Rådgiveransvar og ansvarsfraskrivelser

Rådgiveransvar og ansvarsfraskrivelser

Fredag 22. august kl. 15.15 16.45 Sektionsmøde Rådgiveransvar og ansvarsfraskrivelser (Se siderne 313-333 i Bind I) Referent: professor Viðar Már Matthíasson, Island Korreferent: professor, dr.juris Erling Hjelmeng, Norge Debatleder: professor Lars Bo Langsted, Danmark Debatleder: professor Lars Bo Langsted, Danmark: Goddag og velkommen. En af de vidunderlige ting ved De nordiske Juristmøder er, at man kommer langt omkring fagligt og socialt. Det faglige, vi skal runde af med nu arrangørerne har været så venlige at lade det være rosinen i pølseenden det er rådgiveransvar og ansvarsfraskrivelser. Rådgiveransvar er noget, der har været diskuteret tidligere. Det har en evig aktualitet, underligt nok især blandt jurister og advokater. Men spørgsmålet om ansvarsfraskrivelser har ikke været diskuteret så meget tidligere, men har fået ny aktualitet, bl.a. i kraft af en rekommendation fra EU-kommissionen omkring revisorers erstatningsansvar. Det vil vi vende tilbage til. Vi er trukket i arbejdstøjet heroppe. Referenten er professor Viðar Már Matthíasson fra Islands Universitet. Korreferenten er professor, dr.jur. Erling Hjelmeng fra universitetet i Oslo. Jeg vil vende tilbage til det praktiske, der ikke vil kunne overraske jer, omkring afviklingen af diskussionen, men jeg vil gerne allerede her bede om, at talerne det gælder også referenten og korreferenten taler langsomt og tydeligt, så vi alle sammen så vidt muligt kan forstå hinanden. Referent: professor Viðar Már Matthíasson, Island: Kære venner! I mitt skriftlige bidrag, drøftes på en ganske generell måte emnet, profesjonsansvar og ansvarsfraskrivelse. Profesjonsansvar er et bredere begrep en rådgiveransvar, og jeg foretrekker å anvende det i bidraget og i mitt innlegg her i dag, spiller en stadig viktigere rolle innen for erstatningsretten. I lys av voksende antall saker og ikke minst av stadig større erstatningskrav blir spørsmålet om hvilke muligheter de profesjonelle har til å fraskrive sig ansvar med avtale eller på en annen måte også mer aktuelt. I mitt innlegg her i dag vil jeg drøfte i korthet hva slags ansvar profesjonsansvaret er og spørsmålet om man kan si at det er et strengt eller et skjerpet ansvar og da hvorfor. Jeg vil også drøfte om det finns behov for at endre, f.eks. med lov ansvarsgrunnlaget. Jeg vil deretter drøfte den profesjonelles muligheter til å fraskrive sig

644 Viðar Már Matthíasson ansvar ikke minst hvilke begrensninger det finns i disse muligheter og til slutt om disse muligheter er for begrensede og burde utvides. Med ordet profesjonsansvar henviser man i alminnelighet til et erstatningsansvar basert på culparegelen, men som redegjort for i det skriftlige bidrag finnes det unntakstilfeller hvor regelen om presumsjonsansvar er anvendt som ansvarsgrunnlaget. Det er først og fremst i de såkalte resultatforpliktede oppgaver, som det synes at være anledning til å anvende presumsjonsansvar. Profesjonsansvar er ikke et objektivt erstatningsansvar. Som fremkommet går man generelt gå ut i fra at culparegelen er grunnlaget for erstatningsansvaret. Her dreier det seg gjerne om en spesiell anvendelse av culparegelen, som medfører et strengere ansvar enn ellers ville ha vært tilfellet, d.v.s et strengere ansvar en gjelder i alminnelighet. Man kan si at profesjonsansvar er et utvidet eller skjerpet culpaansvar. Ved anvendelse av culparegelen innenfor profesjonsansvarets område finner man gjerne eksempler på følgende varianter: For det første er det grunnlag til at stille større krav til arbeidsmetodene, rent objektivt sett, d.v.s. det er stilt større krav om at den profesjonelle viser større varsomhet og større omhu i sin atferd enn vanligvis blir stilt. Strengere krav om pålitelig arbeid fra den sakkyndiges side har ofte en direkt støtte i lovverket, som knytter seg til vedkommende fagområde. I det skriftlige bidrag nevnes det mange eksempler fra islandsk lovgivning på det, men noen ganger er kravene basert på andre regler, f. eks. etiske regler til det fagområde den sakkyndige tilhører eller annan slags bransjenormer. Og til tross for at slike skrevne bransjenormer ikke finnes, blir det stilt store krav til den sakkyndiges omhu og arbeidsmetoder og i tillegg er det gått ut fra at