Rättsfrågor kring utländska bankers verksamhet i de nordiska länderna

Transkript

1 Rättsfrågor kring utländska bankers verksamhet i de nordiska länderna 161 Onsdagen den 19 augusti 1987 kl Sektionsmöte Rättsfrågor kring utländska bankers verksamhet i de nordiska länderna Referat: Del I s. 71 ss. Debattledare: Hovrättspresident Kaarlo L. Ståhlberg, Finland il

2 162 Talare Debattledaren, hovrättspresident Kaarlo L. Ståhlberg, Finland Referenten, verkställande direktör Matti Mäenpää, Finland 163 Korreferenten, advokat Sveinung O. Flaaten, Norge 166 Referenten, verkställande direktör Matti Mäenpää, Finland 175 Underdirektør Adam Vestberg, Danmark 176 Direktör Per-Ola Jansson, Sverige 180 Direktör Christen Boye Jacobsen, Danmark 184 Näringsfrihetsombudsman Gunnar Hermanson, Sverige 187 Referenten, verkställande direktör Matti Mäenpää, Finland 188 Direktör Per-Ola Jansson, Sverige 188 Handelsrådet Barbro Widing, Finland 189 Korreferenten, advokat Sveinung O. Flaaten, Norge 190 Debattledaren, hovrättspresident Kaarlo L. Ståhlberg, Finland

3 Rättsfrågor kring utländska bankers i de nordiska länderna 163 Debattledaren, hovrättspresident KAARLO L. STÅHLBERG, Finland: Mina damer och herrar, hyvat naiset ja herr at, sektionsmötet börjar. Referenten, Matti Mäenpää, var så god. Referenten, verkställande direktör MATTI MÄENPÄÄ, Finland: Herr ordförande, mina damer och herrar. Mitt ämne vid det här nordiska juristmötet är alltså rättsfrågor kring utländska bankers verksamhet i de nordiska länderna. Då jag försökte förbereda mig för skrivandet av artikeln så tog jag kontakt med mina vänner och kolleger inom bankbranchen i skilda nordiska länder. Och jag fick väldigt goda råd, anvisningar och önskemål som var mycket olikartade; som gick till många olika riktningar. Men jag har försökt i alla fall följa dessa råd och önskemål så mycket jag har kunnat göra. Skriven text finns förresten väldigt litet på det här området, närmast några kommittebetänkanden. Och för den skull vad jag nyss sade, har jag skrivit artikeln kanske på ett litet annorlunda sätt än som skulle ha varit fallet i övrigt. Jag har nämligen börjat med att kommentera litet om förändringarna i bankverksamheten under de senaste åren. Förändringarna har varit stora, snabba och djupgående. Förändringarna har lett bankverksamheten från nationell till internationell bankverksamhet, till en bankverksamhet där de nationella gränserna och geografiska gränserna inte mera ställer större hinder för. Och samtidigt har det varit en förändring och en utveckling från det traditionella kreditgivandet till mera sofistikerade former av finansieringen, tendenser från en vanlig af färsbanks verksamhet till investment banking, till securitisation eller värdepapperisering eller vad det nu må heta på nordiska språk. Allt detta som jag har skrivit i början av artikeln har ansetts viktigt för att ge lite bakgrund för frågor och problem som har uppkommit i den internationella bankverksamheten och speciellt i utländska bankers verksamhet i de nordiska länderna. För det andra betyder detta, att jag har försökt lite skildra också tendenserna och ståndpunktstagandena i skilda länder utanför Norden för att visa vad som har hänt där och vilka ställningstaganden och vilka ståndpunkter myndigheterna och lagstiftarna i olika länder faktiskt har. Dessa tendenser, dessa ställningstaganden, dessa åsikter är också mycket varierande. Jag har försökt koncentrera mig närmast till OECD-gruppen, men också

4 164 Matti Mäenpää där har åsikterna gått i olika riktningar. Allt detta har likväl tror jag varit viktigt för att förstå vad som händer i de nordiska länderna. Och sedan för det tredje har jag gått kanske mera in i detaljerna och berättat om nordiska ländernas attityder, om lagstiftningen, om förvaltningspraxis. Jag tänkte att jag skulle i detta anförande lite kommentera andra saker, nämligen vissa praktiska problem som har uppstått på området. En ledande tanke som har kommit tillsynes under arbetets gång hela tiden, är den att jag har kunnat konstatera att i alla nordiska länder har bankverksamheten ursprungligen reserverats till inhemskt ägda företag, inhemska banker, inhemska enheter. Vägen bort därifrån har varit mycket mödosam. Det är Danmark som började vägen bort från den nationella bankverksamheten. För andra nordiska länder har det varit svårt att följa Danmark. Så småningom har det nu kommit i gång. Kanske den största orsaken till det att internationaliseringen på allvar har börjat också här inom Norden är väl ömsesidighetsprincipen eller reciprocitetsprincipen. Den har förorsakat att man har faktiskt varit tvungen att liberalisera reglerna. Man har varit tvungen därför att om de nordiska länderna inte hade börjat liberaliseringen, skulle nordiska banker, som samtidigt hade börjat verksamheten i länder utanför Norden, ha haft svårigheter eller skulle ha helt och hållet äventyrat bankverksamheten i länder utanför Norden. Reciprocitetsprincipen betyder ju att om du ger någon förmån åt mig ger jag motsvarande fördelen åt dig. På andra sidan har också lagstiftningen ursprungligen skrivits och stiftats på ett sådant sätt att den tar hänsyn enbart av inhemskt ägda banker. Då man sedan har liberaliserat lagstiftningen så har det gått på ett sådant sätt att man har ändrat vissa delar av lagstiftningen för att utländska banker skulle få tillträde till de nordiska länderna, men bibehållit i alla fall formerna och organisationerna av den inhemska bankverksamheten. Och det har förorsakat problem för utlandsägda banker. Jag försöker litet illustrera det vad jag här sade, med några praktiska exempel. Ett exempel är frågan om filialkontoret. Det är bara Danmark inom den nordiska kretsen som tillåter utländska bankers filialkontor. I alla andra länder är utlandsägda banker tvungna at idka bankverksamhet i form av ett dotterbolag, en dotterbank. Och det betyder att de har varit tvungna att välja formen och organisationen som tämligen illa lämpar sig till en internationell bank, åtminstone för en sådan bank eller bankenhet som äges fullständigt av en utländsk moderbank. De utländska bankerna har inte till exempel kunnat använda den fördelen att moderbankens hela kapital eller

