsprosjekter. Jeg foreslår Sisyfos som samtidsdokumentasjonens høye beskytter. Samtid brudd eller variasjon? De to tolkningene av sisyfosmyten kan gjenkjennes i to ulike grunnsyn på samtid: et deterministisk (det samme skjer om igjen og om igjen) og et voluntaristisk (hver gang man tar fatt i steinen er en ny utfordring). Det første går ut på at man tenker seg samtid som en variant av det forgangne. All strukturalistisk orientert tenkning vil ha en tendens til å forestille seg samtid som en transformasjon av fortiden. Ordtaket intet er nytt under solen og det franske: plus ça change, plus c est la meme chose, er uttrykk for en slik konservativ tekning om historien. Det som forandrer seg er overflaten, mens de dype strukturene ligger fast. Vi er fanget av historien. En annen variant av denne tankegangen er ideen om en tradisjon og spesielt tanken om en kulturarv eller kanon som en evig og uforanderlig kjerne i oss selv og våre levemåter. Selv om vi stadig opplever nye teknologiske og økonomiske forhold, vil vi bearbeide dem og tilpasse dem på en måte som får dem til å passe inn i våre tilvante væremåte lokalt. Kulturen er en kraft som gjør verden og oss selv gjenkjennelige tross endringene som skjer i omgivelsene. Vi sosialiseres inn i kulturen og omgivelsene bearbeides ved hjelp av kulturen, slik at vi opplever historien som et kontinuerlig løp. Nok en beslektet måte å tenke på finner vi for eksempel hos Sigrid Undset. I hennes Fortellinger om Kong Arthur og ridderne av det runde bord (Undset 1994), forekommer den berømte setningen: Ti sed og skikk forandres meget, alt som tidene lider, og menneskenes tro forandres, og de tenker annerledes om mange ting. Men menneskenes hjerter forandres aldeles intet i alle dager. Her er det ikke en abstrakt logikk eller en kulturarv som setter seg igjennom i historien, slik som Hegels Geist eller Levi-Strauss strukturer eller Herders folkekultur, men 15
menneskenes følelsesliv. I Undsets syn forandres omgivelsene og kulturene historisk, men mennesket selv er det som garanterer kontinuitet. Det som følger av en slik tanke er at vi intuitivt, og kanskje uten å fatte det med forstanden, vil kunne kjenne oss igjen i andre tider fordi vi er utrustet med de samme følelser. Vi vil med andre ord fatte nye (og svunne) tider gjennom medfølelse. Hvis man derimot inntar et mer dialogisk syn, hvor viljen settes mer i fokus enn vår skjebne og vår natur, vil ikke samtid i samme grad framstå som en variant av noe allerede gitt, men som ny og relativt åpen og uavklart. Michael Bakhtin, for eksempel, i sine undersøkelser av språket og de litterære sjangrene, forestiller seg at nydannelser kommer som et resultat av spenningen mellom ulike, og ofte motsatte krefter og at konsekvensene, den nye tiden, alltid vil være delvis uforutsigbare (Bakhtin & Holquist 1981, Carlsen 2005). Av samme grunn vil det forgangne framstå som lett absurd slik David Lowenthal gjør seg til talsmann for i verket The past is a foreign country (Lowentahl 1985). Hvilke interesser som vinner i kampen om å forme framtida er verken naturlig eller logisk gitt. Dessuten vil det variere sterkt hvordan ulike grupper tolker nye omgivelser. Derfor vil det i tillegg være slik at vi hele tiden vil se ulike tilpasninger til de samme omgivelsene innenfor ett og samme samfunn. Hele den poststrukturalistiske tradisjonen vil innta et slikt standpunkt. Foucault med sitt diskursbegrep, men også Zygmunt Bauman (1991), med ideen om Das noch-nicht Seins er et annet perspektiv som innebærer at samtid er noe uforutsigbart som må utforskes og settes ord på underveis. Dette synet ligger også ved roten av modernitetens allmenne forestilling om fremskritt og utvikling. For å oppsummere så langt, kan vi si at det i alle fall eksisterer tre ulike syn på forholdet mellom historie og samtid. Den ene går ut på å tenke seg samtiden som en variant av de samme forholdene som også kjennetegner fortiden. Den andre går ut på å erkjenne at tidene (omgivelsene) forandres på uforutsigbare vis, men at mennesket er det samme, og derfor intuitivt kan kjenne seg igjen på tvers av kulturgrenser i tid og rom. Det tredje synet innebærer at selv om det til enhver tid vil forekomme både ting og tanker