den sakkyndige er habil innenfor sitt fagområde. For det annet blir det ved vurdering av culpa gjerne stilt større krav til at den sakkyndiges kunnskaper og til at den forutser eller måtte forutse det som ville bli konsekvensen av hans/hennes atferd. En slik bedømmelse bygger ofte på et subjektivt skjønn, d.v.s. på den enkeltes skadevolders forhold eller kunnskaper, f. eks. hvis han/ hun har eller sies å ha spesialviten eller erfaring og av den grunn er bedre i stand til å forstå at hans/hennes atferd kunne lede til skade. For det tredje blir bevisregler ofte anvendt på en måte, som er til fordel for den skadelidte. En slik fremgangsmåte fører ofte til et strengere ansvar enn følger av de alminnelige reglene. Den skadelidte må vanligvis bevise at han er blitt pådradd skade, som medfører et bestemt tap, og skriver seg fra atferd til skadevolder og at årsakssammenheng er mellom denne atferd og skaden. Denne hovedregel gjelder også i prinsippet innenfor profesjonsansvar. Selv om det knapt kan være tvil om, at en dommer kan, på grunnlag av prinsippet om dommerens frie bevisbedømmelse, bestemme at bevisbyrden skal ligge hos skadevolderen, jfr. 44,1 i rettspleieloven nr. 91/1991, kan man kun tenke sig at det gjøres i spesielle tilfelle

Rådgiveransvar og ansvarsfraskrivelser 645 Den hovedregel gjelder innenfor profesjonsansvarets område, at den skadelidte må føre bevis for, at sakens forløp har vært slik at han har lidt skade på grunn av skadevolderens atferd og at denne atferd var culpøs. Fravikelsene knytter seg bl. a. til, at det har vært bygget på den skadelidtes påstand om sakens forløp. Det må anses å være riktig å bestemme at bevisbyrden skal være på denne måten, spesielt i de tilfeller den sakkyndige ikke har tatt vare på dokumenter, han skulle tatt vare på, og derfor selv ikke sikret de bevis som kan kreves fra hans side. Som eksempel kan nevnes islandske domme i Hrd. 1989, bls. 131 og Hrd. 1999, bls. 1310. I disse tilfellene har man ment å kunne gå med på, at erstatningsplikten var til stede, når det har oppstået skade og den skadelidte framlagt indisier på sakens forløp, men har likevel ikke ført bevis på, hvilken atferd til den profesjonelle forårsaket den erstatningsskyldige atferd. Det finnes mange eksempel fra islandsk rettspraksis på at man fraviker hovedregelen om at den skadelidte skal føre bevis for at det eksisterer årsakssammenheng mellom den erstatningspliktige atferd og hans tap, spesielt innenfor profesjonsansvarets område. Det er dog uten noen tvil, at på det området gjelder også hovedregelen, at den skadelidte bærer bevisbyrden for disse momentene. Domstolene har imidlertid i noen tilfeller mindsket på dette område kravene om bevis om årsakssammenheng. Denne fremgangsmåten om anvendelse av bevisregler i den skadelidtes favør er ikke uvanlige i saker gjeldende erstatningsansvar hos leger og sykehus, men det finnes også eksempler på en slik anvendelse av bevisregler på andre områder av profesjonsansvaret. Et eksempler om advokater er beskrevet i det skriftlige bidrag. For det fjerde er det blitt påpekt at reglene om den skadelidtes medansvar anvendes på en slik måte at det sjelden medfører et han får bære en del av sitt tap en der ville følge av alminnelige regler. Når man har i tankene at den sakkyndige er underlagt ganske strenge krav ved vurdering av hans skyld, både hva angår dennes viten rent subjektivt og om utførselen av det faglige arbeid objektivt sett, mens den skadelidtes skyldgrad blir vurdert mer allment, blir resultatet ofte at den skadelidtes medansvar kun blir aktuell i de tilfeller den har vist en grov forsømmelse. Dette leder til, at profesjonsansvar blir strengere enn ansvaret ellers ville ha blitt, fordi det skal mer til for å flytte ansvar fra den profesjonelle til den skadelidte ifølge reglene om den skadelidtes medansvar. Er det grunn til å endre disse regler? Er profesjonsansvaret blitt for strengt ansvar. Jeg for min del er av den oppfatning, at det burde man ikke gjøre. Culparegelen har vist sig å være fleksible nok, således at det er mulig å skjerpe erstatningsansvaret hvis det finns god grunn for det, likesom man har følt behov for på profesjonsansvarets område. Slik anvendelse av culpareglen er bedre egnet til å bidra til et mere solid arbeide fra den sakkyndiges side og mer omhu.