5 Rättsfrågor kring utländska bankers verksamhet i de nordiska länderna 165 soliditet automatiskt skulle ansvara för den nordiska bankenhetens förpliktelser. Då nordiska banker har gått utomlands, har de kunnat i många länder använda filialkontorsmöjligheten. Det är en fördel. Det har varit administrativt lätt att grunda ett filialkontor. Filialkontoret innehåller inte några större administrativa svårigheter och dessutom ansvarar moderbankens solvens också för filialkontorets förpliktelser. Speciellt i England, i Förenta Staterna och i fjärran östern har nordiska bankerna kunnat använda den här möjligheten och det har varit faktiskt en stor fördel för dem. Sedan ett smärre problem som närmast berör Sverige och den svenska lagstiftningen. Sveriges lagstiftning innebär att partiellt utländskt ägande i svenska banker inte är möjligt. Det har givit upphov till vissa speciella problem. Det har funnits behov av banker som skulle vara ägda tillsammans av svenska och övriga nordiska eller t.o.m. övriga utländska banker, men planerna har inte kunnat genomföras på grund av lagstiftningens avvisande ståndpunkt. Jag tänker här närmast på Scandinavian Banking Partners. Då den nya svenska lagstiftningen förbereddes så var det också vissa planer på att grunda en speciell norsk-svensk bank, men dessa planer har inte kunnat förverkligas. Jag har just nu läst i Veckans Affärer's senaste nummer att det i fortsättningen kanske skulle finnas möjligheter att ändra lagstiftningen så att utlänningar kunde partiellt äga svenska banker. Vad sedan bankernas förvaltningsorgan beträffar så hör problemet tillsammans med filialkontorsproblemet. Om man är tvungen att grunda en dotter bank, betyder det samtidigt att man är tvungen att ha sådana förvaltningsorgan som den inhemska lagstiftningen fordrar för inhemska banker. Det lämpar sig tämligen illa för en världsomfattande banksorganisation. Såsom jag har skrivit här i artikeln, är en dotterbank en del av en större helhet som bankens huvudkontor leder. De lokala förvaltningsorganens otacksamma uppgift kan härvid bli att formellt ratificera beslut som redan fattats i högkvarteret alltså utomlands för att de krav lagstiftningen ställer till skall uppfyllas. Vad revisorerna beträffar är speciellt den norska och svenska lagstiftningen mycket strikt på det här området. Det finns ingen möjlighet för en utländsk moderbanks revisor att samtidigt tjänstgöra som revisor i den norska eller svenska dotterbanken. Detta försvårar naturligtvis revisionen av bankens hela verksamhet. Det skulle vara skäl att möjliggöra åtminstone ett samarbete mellan revisorerna i förrättningslandet och moderbolagets hemland. Vad omfattningen av den utlandsägda bankens verksamhet gäller, är be-

6 166 Matti Mäenpää stämmelserna vanligen utformade på ett sådant sätt att bankens verksamhet baserar sig på rättigheter och skyldigheter som ursprungligen har ålagts de inhemska bankerna. Också på detta område baserar sig lagstiftningen på imhemska bankers verksamhet. Den avspeglar uppfattningen om allmän bankrörelse som traditionellt har varit de inhemska bankernas verksamhetsfält. Härvid har man inte velat ta hänsyn till bankernas specialisering på ett snävare verksamhetsområde, speciellt på området investment banking. Också bankinspektionen har haft vissa problem. Det största problemet är naturligtvis det att bankinspektion på konsoliderad bas alltså världsomfattande inte existerar. Bankens verksamhet som helhet borde egentligen ställas under en enhetlig inspektion vars huvudskyfte naturligtvis är att klarlägga bankens risker som en helhet. Så långt har man inte kommit i dag, åtminstone inte utanför EG-området där speciella regler gäller. En konsoliderad inspektion försvåras ytterligare av det faktum att bestämmelserna för internationella bankkoncernens koncernbokslutet varierar från land till land eller helt och hållet saknas. Det är i själva verket en mycket svår fråga. Det finns några förebilder med vilka man kunde åstadkomma en enhetlig koncernredovisning. Londonbörsen t.ex. tillämpar regler som heter International accounting system, I AS. I Amerika finns motsvarande bestämmelser som heter GAAP. Man borde i fortsättningen försöka få tillstånd en enhetlig bokslut för banker som verkar i skilda länder, med hjälp av dessa förebilder, så att man skulle kanske kunna harmonisera reglerna på detta område i fortsättningen. Sedan hade jag tänkt på en fråga huruvida myndigheterna i den utländska bankens eget hemland har befogenhet att begränsa bankens verksamhet i främmande land. Men då jag antar att kor referenten har synpunkter speciellt på det här området att säga så tror jag att jag kanske kan sluta här. Korreferenten, advokat SVEINUNG O. FLAATEN, Norge: Som korreferent er det min oppgave å gi en kritisk analyse og vurdering av det allerede foreliggende skriftlige referat over emnet og som møtedeltagerne vil ha lest på forhånd. Jeg vil imidlertid p.g.a. at tiden er knapp, ikke gå inn på alt som er tatt opp i referatet, men konsentrere meg om problemområder som det etter min mening er særlig viktig å få satt under debatt. Videre så vil jeg særlig fremheve de punkter hvor min og referentens synspunkter og vurderinger diver-