som er kjente, så vil samtiden alltid omfatte elementer som ikke er direkte avledet fra det forgangne. Det er disse elementene som kjennetegner samtiden og som representerer forskjellen i forhold til det forgangne, og som derfor gjør den verdt å dokumentere. Hvis man hadde sagt for eksempel i møtet med punkrocken i 1976 at, Å jo da, populærmusikk har vi alltid hatt, eller ungdommen har alltid vært vill, noe man naturligvis med en viss rett ville kunne si, så ville man nok ha redusert den moralske panikken betydelig, men samtidig ville man gått glipp av hva som var spesielt med nettopp punk æraen til forskjell fra andre epoker og sjangere. Påstanden om at jo mer ting forandres, jo mer forblir de det samme, er etter mitt syn en form for historisk reduksjonisme som hindrer oss i gå inn i vår samtid. 16
Til stede i historien fet beskrivelse Hvis samtiden er relativt åpen og uavklart, vil det for samtidsdokumentasjonen innebære en metodisk utfordring i forhold til tradisjonell kulturhistorisk forskning: Hvor skal man finne rammene for å forstå og forklare den hvis den ennå ikke er avsluttet? Samtidens former og fenomener, slik som punkrocken i sin tid var, er følsomme overfor nye former for stum opplevelse. Hvis forklaringen og meningen på fenomenene ennå befinner seg i denne stumme formen, så vil det si at samtidsdokumentasjonens oppgave må være å bidra til å sette navn på dem. Det vil innebære helt andre metoder og teoretiske rammeverk enn dem som ligger bak dokumentasjonen. Anne Bøes strofer om Sisyfos framstår som et ekko av Baudelaire (1964), modernitetens store og banebrytende poet, slik han formulerer seg i essayet om Maleren av det moderne liv. Han sier der: Vé den som studerer antikken bare for den rene kunst, logikk og allmenn metode. Ved å fordype seg for grundig i det vil man tape all erindring om samtiden, og oppgi de rettighetene og privilegiene som omstendighetene tilbyr. Baudelaire formet forestillingen om det moderne la modernité at samtiden var delvis rykket løs fra fortiden. Det betyr at man ikke utelukkende kan se seg tilbake for å forstå seg selv og sin samtid. Samtiden er et produkt av historien, men bare delvis. Modernismen som kunstretning var fascinert av dette fordi det gav handlingsrom for subjektivitet og kreativitet. Antropologen John Comaroff har sagt noe i retning av at historien er forløpet av uventede hendelser som til sammen kaster lys over hvordan vi misforstår samtiden. I tillegg til å være historiens foreløpige sluttpunkt, er den også et produkt av nye omstendigheter, slik Baudelaire uttrykte det, som nettopp skiller den fra det forgangne. Hver samtid er derfor en helt spesiell konfigurasjon mellom tilvante identiteter og nye omstendigheter. For å snu på Comaroff, kan vi si at samtiden er en uventet hendelse som stadig blir misforstått fordi vi leter etter forklaringen og meningen i det forgangne. Samtidsdokumentasjonen må på denne måten anlegge et tvisyn mellom kjent og ukjent, det som er brakt på system og det som foreløpig framstår som tilfeldig og meningsløs. Dette er et viktig punkt fordi det krever et bestemt vitenskapelig tenkesett og en bestemt metode. Hvis de forholdene man står overfor ikke helt ut er reduserbare til sin fortid tidligere varianter av det samme da vil heller ikke de modellene vi benytter som forskere være gyldige som forklaringer. Det vil si at man i samtidsforskningen i større grad enn ellers må konstruere gyldige tolknings- og forklaringsmodeller (begreper) i det materiale 17
man studerer. Samtidig som man leter etter de nye fenomenene empirisk, må man utfordre etablert teori og reflektere over deres gyldighet. Det er altså i Baudelaires språkbruk viktig å ikke gi fra seg omstendighetenes privilegium, det privilegium det er å befinne seg midt oppe i de historiske forløpene man vil beskrive. Spørsmålet er da hva som skiller studiet av pågående hendelser fra studiet av avsluttede prosesser. En del av svaret er ganske enkelt det at i samtiden er vi til stede med sansene våre direkte og umiddelbart, samtidig som de historiske aktørene også er til stede i samme rom. Det betyr at vi kan ta inn et uendelig mye rikere datamateriale i de omstendighetene vi faktisk lever i enn dem vi bare