646 Viðar Már Matthíasson Ansvarsfraskrivelse. I denne sammenheng er det viktig a ha i tankerne at en ansvarsfraskrivelse er kort sagt en avtale om at den skadelidte skal bære tapet men ikke skadevolderen, selv om den er erstatningsskyldig. Når man drøfter fraskrivelse fra erstatningsansvar i dette bidrag, henvises det kun til avgrensningen av den profesjonelles erstatningsansvar, den har forhandlet om eller selv erklært ensidig og er akseptert direkte eller indirekte av den skadelidte. I lys av denne avgrensningen kan man tenke seg, at en slik avtale om fraskrivelse av erstatningsansvaret knytter seg til tre momenter: For det første en ansvarsbegrensning som vedrører ansvarsgrunnlaget, d.v.s. som innebærer at den profesjonelle bare er erstatningsansvarlig hvis skader er forårsaket av grov uaktsomhet eller forsett. For det annet kan avgrensningen innebære at erstatningen er begrenset til et bestemt beløp, slik at skader der overskrider beløpet påfaller den skadelidte. For det tredje kan det være snakk om at erstatningsansvaret ikke dekker bestemte typer av skader, f. eks. ikke indirekte tap. Hovedregelen Av prinsippet om avtalefrihet i nordisk rett framgår, at den profesjonelle har hjemmel til med avtale å begrense sitt erstatningsansvar for skader han forvolder i sitt yrke. Den profesjonelle har bl. a. rett til å bestemme innholdet i de avtaler den inngår på den måte at dens ansvar begrenses. Innen profesjonsansvarets område finnes det av forskjellige grunner viktige begrensninger i friheten til å fraskrive sig ansvar, som delvis har støtte i lov men delvis i alminnelige ulovfestede regler. I redegjørelsen nedenfor bør man huske, at i noen tilfeller kan det være større spillerom til å forhandle om begrensing i erstatningsbeløpet enn til å forhandle om erstatningsansvartes grunnlag. Begrensning som leder av skadens karakter. For at den profesjonelles klient kan, helt eller delvis, gi avkall på dens rett til erstatning for tap, forvoldt av den profesjonelle, skal klienten ha rett til å disponere over de interesser den gir avkall på. I 27, 1 i de islandske erstatningsansvarsloven nr. 50/1993 er det forbudt å vike fra lovens regler, innen skaden er oppstått. Det innebærer at det er forbudt å fravike regler om erstatningsbeløpt for personskade og regler om tort, hvis det er til ugunst for den erstatningsberettigede. I avsnitt to i samme paragraf finnes begrensninger på ret til at fravike bestemte regler i loven, hvis det er til ugunst for den erstatningsansvarlige. De bestemmelsene handler først og fremmest om skader på forsikrede interesser eller selvforsikrede interesserer, d.v.s. hos dem som selv tar ansvar for sine interesserer som om de var forsikrede. Ifølge ordføringen forbyr skadeerstatningsloven 27, 2 ikke forhandlinger om fraskrivelse av erstatningsansvar når det gjelder erstatningsgrunnlaget. Hva det

Rådgiveransvar og ansvarsfraskrivelser 647 angår, er det blitt henvist til den allmenne rettspraksis. Her blir det lagt til grunne, at forbudet mot fraskrivelse av erstatningsansvar for personskade også gjelder grunnlaget for ansvaret, d.v.s. at en profesjonell, f. eks. en lege, ikke kan frita seg fra ansvaret for legemsbeskadigelse ved å begrense det ved skader den forvolder ved grov uaktsomhet eller forsett. En annen regel ville stride mot regelen i 27, 1 i erstatningsansvarsloven. Begrensninger når skaden skyldes grov uaktsomhet eller forsett. Man har lenge ment, at avtaler om ansvarsfraskrivelse, ikke er gyldige, når skaden skyldes grov uaktsomhet eller forsett, til tross for at den skadelidte har rett til å disponere de interesser det dreier sig om og avtalens innhold er helt klart. Begrensinger som følger av ufravikelige regler, etiske regler o.s.v. I det skriftlige bidrag er det nevnt noen eksempler fra lovtekster, som foreskriver, at det skal stilles særdeles strenge krav på arbeidsmetoder og faglig viten til de profesjonelle når de arbeider innenfor sitt eget arbeidsfelt. Disse lovregler er i grunnen ufravikelige. Det förer til at de, som er knyttet til saken, ikke kan forhandle seg fram til, ikke å bære ansvar for skader, de har forvoldt ved forsømmelse av slike regler. Man mener også at det er lite sannsynligt, at profesjonelle, som er underlagt bransjenormer, bl. a. regler om deres arbeidsmetoder m.m., kan fraskrive sig ansvar på skader som skriver seg fra at de ikke har overholdt slike bransjenormer forskrifter i dette regelverket. Avtalevilkår som strider mot avtalelovens 36 Endelig skal det nevnes at av 36 og 36, a-d, i avtaleloven fører indirekte begrensninger på hjemmel til å fraskrive sig erstatningsansvar. Begrensning på erstatningsansvar kan gå så langt at den fører til at den sakkyndiges klient mister sin rettsbeskyttelse til de grader som strider mot nevnte regler i avtaleloven. Anvendelse av 36 i avtaleloven for å ugyldige eller endre avtalen eller enkelte bestemmelser i den, skal bygges på rimelighet. Det innebærer at vurderingen er relativ og det er på forhånd vanskelig å beskrive almenne regler vedrørende vurderingen. Det kan f.eks. være av betydning hvem som er klient. Det vil uten tvil spille en viktig rolle vedrørende rimelighetsvurderingen, om den profesjonelle har fraskrevet sig noe som helst ansvar eller om ansvarsfraskrivelsen kun fører til en mindre begrensning i ansvaret. Er grensene for ansvarsfraskrivelse for snevre? I alminnelighet tror jeg at det ikke er tilfellet. Det fremkommer i korreferentens skriftlige bidrag at det muligvis finns argumenter for at man skal åben for revisors mulgiheter til å fraskrive sig ansvar. Jeg er ikke sikker om at det er behov for lovregler i denne sammenheng. Revisorer arbeider i fleste tilfeller for foretak eller bedrifter og det finns det større spillerum for å avtale om ansvarsfraskrivelse en hvis klientene var forbruker eller en annen individuell. Jeg har også svært med å se behovet for en lovregel om maksimum erstatning for revisorer. Om dette hører vi sikkert mer fra korreferenten.