7 Rättsfrågor kring utländska bankers verksamhet i de nordiska länderna 167 gerer. Selv om emnet er rettsspørsmål vedrørende utenlandske bankers virksomhet i de nordiske land, er temaet av en slik natur at også rettspolitiske spørsmål må få en naturlig plass. I fremstillingen er datterbankmodellen for det alt vesentlige lagt til grunn, siden samtlige av de nordiske land som tillåter utenlandske banker å etablere virksomhet, begrenser seg til denne modell, med unntak av Danmark. Spørsmål vedrørende virksomhet gjennom filial vil likevel bli berørt på en del punkter. Først en kommentar til avsnittet om utviklingen i bankenes internasjonale virksomhet. De grunnleggende endringer som bankenes tjenester overfor næringslivet har gjennomgått siden begynnelsen av 1970-årene, kan oppsummeringsmessig kort sies å være en forskyvning av forretninger som går på bankenes balanse og over mot tjenester utenfor balansen. Off balance er blitt stikkordet i det internasjonale bankmiljø. Eksempelvis, i steden for å yte kun lån på tradisjonell måte, over bankens bøker, følger banken kunden ut i større grad i markedet og tilrettelegger en emisjon for kunden slik at markedet låner til kunden direkte, uten å gå veien om innskudd i banken. Som referenten også påpekte, er securitization eller verdipapirisering av kredittmarkedet et annet nytt stikkord. I det hele tatt er bankene på bred basis blitt tjenesteytende arrangører og mellommenn og relativt sett i mindre grad kredittgivende institusjoner seiv om tradisjonelle kreditter naturlig nok fremdeles er en viktig del av bankenes virksomhetsområde. Det er imidlertid på off balance-siden at det potensiale for økte fortjenester for bankene i særlig grad foreligger. Internasjonaliseringen av næringslivet generelt har ført til ikke bare en produkt- og tjenestemessig endring av bankstrukturen, som nevnt, men også til en geografisk strukturendring og utvikling. I denne prosess hvor bankene ønsker å etablere seg utenfor sine hjemland, har det vært et utbredt fenomen at et land krever gjensidighet i retten til å etablere bankvirksomhet i utlandet. Stikkordet er resiprositet. Dette er et av de punkter jeg finner å ville utdype i forhold til behandlingen av det i referatet. Det er nevnt der at resiprositetskravet kan være nedfelt i lovgivningen eller følger av forvaltningspraksis. Rent faktisk tror jeg dette er en sondring av liten betydning. Det avgjørende vil i praksis være de rådende politiske holdninger på søknadstidspunktet. Da de norske myndigheter behandlet søknadene fra de utenlandskeide banker i , ble det krevet resiprositet med henvisning til endringene i forretningsbankloven, men resiprositet ville av politiske grunner helt klart blitt krevet også uten en slik lovfesting. Svenske banker ble for øvrig ved den anledning nektet adgang til å etablere seg i

8 168 Sveinung O. Flaaten Norge, fordi utenlandske banker da var utestengt fra Sverige. I USA foreligger det nå et lovforslag i Kongressen, The Omnibus Trade Act, som det heter, hvor resiprositetprinsippet er foreslått lovfestet. Dette blir i så fall et tillegg til The International Banking Act fra Det er i teorien blitt oppstilt to hovedformer for resiprositet. Felles for dem begge er selvfølgelig at banker i henholdsvis land A og land B i det hele tatt kan etablere seg i det motsvarende land. Forskjellen gjelder omfanget av den virksomhet som i så fall kan drives. Den ene form for resiprositet innebærer at banker fra land A kan drive virksomhet i vertslandet B på lik linje med vertslandets banker, med andre ord det som i referatet er beskrevet som national treatment eller likestillingsprinsippet. Det er denne form for resiprositet som er foreslått i den nevnte Omnibus Trade Act i USA. Den andre form for resiprositet er at banker fra land A ikke skal kunne drive virksomhet i land B i større omfang enn banker fra land B tillates å drive virksomhet i land A. Det er den første hovedformen for resiprositet, likestilling med vertslandets egne banker, national treatment, som i praksis anvendes landene i mellom. I referatet er nevnt at hovedspørsmålet vedrørende resiprositet oftest har vært om det overhodet har vært mulig for en utenlandsk bank å drive noen form for virksomhet i vedkommende land. Jeg tror det at dette generelt sett er et for snevert resiprositetsprinsipp. Hva som mer konkret ligger i resiprositetskravet vil i prinsippet bero på en tolkning av de respektive lands lovgivning og eller innholdet av deres forvaltningspraksis. Likevel må det forsøksvis kunne oppstilles synspunkter på hva som kan antas å være allminnelig akseptert. Det bör sondres mellom forvaltningsmessig og materiellrettslig resiprositet. En må tolerere at hjemlandets og utenlandske banker forskjellsbehandles når det gjelder søknadsprosedyren. Vertslandets har behov for like god kjennskap til den utenlandske bank som til hjemlandets. Den utenlandske bank er i utgangspunktet et fremmedelement og behovet for redegjørelser og undersøkelser øker tilsvarende. Når det gjelder den materiellrettslige resiprositet, vil jeg i hovedpunkt hevde følgende: Vertslandet må naturlig nok kunne foreta det som kan kalles en kvalitetskontroll av søkerbanken. Selv om en søkerbank ut fra en individuell soliditetsvurdering nektes etablering, må hensynet til resiprositetskravet likevel anses ivaretatt overfor søkerbankens hjemland. Resiprositetsprinsippet innebærer videre ikke nødvendigvis noen automatisk etableringsrett. Vertslandets må også kunne foreta en behovsvurdering, for så vidt gjelder ønskeligheten av å få flere banker i landet. Dog må

9 Rättsfrågor kring utländska bankers verksamhet i de nordiska länderna 169 hjemlandets og utenlandske banker behandles likt ved en slik behovsvurdering, slik at hjemlandets borgere eller selskaper også nektes å opprette nye banker ut fra denne begrunnelse. Når det gjelder praktiseringen av resiprositetsprinsippet, vil jeg også hevde at det etter omstendighetene må kunne være legitimt for vertslandet å legge visse begrensninger på utenlandskeide banker, i forhold til hjemlandets, i en oppstartingsfase, altså i en slags overgangsfase for å høste erfaring. I referatet tas det i et eget punkt opp spørsmål om de utenlandskeide banker er forpliktet til å utføre alle de banktjenester som inngår i forretningsbank-konseptet, Jeg anser dette for mest hensiktsmessig å være en del av resiprositetsproblematikken, siden en slik förpliktelse i så fall bør betraktes som et vilkår for å få banklisens. Visse generelle synspunkter må her kunne oppstilles. Hvis lisensen gjelder allminnelig bankvirksomhet, må utgangspunktet være at banken forutsettes å fylle opp denne ramme for bankmessige gjøremål. Likevel må den enkelte bank ha anledning til markedstilpasning og vektlegging på nisjer. En må videre ikke tape det faktum for øyet at de utenlandskeide banker i Norden er blitt gitt etableringstillatelse primært med henblikk på å betjene næringslivet. Dette i seg selv må berettige til betydelige begrensninger i virksomhetsområdet for bankene. Ett problem som i denne sammenheng naturlig reiser seg, er den eventuelle plikt til å ta imot innskudd fra allmenheten. Dette gjøremål inngår vanligvis som den sentrale del av definisjonen av en forretningsbank, og som skiller denne fra andre finansieringsinstitusjoner. Hvis en bank erklærer at den ikke vil ta imot slike innskudd, utdefinerer den seg fra sin formelle status som bank, og det kan banken etter min vurdering ikke gjøre. En annen sak er at banken vil kunne tenkes å forsöke seg på å gi så dårlige rentebetingelser på innskudd, at den de facto slipper innskudd fra plagsomme småsparere. Men det er da en faktisk side. Når det gjelder andre bankmessige gjøremål enn innskudd, må de utenlandskeide banker ha betydelig adgang til å begrense seg. I referatet er det uttalt at de utenlandskeide banker ikke er blitt pålagt å drive virksomhet på nøyaktig samme vis som vertslandets banker, bare virksomhet er, som det heter, relativt omfattende. Det er vanskelig å ta stilling til rekkevidden av den formuleringen, men det er klart at ett sted så går det en grense, hvor virksomheten blir så amputert at det ikke er naturlig lenger å tale om bankvirksomhet. Jeg tror svært mange av de utenlandkseide banker i Norden, kanskje de fleste, allerede har gjort se den erfaring at det i praksis er nødvendig å spesialisere seg i varierende grad, å finne nisjer som en i hoved-