kan nærme oss gjennom kilder og indikatorer. Der man er vant til å studere historien ut fra levninger, må man studere samtidshistorien ut fra sanseinntrykk. Det er med dette jeg forstår Baudelaires formulering omstendighetenes privilegium. I antropologien kalles dette gjerne det etnografiske presens. Man er på feltarbeid hvor man involverer seg i de prosessene man studerer og deltar mer eller mindre på linje med de involverte aktørene. Det vil si at vi i studiet av den samtidige delen av historien har mulighet til å bringe fram et uendelig mer sammensatt og nyansert materiale enn om vi skulle studere på grunnlag av restene (levningene) etter den samme historien. Antropologen Clifford Geertz (1973) har i en berømt frase kalt det thick description fet beskrivelse. Gjennom deltakelse kan vi lære å kjenne aktørene som hele og levende personer, vi kan ta inn situasjoner i sin fylde med alle sine nyanser og tilfeldige omstendigheter. Vi kan følge hendelsesforløp mens de utspiller seg og i alle sine dimensjoner. Ikke minst får vi muligheten til å kjenne hele folks liv, ikke bare hva de foretar seg i en bestemt sak. Det vil bety at samtidsdokumentasjonen bør konsentrere seg om det vår plassering i tid gir oss spesielt innsyn i, nemlig hele forløp, ekstensive nettverk og det vi generelt kan kalle kontekster. De aller fleste objektive saksforhold er i dagens elektroniske dokumentasjonssamfunn relativt enkelt å etterspore selv i små detaljer. Det som ikke er lett å finne tilbake til er begrunnelser for hvordan ulike aktører forholder seg som de gjør i en bestemt sak. Det er de konkrete interessekonstellasjonene som eksisterer der og da. I sum kan vi si at det er alt det som ikke ble skrevet inn i historien. Det betyr at man bør 18
konsentrere seg i størst mulig grad om det som gjerne kalles myke eller kvalitative data. Hvis vi i studiet av samtid allikevel bare benytter distanserte metoder slik som intervjuer eller innsamling av gjenstander uten fet beskrivelse, vil vi begå den tabben Baudelaire advarte mot for hundre og femti år siden, nemlig å gi fra oss tilfeldighetenes privilegium. Nå er det naturligvis slik at intervjuet, den formaliserte og styrte og planlagte samtalen mellom en forsker og en informant, nok vil kunne inngå i et feltarbeid, men da bare helt marginalt og supplerende. Vi ser i dag innenfor samtidsdokumentasjonen i museene en alt for ukritisk bruk av intervju alene. Fremtidens forsker å vente på Godot Hovedutfordringen i samtidsdokumentasjonen der vi står i dag ser ut til å være at man ikke helt vet hva man skal gjøre med det innsamlede materialet. Dermed mangler man en egentlig begrunnelse for virksomheten. I den alminnelige kulturhistoriske virksomheten innenfor museene benyttes ofte det å bevare en verdifull arv og det å verne om en identitet som begrunnelse for virksomheten. I arbeidet med samtidskultur legger jeg merke til at man svært ofte benytter en helt annen referanse, nemlig fremtidens forsker. Man forestiller seg at verdien ved å samle inn og bevare samtidige fenomener er for å sikre at fremtidens forsker har noe å arbeide med. Man vil liksom hjelpe denne figuren til å få et så godt materiale som mulig. Da gir man fra seg tilfeldighetenes privilegium. På en antropolog, som er vant til å arbeide i presens, kan det se ut som om det her er de kulturhistoriske fagenes etablerte metoder som spiller en et puss. Man er vant til å nærme seg sitt studieobjekt gjennom ulike former for levninger. Dette kan avføde den holdningen at man må vente til samtiden har blitt en levning eller kilde, før man kan gå i gang med å analysere. Et annet moment som kan ligge bak forestillingen om at man må vente på fremtidens forsker, er et annet innarbeidet syn, nemlig at man ikke kan vite hva det er verdt å forske på før historien selv har vist hva som er slitesterkt nok til å oppnå varig interesse, eller som man ofte sier: hva som går over i historien. Man forestiller seg liksom at tiden selv sorterer ut hva som skal kastes og hva som skal tas med videre. Kulturhistorikeren må vente til denne prosessen har gått sin gang. Fra et samfunnsvitenskapelig ståsted er dette en meget tvilsom tanke. Det er som å mene at datamaterialet velger ut seg selv. 19