648 Viðar Már Matthíasson Korreferent: professor, dr.juris Erling Hjelmeng, Norge: I det følgende vil jeg utdype og problematisere enkelte problemstillinger som det erstatningsrettslige rådgiveransvaret reiser. Jeg vil konsentrere innlegget om tre forhold: Ansvarets strenghet og presumsjonsansvar Bransjenormer som erstatningsrettslig normering Ansvarsbegrensning Innlegget er ment som et oppspill til videre debatt i forlengelsen av Viðar Már Matthíassons bidrag. Ansvarets strenghet og presumsjonsansvar Rådgiveransvaret og profesjonsansvaret betegnes ofte både i praksis og teori som et strengt ansvar. At profesjonsansvaret er særlig strengt kan langt på vei anses som en myte. Strengt eller mildt representerer ikke absolutte størrelser, men må relateres til en normalnorm. Det problematiske i å definere en mild norm har vi for eksempel sett i den norske diskusjonen om en særskilt mild culpanorm for offentlig servicevirksomhet. Tilsvarende kan anføres mot et strengt profesjonsansvar. Ofte ser en at profesjonsansvaret visstnok skal være strengere enn en alminnelig bonus pater familias standard, der bonus pater familias representerer legmannen. En slik sammenligning virker overraskende, fordi det er ganske selvsagt at fagmannen må vurderes etter særskilte faglige standarder. I teorien har det vært gitt alternative forklaringer på hva som ligger i ansvarets strenghet. Derimot må det være klart nok at det ikke skjer en skjerpelse i culpanormen, men at de normer som reelt bestemmer innholdet i culpanormen allerede fremstår som strenge. Her er det også på det rene at domstolen vil kunne innfortolke ytterligere plikter for rådgiveren, for eksempel til å gi en totalvurdering av situasjonen og å trekke inn forhold (for eksempel skattemessige) av eget tiltak. Dette er resultat av culpanormens materielle fleksibilitet, kombinert med domstolenes utforming av bransjenormen. På det bevismessige planet er det kanskje mer naturlig å tale om strenghet i den forstand at bevisbyrden snus. Også på dette punkt har i alle fall norske domstoler gått relativt langt på området for profesjonsansvar. Vi har flere eksempler på omvendt bevisbyrde for såkalte hypotetiske årsaksløp. I norsk rett har en slik regel fått generelt gjennomslag i erstatningsretten. Illustrerende er Fearnleydommen i Rt. 2003.400: I prinsippet blir det da spørsmål om hvordan tunnelselskapet ville handlet hvis kravene til informasjon og rådgivning hadde vært oppfylt. En egentlig vurdering av et slikt hypotetisk hendelsesforløp må imidlertid bli meget usikker, og det følger av rettspraksis at skadevolderen har bevisbyrden for den usikkerheten som knytter seg til det alternative hendelsesforløpet... Samtidig er det på det rene at bevissikringshensynet og partenes ulike styrkeforhold (profesjonell mot privat) kan føre til at byrden snus.

Rådgiveransvar og ansvarsfraskrivelser 649 Det spørsmål jeg ønsker å sette under debatt, er om ansvaret bør skjerpes utover den fleksibilitet som ligger i culpanormen og som jeg har eksemplifisert ovenfor, jf. også referentens redegjørelse. Dette er et spørsmål om det bør innføres et særskilt presumsjonsansvar for rådgivere, dvs. et ansvar hvor ansvarspresumsjonen gjøres mer generell i forhold til dagens rettstilstand der presumsjoner benyttes på enkeltspørsmål. Det er den klanderverdige rådgivning som bør utløse erstatningsansvar. De grunnleggende vilkår om skyld, økonomisk tap og årsakssammenheng er det ikke grunn til å fravike. En presumsjon om ansvar må i tilfelle knytte seg til bevisene for dette. Å velte risikoen for at rådgivning slår feil over på rådgiveren selv ville vært både logisk og rettspolitisk feil. Ved tapsutmålingen er det for eksempel ingen tvil om at man skal stilles som om man hadde fått et aktsomt råd, ikke som om det rådet man fikk var riktig. Rettspolitisk sett ville alt annet enn uaktsomhet gjort rådgiveren til den reelle risikotaker noe som ville gjort rådgiver til medinvestor. Jeg er nemlig tvilende til ønskeligheten av dette tatt i betraktning den fleksibilitet som ligger i bevisbyrdereglene. Å oppstille en generell presumsjon om ansvarsgrunnlaget utfra eksistensen av tap er derfor vanskelig. Derimot kan det muligens oppstilles presumsjoner om skyld der det er påvist brudd på bransjenormer. Utover dette går rettspraksis etter min oppfatning langt nok mht. å snu bevisbyrden, i de situasjoner hvor det er behov for det. Min konklusjon er at det ikke bør innføres typer av presumsjonsansvar. Culpainstituttet har allerede den prosessuelle og materielle fleksibilitet som skal til for å håndtere problemstillingene knyttet til profesjonell rådgivning. Termen presumsjonsansvar bør unngås, fordi den reelle presumsjonen overbetones og begrepet virker misvisende. Lovregulering og bransjenormer Retningsgivende for profesjonsutøvelsen er bransjenormer ofte formulert som god skikknormer. Normalt vil slike normer også være avgjørende for erstatningsvurderingen. Flere slike normsett finner også sin vei til lovgivningen gjennom henvisning til god skikk, hvilket vil gi et dobbelt grunnlag for deres anvendelse i erstatningssaker. Den erstatningsrettslige betydningen av bransjenormer har vært omstridt. Der tidligere bransjenormer er tatt inn i lovgivningen, enten gjennom detaljregulering eller henvisning til god skikk vil normen kunne legges til grunn i kraft av skreven handlingsnorm, forutsatt at den har erstatningsrettslig relevans (dvs. etter en vurdering av om normen tar sikte på å innrømme den aktuelle skadelidte erstatningsrettslig beskyttelse). Ellers er synspunktet ved brudd på bransjenormer at det ikke kan anses som culpa per se, først og fremst fordi normen må sies å representere en idealstandard for yrkesutøvelsen slik at ikke ethvert brudd også kan anses som erstatningsbetingende uaktsomhet. Tilsvarende vil etterlevelse normalt anses som ansvarsbefriende, forutsatt at ikke domstolene setter normen til side.