10 170 Sveinung O. Flaaten sak kan konsentrere seg om. I praksis vil det være vel så mye et politisk som rettslig spørsmål fra myndighetenes side å tekke grensene for de begrensninger som det her er tale om, når det gjelder bankenes virksomhet. De utenlandskeide banker må også kunne drive sin virksomhet med henblikk på lønnsomhet. Det er et sentralt moment i denne begrensningsvurdering. Seiv om reglene formelt sett skulle være like, er det ikke gitt at de utenlandskeide banker og vertslandets banker har samme muligheter reellt sett til å betjene de kundene som det konkurreres om. Som kjent så avhenger vanligvis størrelsen av de lån og garantier som en bank kan yte, av størrelsen på bankenes egenkapital. Dette ut fra soliditetshensynet. Det utenlandskeide banker har gjennomgående en liten egenkapital, det gjelder da datterbankene, samtidig som næringslivskunder er deres primære målgruppe og hvor behovet for de større lån og garantier nettopp ofte er tilstede. Således vil disse banker ofte være avskåret fra å yte nevnte kreditter og dermed har de store av vertslandets egne banker et konkurransefortrinn i så måte. Alternativet er at de utenlandskeide banker formidler låneoppdraget til sin moderbank eller til andre enheter innenfor banknettverket, men dette var jo ikke meningen med å åpne for etablering av utenlandskeide banker. Formidling, det kan gjøres gjennom representasjonskontorer, og det hadde en fra før. Det kan så innvendes at de utenlandskeide banker heller da får øke sin egenkapital i datterbankene. Dette kan nok gjøres, men det er nok på den annen side en grense for hvor stor egenkapital myndighetene i vertslandet i praksis vil godkjenne. Til det kommer at utenlandskeide banker i dag på grunn av vertslandets generelle kredittpolitiske reguleringer, i betydelig utstrekning er blitt hindret i å skaffe seg muskler til å betjene en stor egenkapital. I en situasjon hvor myndighetene ønsker å dempe inflasjonstakten, dempe presset i økonomien, vil myndighetene også begrense veksten i utlånene fra bankene. Banker i en oppbyggingsfase vil da lett bli rammet hårdere enn andre banker, selv om begrensningsreglene formelt sett er like for alle. Jag skal nevne et eksempel fra Norge, som vil illustrere problemstillingen: I Norge har en såkalte tilleggsreservekrav som gjør at utlånsveksten utover en viss grense i forhold til fjorårets utlån blir så dyr for bankene at det nærmest er umulig for de nyetablerte banker å vokse utlånsmessig fra sitt beskjedne oppstartingsnivå. Den innvending at bruk av filial istedenfor datterbank ville løse problemene for de utenlandskeide banker når det gjelder de forskjellige former for kredittbegrensninger, er ikke holdbar hvis den filialform som Danmark

11 Rättsfrågor kring utländska bankers verksamhet i de nordiska länderna 171 opererer med, anvendes. Ifølge de opplysninger jeg har fått fra banktilsynet i Danmark, har en alltid der tatt sikte på å likestille utenlandske filialer med utenlandskeide datterbanker. Filialene må operere med en lokal filialkapital som størreisene av kredittene til den enkelte kunde, og også forvaltningskapitalen, relateres til. Moderbankens forvaltningskapital legges altså ikke til grunn. En vil nettopp unngå at de utenlandske banker blir dominerende i forhold til de danske. La det kort være nevnt at en ved bruk av filial ikke nødvendigvis er garantert at moderbanken følger opp alle av filialens förpliktelser. I en verserende sak i USA mellom en amerikansk bank verdens største, forøvrig og et amerikansk selskap som hadde gjort et innskudd i amerikanske dollars i vedkommende banks filial på Filipinene, nekter bankes hovedkontor i New York å betale ut pengene der, etter at utbetalinger fra filialen ble forbudt i henhold til fillipinsk lov. Begrunnelsen synes i korthet å være at innskuddet reguleres av filipinsk lov, og at hovedkontoret ikke kan bryte det forbud som filial-delen av den er underlagt på Filipinene. Banken tapte i første instans, men saken er påanket. La det også kort være nevnt at myndighetene i enkelte nordiske land, i hvert fall Finland og Norge, har krevet et Letter of Support fra moderbankene når datterbanken etableres. Dette for å få hele moderbankens tyngde bank datterbanken. Måten disse Letters of Support er utformet på, gjør imidlertid det juridiske innhold noe uklart. Viktigere er nok den politiske betydning som et slikt Letter of Support har. Forskjellige former for kredittbegrensning er tidligere nevnt som eksempler på ulike konkurransemuligheter for utenlandskeide og vertslandets banker. Som et siste eksempel skal også mulighetene for å etablere et filialnett i vertslandet nevnes. Selv i den situasjon hvor en slik adgang foreligger rettslig, hvilket ikke alltid er tilfellet, vil det i praksis være økonomisk prohibitivt i en stor operasjon å bygge ut et slikt filialnett i vertslandet. De utenlandskeide banker er således henvist til å måtte gå ut i pengemarkedet for å funde seg og da til en høyere renteomkostning enn den rimeligere forbrukerkunde-kapital som kanaliseres inn gjennom et filialnett. Dette får da også betydning for bankenes konkurranseevne på utlånssiden. Referenten rører i det hele ved noe sentralt når det i referatet påpekes at vertslandets lovgivning ikke er utformet med henblikk på utenlandskeide banker. Det gjelder både forretningsbanklovgivningen direkte og det gjelder regler som på ulike måter får betydning for bankenes drift. Med erfaring fra det land som jeg selv kommer fra, vil jeg hevde at myndighetene ikke har vist tilstrekkelig forståelse for de problemstillinger som her er tatt