650 Viðar Már Matthíasson Flere av de rettsområder vi diskuterer her er eller vil bli gjenstand for EF-rettslig regulering. For eksempel gjelder dette revisjonsbransjen, der god revisjonsskikk vil fastlegges av direktivregulering. Tilsvarende finnes det henvisninger til god skikk på direktivnivå, jf. bl.a. MiFID-direktivet art 19. Det spørsmålet jeg her ønsker å sette under debatt er om den såkalte Schöppenstedt-formelen, dvs. kravet om at en overtredelse må være kvalifisert, vil kunne bidra som en felles plattform for en enhetlig tilnærming til (lovfestede) god skikknormers erstatningsrettslige gjennomslagskraft. Spørsmålet er altså om EF-rettens prinsipp om kvalifisert overtredelse bør legges til grunn også innenfor bl.a. revisoransvaret med mulig overføringsverdi til andre områder, herunder rådgivning. Norsk Høyesterett har formulert et liknende krav ved brudd på bransjenormer... det likevel er rom for en viss kritikkverdig adferd før det blir tale om erstatningsbetingende uaktsomhet... EF-rettens tilnærming som første og fremst er utviklet i forbindelse med medlemsstatenes erstatningsansvar for overtredelser og fellesskapsinstitusjonenes ansvar krever en konkret vurdering av alvorligheten i overtredelsen. Her vil man se på forhold som kompleksitet, normens skjønnsfrihet og bruddets alvorlighet. Klart nok vil ikke kravet kunne anvendes identisk i forholdet mellom private parter. Kravet i EF-retten er utviklet bl.a. for å beskytte medlemsstatens skjønnsmargin ved implementering av direktiver. Elementer i kravet passer nok også best ved normerende virksomhet, som ikke er aktuelt for private. Derimot synes et felleseuropeisk utgangspunkt i kvalifisert overtredelse å kunne ivareta hensynet til profesjonsutøvere, samtidig som kravet allerede har støtte i nasjonal rett. Gjennom et slikt krav, anvendt på harmoniserte standarder (normnivå), vil også lette en harmonisering av erstatningsansvaret (sanksjonsnivået). Min konklusjon er at profesjonsansvaret også på sanksjonsnivå vil bli harmonisert gjennom en stadig mer omfattende harmonisering av bransjenormene. Kravet om kvalifisert overtredelse vil i praksis være avgjørende, fordi det vil overstyre nasjonale avvikende krav. Ansvarsbegrensning Mye av diskusjonen rundt ansvarsfraskrivelser og begrensninger har kretset om adgangen for profesjonsutøvere til ved avtale å fraskrive seg et ansvar, eller å utforme oppdragsavtalen slik at ansvar ikke inntrer. Dette har også vært referentens fokus. Jeg vil, i motsetning til referenten, fokusere på lovbestemte grenser for ansvaret. Som kjent har det i EU i en tid vært arbeidet med regelverk som kan begrense erstatningsansvaret for revisjonsfirmaer. Dette arbeidet har gitt seg utslag i en rekommandasjon av 5. juni 2008. Her henstilles det til medlemsstatene å innføre regler om ansvarsbegrensning og endring av regler om solidaransvar (innføring av pro rata ansvar). Slike lovregler vil komme inn også i forhold til tredjeperson, f.eks. i forhold til banker eller kreditorer som benytter reviderte årsregnskap som

Rådgiveransvar og ansvarsfraskrivelser 651 grunnlag for kredittgivning. Slik også referenten har påpekt, vil en kontraktsfestet ansvarsbegrensning ikke komme til anvendelse i dette forholdet. Tradisjonelt styres erstatningsutmålingen også for rådgivningsansvar av prinsippet om full erstatning (som ivaretar hensynet til skadelidte) og prinsippene om adekvans (som ivaretar interessene til skadevolder). Samtidig vil prevensjonshensynet kunne komme inn i skjerpende retning, mens skadelidtes egenrisiko kan føre til at kravet settes ned. En lovfestet begrensing i ansvaret (capping) vil som utgangspunkt overføre risikoen for uaktsom rådgivning til skadelidte. Det som har vært hevdet som begrunnelse for Kommisjonens forslag, er hensynet til revisjonsfirmaene, og risikoen for at ett av de fire store skal gå overende som følge av ruinerende erstatningskrav. Det er også på det rene at forsikringspremien for foretakene har blitt svært høy, og at dette nødvendigvis rammer hele bransjen og dermed kundene. Capping har også blitt diskutert i Norden tidligere, bl.a. forut for den norske revisorloven av 1998. Forholdene i revisjonsbransjen er spesielle, både fordi årsregnskaper har en lang rekke brukere samtidig som virksomheten er risikoutsatt. På denne bakgrunn er det ikke nødvendigvis galt hvis rettsordenen søker å hindre at denne risikoen plasseres hos én og samme person kontrolløren. Dette er slik jeg ser det annerledes ved rådgivning, enten denne gis overfor én oppdragsgiver eller til en mer ubestemt krets av personer. Erstatningsansvaret handler heller ikke om å kanalisere det økonomiske ansvaret for andres lovbrudd til kontrollør. Min konklusjon er at det ikke bør vurderes å innføre lovmessige ansvarsbegrensninger for andre oppgaver enn eventuelt lovbestemt revisjon. Advokat Nina Wilkman, Finland: När jag hade läst uppsatsen eller beskrivelsen gällande ärendet och också när jag lyssnade på er i dag, så tänkte jag att det är kanske bra att någon håller ett anförande från verkstadsgolvet, där jag jobbar dvs. jag är advokat. I egenskap av advokat ser man saker och ting kanske ibland på ett lite annat sätt, fast å andra sidan måste jag nog säga att mycket av det som var skrivet och det som ni har sagt idag så håller jag fullständigt med om. Culpaansvaret och dess behandling har jag ingen anledning kommentera, men det jag har reagerat något på är frågan om bevisföring och frågan om ansvarsfrånskrivelser. Varför gör jag det? Jag tror det är lättare att förklara mina ställningstaganden, om jag beskriver korthur advokatens jobb kan vara i dag. Som advokater följer vi advokatbranschens regler inklusive de etiska reglerna och samtidigt som de är mycket detaljerade är de också ganska diffusa i många avseenden. Detta är förståeligt, eftersom vi jobbar med så väldigt olika typs ärenden. Det är betydligt enklare att ta ställning till frågor om bevisföring och ansvarsfriskrivelser när man talar om ett relativt enkelt uppdrag, som visserligen kan vara juridiskt komplex. Jag utgår från att alla vi advokater har en hög nivå på vår sakkunskap och vi följer det rättesnöre att alltid jobba för klientens bästa. Vid ett relativt enkelt uppdrag t.ex.

652 Viðar Már Matthíasson köp av en bostad eller en fastighet, så vet man, ofta exakt vad klienten vill, vad uppdraget är, och då är det lätt att agera helt i enlighet med klientens önskemål och bästa. Men det finns också andra typs uppdrag, där man inte nödvändigtvis känner exakt till klientens alla önskemål. Låt oss säga att advokaten blir kontaktad av en klient som vill göra en företagsaffär och det är ett konglomerat med affärsverksamhet och dotterbolag i ett flertal olika jurisdiktioner. Advokaten jobbar tillsammans med en massa olika rådgivare; finansiella rådgivare, miljökonsulter, HR rådgivare m.fl. och därtill advokater i andra länder. Den här typens uppdrag utförs ofta under enorm tidspress och kraven på själva utförandet av arbetet är mycket högt ställda, ja ibland rent omänskliga. Oberoendet av de faktiska omständigheterna, så är en intressant fråga också hur ansvaret fördelar sig mellan de olika rådgivarna. Speciellt intressant blir denna fråga tillsammans med andra ansvarsfrågor, om den nordiska advokaten väntas ta s.k. lead counsels roll. Klienten förväntar sig inte enbart juridisk rådgivning gällande något specifikt rättsproblem eller specifikt det land där advokaten är kvalificerad att utöva sitt yrke, utan klienten förväntar sig att lead counsel tar en större roll och ser till att projektet fungerar, att det görs effektivt och kostnadseffektivt. Klienten vill sällan ha t.ex. tio juridiska rapporter från olika länder utan den advokat, som är lead counsel, förväntas sammanställa rapporterna och göra ett sammandag. En klient förväntar sig kanske också att vi uttalar oss om marknadspraxisen, till exempel vad är praxis när det gäller liability caps. och också att advokaten innehar en viss kunaksap om ekonomiska frågor. Det är mycket svårt att som nordisk advokat konstatera att det här kan jag inte göra, eftersom jag enbart har rätt att uttala mig om finsk/ svensk/norsk/dansk/isländsk juridik. Om vi nordiska advokater skulle ta en sådan inställning, så skulle den nordiska advokatmarknaden till slut bestå av engelska och amerikanska advokatbyråerna, som ofta har en mera pragmatisk inställning till multinationella transaktioner. Det här skulle vara olyckligt. Jag tror att det finns ett värde att vi har lokala advokater, att vi har en nordisk avtalsrätt och en avtalspraxis som är värd att värna om. Ibland skulle man nästa vilja säga att den nordiska avtalsrätten i mångt och mycket baserar sig på sunt förnuft och ett genuint rättvisetänkande. Advokatens roll är omfattande i komplicerade transaktioner och klientens intresse kan vara mycket stort, vi talar om hundratals miljoner ibland om miljarder. Då frågar jag mig att är det riktigt att en advokatbyrå engagerad i ett sådant uppdrag kunde anses ha strängt ansvar om någonting inte går enligt klientens planer eller önskemål. Det tycker jag inte är rimligt. Dessutom är det ett faktum, att rådgivarnas roll ofta går så in i varandra, att det är mycket svårt att avgöra när en rådgivares ansvar tar slut och när den andras börjar. Sammanfattningsvis vill jag konstatera att när det gäller frågan om bevisföringen, där jag förstått att ni säger att man sätter en större bevisbörda på advokaten än på klienten, så kan jag inte helt hålla med. När det gäller komplicerade företagsaffärer så skulle jag säga att klienten är ofta mera kompetent att bedöma olika åtgärders inverkan på hela affären och då anser jag att man ska kunna i såna fall åtminstone kräva att klienten håller kvar hela sin bevisbörda. Och för det andra så anser att det inte kan vara rimligt att en advokatbyrå ska ha ansvar som är obegränsat,