12 172 Sveinung O. Flaaten opp. De utenlandske bankers evne til å være konkurranse- og produktnyskapende begrenses da tilsvarende. I referatet reises spørsmålet om myndighetene i den utenlandske bankens hjemland kan begrense datterbankens virksomhet i vertslandet. Det fremholdes i referatet at spørsmålet er uløst og at man med styrke kan hevde at en stat ikke kan gå ut over sin territorielle jurisdiksjon på denne måte. Som eksempel på at slikt har skjedd, nevnes de finske regler. De gjelder da for finske datterbanker i andre land enn Finland. Den rettssituasjon vi her står overfor, vil jeg betegne som det dualistiske reguleringssystem. Jeg mener det generelt må kunne hevdes at myndighetene i moderbankens hjemland innenfor visse grenser vil ha en slik reguleringsadgang, seiv om spørsmålet egentlig må stilles og besvares konkret for hvert enkelt vertsland, basert på de respektive lands egen lovgivning. Problemstillingen har imidlertid også et klart folkerettslig aspekt. Den har på generelt plan vært gjenstand for betydelig folkerettslig debatt og stikkordet er eksterritorialitet, og hvor temaet har vært, på generell basis, hvorvidt moderselskapets hjemlandet kan la sin lovgivning få virkning i andre land, ved å gi forbud eller påbud overfor datterselskaper etablert i utlandet. Et mer betydningsfullt eksempel enn de finske begrensningsregler for bankers vedkommende, er den så kalte Regulation K, eller Forskrift K, som de amerikanske bankmyndigheter har utstedt. Tatt i betraktning at den største av de amerikanske banker er representert i en eller annen form i ca. 100 land i verden, i et stort antall i form av datterbanker, så vil denne Forskrift K være svært viktig. Blant de utenlandskeide banker i Norden utgjør de amerikanske et stort innslag, og forskrift K, også kalt The Laundry List, regner opp hvilke aktiviteter som en amerikanskeid datterbank i utlandet har lov til å utføre. Det er forbundet med til dels alvorlige følger for den amerikanske bank å overtre Forskrift K, og det gjelder selv om aktivitetene skulle være aldri så mye tillatt i vertslandet. Således er det også svært viktig for datterbankenes juridiske rådgivere i vertslandet stadig å ha dette dualistiske reguleringssystem for øyet. Når det gjelder spørsmålet om hvor mye av slike inngrep og begrensninger vertslandet skal måtte godta fra myndighetene i moderbankens hjemland, bør det i hvert fall ikke oppstå noe problem så langt datterbanken selv, ut fra forretningsmessige vurderinger, kan begrense sine gjøremål slik som jeg har nevnt tidligere. Videre er disse begrensningsregler noe vertslandet vil vite om når konsesjon til datterbanken gis, seiv om begrensningsreglene naturlig nok vil kunne endre seg siden. Det skal også bemerkes at de fleste land har en gjensidig interesse av at deres regler respekteres av andre. En

13 Rättsfrågor kring utländska bankers verksamhet i de nordiska länderna 173 bør videre være oppmerksom på at slike begrengsningsregler ofte vil være utslag av betryggende regulering og kontroll av bankvesenet i moderbankens hjemland, og i så fall være et kvalitetstegn. Når det gjelder Danmark, skyldes det visstnok amerikansk lovgivning og ikke dansk at amerikanske banker der både har en filial og en datterbank. Pga. The Glass-Stegal Act som den heter, som ble til etter cracket i 1929 hvor en rekke amerikanske banker gikk konkurs etter å ha tapt enorme beløp, bl.a. på verdipapirhandel, har amerikanske forretningsbanker siden vært forhindret i å drive verdipapir handel. Dog er det tillatt gjennom egne datterbanker i utlandet å drive slik verdipapirhandel, men ikke gjennom filial, som anses å være en direkte forlengelse av moderbanken inn i vertslandet. Det er imidlertid et annet fjernreguleringsproblem enn det dualistiske reguleringssystem som etter min vurdering skaper betydelig større rettslige problemer, utfra vertslandets synspunkt, nemlig de inngrep som foretas fra den enkelte moderbanks hovedkvarter. Dette gjelder helt grunnleggende spørsmål om selve styringsstrukturen innen banken. I referatet heter det at styringsorganene i den lokale datterbank ofte har den utakknemlige oppgave formelt å ratifisere beslutninger, slik som referenten også muntlig var inne på, som allerede er fattet i hovedkvarteret, for at de krav som vertslandets lovgivning oppstiller, skal ivaretas. Jeg vil for min del imidlertid hevde at denne sandpåstrøingen fra datterbankenes styringsorganer for enkelte bankers vedkommende har fått et slikt omfang at det i hvert fall ligger på kanten av vertslandets lovgivning. Som det anføres i referatet, ville denne problemstilling ikke oppstå hvis en hadde valgt filialformen istedenfor datterbankmodellen. På dette punkt er det altså en forskjell på filial og datterbank, også i Danmark. Men når datterbankmodellen er valgt av de fleste land i Norden, må det da også ligge en realitet i dette valget. Hensynet har vært å få selvstendige bankenheter med egne kontrollerbare styringsorganer, underlagt vertslandets lovgivning, og hvor datterbankenes egne styringsorganer har et ansvar som er nærmere regulert i vedkommende lands lovgivning. En ting er at datterbanken er en del av et internasjonalt nettverk, som nødvendiggjør sentral koordinering og tilpasning til en helhetlig struktur. Men en annen ting er detaljstyring fra hovedkvarteret, når det f.eks. gjelder godkjennelse av kreditter som går over datterbankens bøker. Til dette kommer at bankene i større grad er samfunnsinstitusjoner enn vanlige datterbedrifter, slik at en må være enda mer forsiktig enn ellers med å løfte kompetanse ut av de lovlige valgte styringsorganer. Sterk fjernstyring fra hovedkvarteret vil videre lett kunne innebære at datterbanken frätas evnen til å respondere raskt i det lokale marked, hvilket ikke samsvarer godt med