Rådgiveransvar og ansvarsfraskrivelser 653 vilket ni egentligen inte heller sagt, ni har sagt att man kan införa vissa ansvarsbegränsningar såsom revisorerna. Jag tycker att vi ska ha samma rättigheter som revisorerna. Ett sätt att undvika en del av de här problemen är ju det förstås att man gör skriftliga uppdragsavtal, vilket vi nordiska advokater har varit dåliga på. Ibland startar uppdragen gällande företagsaffärer med mycket kort varsel och har man då inte ett standard uppdragsavtal, så är sannolikheten stor att uppdraget tas in såviså och då är det klart att efteråt när man ska komma överens om ett uppdragsavtal så kan det vara ganska mycket svårare. Än en gång, som advokat bör man måna sig om att man har skriftliga uppdragsavtal, man måste kunna begränsa sitt ansvar, åtminstone monetärt och jag anser att ingen slags omvänd bevisbörda ska kunna gälla. Lektor, dr.jur. Torbjörn Ingvarsson, Sverige: Vad som slår mig efter denna intressanta inledning, är att vi i svensk rätt inte har fört den här diskussionen i första hand i termer av culpaansvar. Diskussionen har huvudsakligen förts i termer av tillitsansvar. Vi har alltså sett på motpartens snarare än på rådgivarens position och det ger en liten annan färgning åt den diskussion som vi har haft i Sverige. När vi talar om ett culpaansvar, så betonar vi rådgivarens beroende av en handlingsnorm. Som framfördes under inledningsanförandet, blir det svårt att avgöra om rådgivaren gjort sig skyldig till något som är otillåtet om det inte finns en norm att jämföra handlandet med. Vänder man istället på frågeställningen och använder tillitsterminologin, så blir frågan i stället om just den här mottagaren har haft anledning att lita på det råd som givits. Detta ger inte nödvändigtvis samma resultat som en bedömning av om rådgivaren genom att ge rådet har avvikit från en culpanorm. Normalt sett är det nog på det sättet, men inte nödvändigtvis. Genom att vända på frågan och diskutera tilliten hos rådets mottagare, får bedömningen en annan betoning. En annan fråga med anknytning till detta är om professionsansvaret verkligen är ett enhetligt fenomen eller om vi borde tala om flera olika typer av rådgivningsansvar. Jämförs olika situationer med varandra då rådgivningsansvar ansetts föreligga, kanske vi i varje situation som läggs bredvid den tidigare kan säga att den första liknar den andra, den andra liknar den tredje och så vidare. Emellertid är det nog så, att den situation som ligger längst från den första där vi ansåg att rådgivningsansvar skulle föreligga, inte liknar den första särskilt mycket, trots att likheter har funnits i vart typfall vi lagt till i raden. Jämför man till exempel det ansvar en revisor har med advokaters ansvar, ingenjörers ansvar, ansvaret vid medicinsk rådgivning eller vid finansiell rådgivning, så är jag inte alldeles övertygad om att det är fråga om en enda, generaliserad princip för ansvaret i samtliga fall. Det finns därför, enligt min mening, heller inget givet svar på hur vi hanterar frågan om rådgivningsansvarets enhet. Det finns ett fortsatt behov av att analyser dessa frågor. För egen del har jag fastnat för att beskriva förhållandet mellan olika typer av rådgivningsansvar närmast som en matris, där man kan säga att det finns en ram där alla dessa fall av rådgivningsansvar hör samman. Även med denna ram är det svårt att exakt ange hur de olika ansvarssituationerna hänger samman. Vi vill så gärna att det ska finnas ersättningsgrund,

654 Viðar Már Matthíasson men den exakta konstruktionen av ersättningsgrunden är åtminstone för svensk rätts del fortfarande något oklar. Slutligen vill jag även säga något kort om ansvarsfriskrivningar. Om man, som i svensk rätt, huvudsakligen utgår ifrån tilliten istället för culpanormen, så måste man ställa sig frågan, varför någon skulle lita på det givna rådet om rådgivaren friskrivit sig från allt som kan gå fel om man handlar efter rådet. Om jag går till banken och de säger till mig, satsa du i den här typen av värdepapper, det kommer att bli en stor vinst för dig, det är en utmärkt investering, men vi ansvarar inte för något resultat över huvudtaget och gör du några förluster kommer vi heller inte att svara för någonting, varför skulle jag lita på det rådet! Jag skulle i alla fall inte vara särskilt intresserad av att få något ytterligare råd av den rådgivaren. Samtidigt som det naturligtvis måste finnas någon typ av anständighetsgräns för vad man kan friskriva sig från, är det frågan om det inte är just bara en anständighetsgräns och kanske inte en juridisk gräns för vad som är tillåtet att friskriva sig ifrån. Hittills har debatten i Sverige varit väldigt öppen i den här frågan. Man har tillåtit väldigt långtgående friskrivningar och just hänvisat till att