14 174 Sveinung O. Flaaten myndighetenes intensjoner om øket konkurranse og effektivitet. Når det nettopp som nevnt eksempelvis gjelder kredittgodkjennelser, er denne kompetanse alltid lagt til et organ innenfor datterbanken. Det vanlige er at styret har denne kompetansen, med delegeringsadgang til datterbankens administrative ledelse, som forøvrig er underlagt lokalbankens styre. Hovedkvarteret må kunne oppstille generelle retningslinjer for hvordan kredittgodkjennelsen skal finne sted. Men den konkrete risikovurdering og kredittavgjørelse tilkommer styret. Det må videre være en grense for hvor rigide de nevnte generelle retningslinjer kan være. Kredittgodkjennelsesregler hvor styret i en datterbank er avhengig av hovedkvarterets samtykke ved de store kredittavgjørelser, bør en nok etter omstendighetene kunne akseptere, slik at både styret i datterbanken og hovedkvarteret i moderbanken i realiteten har vetorett for det største kreditter. Men godkjennelsesregler hvor hovedkvarteret tvinger ned over hodet på det lokale styret kreditter som datterbankens styre er i mot, enten kredittene er store eller små, det er klart uakseptabelt, i fall det måtte forekomme. Et moment som avslutningsvis særlig bør nevnes er at styringsorganene er sammensatt ut fra nasjonalitetskrav, med flertall av vertslandets borgere, bosatt der. Hensynet bak er i hovedsak nødvendigheten av kjennskap til vertslandets lovgivning, forvaltning og forretningsmiljø, og bør ytterligere mane til försiktighet fra hovedkvarterets side overfor datterbankens styringsorganer. Når det i referatet hevdes at disse nasjonalitetskrav kan virke hindrende på de utenlandskeide bankers virksomhet og virke diskriminerende overfor dem, har jeg vanskelig for å forstå dette. Foruten at det av nevnte hensyn rent faktisk vil være nødvendig eller hensiktsmessig med personer som har en slik tilknytning til vertslandet, er det helt vanlig at det enkelte land opererer med slike krav i sin banklovgivning. Det gjelder forøvrig også i den allminnelige selskapslovgivning. La meg også nevne eksempelvis en siste illustrasjon på fjernstyring fra hovedkvarteret. Det gjelder hovedkvarterets fjerndirigering med hensyn til datterbankenes lovvalgspolicy. Ofte forlanger hovedkvarteret at dets eget lands lov legges til grunn i avtaler som datterbanken inngår med kunder. Dette kan blant annet lett begrense datterbankenes muligheter til å delta i syndikerte kreditter, hvor de øvrige syndikatbanker lett kan tenkes å ha en annen lovvalgspolicy. Problemstillingen er vel først og fremst praktisk i internasjonalt rettede forretninger. I forretningern som kun gjelder innenlandske disposisjoner i vertslandet, vil det sjelden være naturlig å benytte annet enn vertslandets lov, og det ville nok også normalt være i strid med konsesjonsbetingelsene for datterbankene å bruke annet enn vertslandets lov.

15 Rättsfrågor kring utländska bankers verksamhet i de nordiska länderna 175 Oppsummeringsmessig vil jeg si som en vurdering at den situasjon som utenlandskeide datterbanker befinner seg i Norden i dag, innebærer at datterbankene langt på vei fungerer som representasjonskontorer for moderbankene. Dette skyldes delvis de nevnte reguleringsmessige og konkurransemessige forhold som i og for seg ligger utenfor den enkelte banks kontroll, og det skyldes delvis bankenes, herunder moderbankenes, egne valg som nevnt. Denne situasjon samsvarer ikke helt godt med intensjonene bak vertslandets beslutning om å åpne for etablering for utenlandseide banker. Situasjonen har forøvrig den side at en rekke utgifter forbundet med å tilrettelegge og kanalisere forretninger til moderbanken eller til andre enheter innenfor banknettverket, belastes den lokale datterbank uten at tilsvarende inntekter kommer inn til den. Dette har ikke minst en skatterettslig side. Videre, det forhold at en del banker har et profit center system på konsernbasis, hvor datterbankene ut fra sine egne regnskaps- eller prestasjonsprinsipper»godskrives» forretningene enter de går over datterbankens bøker eller kanaliseres til andre enheter innenfor banknettverket, men uten da at inntektene rent faktisk tilfaller datterbankene, bidrar heller ikke til å dempe eller motvirke denne representasjonskontorvirksomhet. Det kan stilles spørsmål om ikke vertslandets myndigheter bør kreve en provisjonsavtale mellom datterbanken og moderbanken, hvor datterbanken gis rett til visse inntekter fra slik formidling av forretninger. La meg så avslutningssvis si at den frykt som ofte er blitt uttalt, og som det også er vist til i det skriftlige referat, om at en i stedenfor representasjonskontorer nå kom til å få utenlandskeide datterbanker som ville vokse seg til store og dominerende enheter i det enkelte vertsland, i hvert fall for øyeblikket ikke synes begrunnet. Takk for oppmerksomheten. Referenten, verkställande direktör MATTI MÄENPÄÄ, Finland: Jag tackar också för min del korreferenten för de värdefulla tillägg som han framfört i korreferatet. En tämligen stor del av hans tankar går till ungefär till samma riktning som jag hade, så att vi har gått ganska långt på samma vägar. För att undvika missförstånd, måste jag nog tillägga litet om reciprocitetsprincipen. Jag är utan vidare av samma åsikt som korreferenten i det att reciprocitetsprincipen inte nödvändigtvis innebär någon automatisk etab-

16 176 Matti Mäenpää leringsrätt i ett nordiskt land. Också beträffande en inhemsk banks ansökan har myndigheterna ju möjligheten att avvisa ansökningen. Korreferentens anvisning till Regulation K var också mycket värdefull. Det är viktig iakttagelse då man försöker tolka den dualistiska synpunkten av två länders lagstiftning och två länders myndigheter. Problemställningen har som korreferenten sade, ett klart folkrättsligt aspekt. Men en liten sak skulle jag gärna vilja korrigera i korreferatet. Korreferenten säger här i slutet av korreferatet som följer:»naar det i referatet hävdes att visse nationalitetskrav kan virke hindrende på de utländskt ägde bankers virksomhet och virke diskriminerende overhvor dem, har jeg vansklig att förstå dette.» Det är nog faktiskt något som jag inte har sagt. Jag har sagt i referatet på sidan 86 följande:»för internationella banker kan ovannämnda krav på nationalitet och boningsort kännas diskriminerande. Avsikten med den är dock klar, majoriteten av bankens ledning bör ha tillräcklig kännedom om de lokala förhållandena. Det förefaller att dessa krav inte har i praktiken väsentligt hindrat grundandet av utländska banker eller deras verksamhet i något nordiskt land.» Underdirektør ADAM VESTBERG, Danmark: Mit navn er Adam Vestberg fra Den Danske Bank. Det har været den accepterede politik i Danmark, naturligvis bl.a. fremkaldt af vort medlemsskab af EF, at udenlandske banker skulle være velkomme hos os, hvis de blot ikke konkurrencemæssigt opererede på bedre vilkår end de indenlandske banker. Denne politik har været fuldt ud godtaget både fra myndighedernes og bankernes side. Vi fører i Danmark sammenlignet med de øvrige nordiske lande en meget liberal politik, og derfor er spørgsmål om reciprocitet ikke noget vi diskuterer længere idag, fordi vi i virkeligheden byder alle kvalificerede udlændinge velkomne i Danmark. Vi har ret stærke egenkapitalkrav, men en liberal banklovgivning samt fri etableringsret for alle, så derfor er vi også befriet for en række af de problemer, som coreferenten var inde på. Naturligvis spiller disse en stor rolle i Norge, hvor den statslige regulering af bankvæsenet er langt stærkere end i Danmark. Referenten har naturligt fremhævet to afgørende juridiske former, hvorunder en udenlandsk bank kan virke i et gæsteland, nemlig enten ved en datterbank eller ved en filial. Set fra et juridisk synspunkt rummer filial-

17 Rättsfrågor kring utländska bankers verksamhet i de nordiska länderna 177 konstruktionen en særlig problematik, og coreferenten var kort inde på de danske regler, som jeg vil tillade mig senere at kommentere yderligere, fordi de fra et alment juridisk synspunkt er ganske interessante. Datterbanken er for såvidt en lettere konstruktion, fordi en datterbank i virkeligheden er det samme som en hvilken som helst anden indenlandsk bank. Det er kun ejerskabet, der er forskelligt, men det har mindre betydning i forhold til tilsyn og en almen juridisk vurdering. Jeg vil iøvrigt gerne nævne, at udenlandsk oprettelse eller køb af en dansk bank aldrig som sådan har været reguleret i selve den danske banklov, men en dansk eller udenlandsk bank kan ikke uden myndighedernes tilladelse eje mere end 30 /o af kapitalen i en dansk bank. Denne regel, der først og fremmest tager sigte på at sikre, at banktilsynet kan føre tilsyn med en sådan datterbank på den fornødne gennemsigtige vis, refererer sig ikke specielt til udenlandske banker, men gælder også danske banker. I praksis har det med denne regel, som vi har haft i mange år, ikke været hensigten at hindre udenlandske banker i at blive etableret, men formelt gælder den også i forhold til udenlandske banker, og derfor skal disse have en tilladelse for at komme ind i landet. Men i praksis har imidlertid udenlandske bankers etablering i en lang årrække både i Danmark og i de øvrige nordiske lande været udelukket efter valutareglerne, idet den nødvendige kapitaloverførsel til banken, den såkaldte direkte investering, ikke er blevet tilladt af danske myndigheder. Dette forbud har vi kunne håndhæve efter gældende OECD-regler, ligesom det også har været gældende i de øvrige nordiske lande. Men efter vor indtræden i EF, hvor vi forpligtede os til at åbne op for de udenlandske banker, har vi naturligvis måttet liberalisere valutareglerne. Formelt gælder det idag, at investeringer for et beløb på indtil 40 mio. kr. i kapitalindskud i Danmark kan ske frit, men Nationalbanken vil ved den tilladelse, der kræves for større investeringer, anlægge en meget liberal forståelse. Valutareglerne er derfor ikke idag på nogen måde en hindring for den kapitaltilførsel, der skal ske fra udenlandsk side, når man måtte ønske at åbne en bank i Danmark. Jeg må sige efter de godt 10 år, der er gået under den ordning, vi har med udenlandske bankers etablering i Danmark, at interessen har været beskeden. Vi har således kun i dag én udenlandsk ejet bank, og syv større udenlandske banker har etableret filialer i Danmark. Men filialetablering forudsætter, at der er en procedure for sådanne til at åbne op. Det har vi også haft i Danmark siden Man kan spørge, hvilket referenten også var inde på, om man skal have en filial fremfor en datterbank? Jeg vil ikke gå ind i dette, fordi referenten allerede har nævnt de store fordele, der er ved 12

18 178 Adam Vestberg at operere med en filial fremfor en datterbank, og det er vel også derfor, at man i Danmark ser 7 filialer og kun 1 datterbank. Det er helt øjensynligt, at hvis man har mulighed for at etablere filial, så gør man det fremfor datterbank, som dog også kan have sine fortrin, og det kommer jeg tilbage til om et øjeblik. Der er formentlig navnlig 3 gode grunde til at etablere en bank i udlandet. For det første følger man sine kunder, og det er selvfølgelig først og fremmest eksport- og import f or retninger man her tager hensyn til; det er ihvertfald grunden til, at danske banker er gået udenlands. Der er det jo bemærkelsesværdigt, måske også beklageligt i nordisk sammenhæng, at uanset det meget betydelige handelssamkvem, der er mellem de nordiske lande, er ingen nordisk bank kommet til Danmark, uanset at vi i realiteten har fri etableringsret hos os. At vi ikke er kommet til Norge, Sverige og Finlands skyldes formentlig der gældende vanskelige etableringsregler, som dog nu er ved at blive liberaliseret. Men man må også her huske, at det er meget dyrt at etablere sig i udlandet, og derfor må bankerne i de nordiske lande selvfølgelig prioritere, hvor de vil hen, når de går til udlandet. Og dér er jeg ikke i tvivl om, og det viser også billedet i de øvrige nordiske lande, at dér det er vigtigst at komme ind, er på de store internationale kapital- og pengemarkeder i London, New York, Frankfurt o.s.v. Det er ihvertfald nok grunden til, at man måske ikke, tror jeg, skal se alt for mange danske banker, der kommer til de øvrige nordiske lande. Jeg ved selvfølgelig ikke, hvad udviklingen vil bringe, men det er ihvertfald min personlige bedømmelse af det spørgsmål i øjeblikket. Men dertil kommer, og det er også afgørende, at en forudsætning for med meningsfuldhed at kunne etablere sig i udlandet er, at man får en rimelig adgang til dette lands penge- og kapitalmarked i den lokale valuta. Og her der det mit indtryk, at det f.eks. ville være meget svært for danske banker at kunne komme ind og operere på det svenske penge- og kapitalmarked af flere, til dels historisk betingede grunde. Derfor er det måske ikke så let at komme ind i de øvrige nordiske lande; det er lettere at gå til London og New York, hvor man er vant til at operere med et kapital- og pengemarked i international ramme. Det er i virkeligheden måske også en grund nr. to for at gå til udlandet, nemlig at kunne komme ud og tappe vedkommende udlands penge- og kapitalmarked, som man gør det i London og New York. Ingen af de nordiske lande har den fornødne internationale karakter til at være attraktive i en sådan sammenhæng. Endelig vil jeg nævne et tredje hensyn, der kommer i betragtning, og det kan være ønsket om at udnytte de særlige fordele, der kan knytte sig

19 Rättsfrågor kring utländska bankers verksamhet i de nordiska länderna 179 til et lokalt marked i forhold til, hvad man kan gøre i sit hjemland. I en sådan situation vil man formentlig vælge en datterbank og ikke en filial, fordi man i en datterbank kan skære de formelle og juridiske tråde over til moderbanken, og derved på disse præmisser gennem datterbanken i udlandet optage forretninger, som man ikke selv kan gøre hjemmefra. Coreferenten nævnte netop eksemplet med de amerikanske banker, som normalt ikke kan drive»investment banking», men det kan de altså, hvis de opererer i et eget udenlandsk aktieselskab. Danske banker har for godt 10 år siden etableret i Luxembourg, og hovedbegrundelsen for os var dengang, at vi derved kunne yde udenlandslån til danske kunder nede i Luxembourg, men en forudsætning herfor var, at det var en datterbank og ikke en filial. For ellers havde det ikke været lovligt efter de danske valutaregler. Der kan nævnes mange andre grunde for at etablere sig i udlandet ved en datterbank og derved komme uden om de hjemlige regler, men det skal jeg afstå fra. Til sidst vil jeg gerne komme med nogle ord om den særlige juridiske problematik, som der er ved filialkonstruktionen. Det er en vigtig ting, også for vores skandinaviske brødreland, som måske knap har været den udvikling igennem, som vi har været. Den danske banklov, og noget tilsvarende gælder banklovene i de øvrige nordiske lande, har primært nogle ganske få hovedhensyn at varetage. Der er krav om egenkapital af en vis størrelse, der er krav om ikke at yde kreditter til den enkelte kunde ud over en vis egenkapitalandel, og der er krav om likviditet. I Danmark har vi, som også vor coreferent var inde på, valgt den lidt kunstige form, at vi arbejder med noget, der hedder filialkapital, som skal bringes ind i Danmark, men som iøvrigt kan anbringes fuldstændigt frit. Der er ikke tale om, at den skal bindes i Nationalbanken, som det har været nævnt i referatet, og der er heller ikke tale om, at de danske indskydere får nogen fortrinsbeskyttelse i tilfælde af konkurs. Så kunne man jo spørge, om det har nogen meningsfuldhed at operere med disse krav om egenkapital, forbud mod enkeltengagementer ud over en vis størrelse og likviditet, når det i virkeligheden er fiktion, fordi alt refererer sig til hovedsædets forhold. Dertil kan kun siges, at det vel er rigtigt, at det er fiktion, men når vi går ind i den, er det af konkurrencemæssige grunde, nemlig hensynet til at udenlandske banker ikke i det danske marked skal kunne virke på bedre vilkår end de danske banker. løvrigt vil jeg nævne, at definitionen af filialkapitalen er ganske interessant, derved at der i princippet er fri anbringelsesmulighed for aktiverne, men de må dog ikke anbringes i vedkommende banks hovedsæde, for i så fald ville det være en ren papirekspedition, men de kan iøvrigt anbring-

20 180 Adam Vestberg es over hele verden. Jeg kan også nævne, at likviditetskravene går ud på, at man skal have en vis mængde likvide aktiver i forhold til bankens kortfristede kreditter, og her siger man brutalt, at alle tilgodehavender i bankens hovedsæde er illikvide, selvom de efter deres natur måtte være likvide. Man siger også, at al gæld til hovedsædet på opsigelse er anfordringsgæld, og derved sikrer man sig imod en omgåelse af likviditetskravene. Må jeg så sige til allersidst, at indenfor de Europæiske Fællesskaber arbejder man på en politiske målsætning om at gennemføre et såkaldt indre marked inden udgangen af I denne forvindelse er det ikke hensigten blot at harmonisere bankkovgivningen, men at gennemføre ensartede regler, og i konsekvens heraf vil også filialregler blive opgivet, fordi f.eks. en tysk bank uden videre på grundlag af tysk banktilsyn og tysk banklovgivning skal kunne virke i Danmark. Forudsætningen for, at man får sådan et system i gang, er selvklart, at navnlig reglerne om egenkapital og store engagementer bliver gjort ensartede. Det er dog formentlig den største vanskelighed, vi står overfor inden for EF, at nå til en løsning om, at egenkapitalkravet til bankerne skal være fælles i alle lande. Der er jo meget store forskelle mellem de danske egenkapitalkrav og kravene i Frankrig og Italien f.eks. Jeg anser det for en meget vanskelig opgave at finde fælles fodslag både i de procentuelle krav til egenkapital og i definitionen af egenkapital. Nu er initiativet iøvrigt til en vis grad taget ud af hænderne på fællesmarkedet, idet de federale bankmyndigheder i USA og Bank of England er gået sammen og har lavet et forslag til regler om egenkapitalbestemmelse. Hvad der kommer ud af dette, er for tidligt at sige, men det er givet, at der nu er opstået en konkurrence mellem det internationale kapitalmarked repræsenteret i London og New York og EF repræsenteret af Brüssel om, hvem der skal bestemme den fremtidige udvikling. Jeg tror det bliver en meget vanskelig afgørelse, og jeg tror også, at vi vil have filialreglerne mange år endnu. Direktor PER-OLA JANSSON, Sverige: Herr Ordförande, mina damer och herrar. Får jag först säga att vad vi har hört av referenten och koref er enten och av Adam Vestberg från Den Danske Bank har varit mycket intressant, inte minst för oss i Sverige som kanske kommit lite på efterkälken i fråga om att öppna gränserna för utländska banker. Vi har dock kommit en bit på väg i Sverige och ännu litet längre i de övriga nordiska länderna. Även nu