tilliten är det som i stort sett ska reglera frågan. Undantaget är finansiell rådgivning till konsumenter som numera är lagreglerad i svensk rätt. I övrigt är, så vitt jag kan bedöma, för närvarande fältet i stort sett fritt att friskriva sig nästan hur långt som helst. Advokat Olav Willadsen, Danmark: Hr. ordstyrer, kære nordiske brødre og søstre. Når jeg siger brødre først, er det i ligestillingens navn, for i mit sidste indlæg startede jeg med at sige søstre og brødre. Ligestillingen er jo institutionaliseret her ved De nordiske Juristmøder. Sidst da dette emne var oppe ved juristmøderne, gav jeg udtryk for, at maksimering også burde være muligt over for private kunder. Det kan jeg se af det indlæg, som kom fra referenten, at det er man ikke længere afvisende for. Det er vigtigt, specielt for de små advokater og de små revisorer, som har mange og typisk kun små klienter, men små klienter kan også lide store tab og rette store krav, specielt hvis de har en stor advokat, der ikke kan lide den pågældende, eller tror, han har dybe lommer. Derfor mener jeg, at en advokat i hvert fald på et punkt bør kunne lave en ansvarsfraskrivning, bortset fra direkte forsætlige forhold. Det er en maksimering til den maksimale normale lovpligtige forsikring. Vi danske advokater skal have en forsikring på mindst ca. 2 mio. kr. Nogle har større forsikringer, andre har det ikke. Advokaten og revisor må kunne maksimere det til det og så udtrykkeligt angive over for kunden, at ønsker han større forsikringsdækning, må man have en forsikring, som kunden betaler det ekstra for. Så ved kunden det, når man går ind i aftalen. Det er på ingen måde samfundsmæssigt ønskværdigt, at rådgivere risikerer at miste hus og hjem på grund af en fejl, at de skal gå på bistandshjælp eller gå på førtidspension, fordi de er ruinerede. Det kan ikke være samfundsmæssigt ønskeligt at have en lovgivning, der forhindrer en sådan ansvarsbegrænsning. Det må man komme ind på. Jeg har set eksempler på, at revisorer er sagsøgt for hundreder af millioner kroner. Også mindre revisionsfirmaer, advokater kan komme i den samme situation. Jeg føler, det er mange gange ikke bare

Rådgiveransvar og ansvarsfraskrivelser 655 en skræmmesituation, men typisk en bank, der står bag det. Der er nogle bankfolk, der skal tørre en legemsdel, som jeg ikke skal nævne i et pænt selskab, ved at de fortæller, at de har også stævnet ham for hundrede millioner kroner. Så kan sagen køre i 10 år. Den slutter, når bankmanden er gået på pension og har sin gode pension. Jeg kan ikke bevise, at situationen er sådan. Derfor vil jeg ikke nævne nogle navne, men nogle gange kan man få det indtryk. Jeg vil mene, at også trediemand må være bundet af en ansvarsbegrænsning. Hvorfor skal en bank eller en arving være bedre stillet end hovedparten? Det er der ikke nogen som helst rimelighed i. Høesterettsadvokat Gunnar Nerdrum, Norge: Jeg vil gjerne følge opp diskusjonen om ansvarsfraskrivelser og ansvarsbegrensninger for rådgivere. Jeg var ikke kjent med arbeidet innen EU om ansvarsbegrensninger for revisjonsfirmaer, som professor Hjelmeng viste til. Her har jeg et spørsmål: Ansvarsbegrensning kan nok enkelt avtales mellom revisor og kunden. Men den skadelidte vil normalt være en tredjemann, typisk en bank som har gitt kreditt i tillit til revisors gjennomgåelse. Da blir det straks mer problematisk. Vil man altså sette opp begrensninger i et ansvar som for øvrig følger alminnelige prinsipper om erstatningsansvar? Jeg vil så se på ansvarsfraskrivelser og tar utgangspunkt i en sak som jeg var inne i, om ansvar for mangler i rådgivning av en investment bank. Dette er ingen bank i vanlig forstand, men en finansiell rådgiver. Det forelå en omfangsrik oppdragsbekreftelse, som imidlertid var langt fra krystallklar. Den kunne leses slik at rådgiveren var nærmest helt ansvarsfri for feil eller forsømmelser. Men dommerne i saken kom til at en så drastisk ansvarsfraskrivelse krevet klar tale. Det var tross alt tale om et honorar på en million euro, og klienten måtte kunne forlange noe Men spørsmålet kan settes på spissen: Sett at ansvarsfraskrivelsen er klar. Rådgiveren har fraskrevet seg ansvar for feil og forsømmelser, og klienten har akseptert det. Er dette rettslig gyldig? I de fleste tilfelle er rådgiverens oppgaver det man kaller omsorgsforpliktelser. Han skal gi faglig forsvarlige og samvittighetsfulle råd til klienten. Og så fraskriver han seg altså ansvaret for det som er kjernen i forpliktelsen, - ansvaret for at rådene virkelig er gitt samvittighetsfullt og med kyndighet. Hva med regelen om at avtaler som strider mot ærbarhet er ugyldige? Regelen er nesten det siste som står igjen som gjeldende rett i Norge fra Kristian Vs Norske lov fra 1687. Det er vanlig å anse ansvarsfraskrivelser ugyldige etter denne bestemmelsen dersom det fraskrives ansvar for forsettlig eller grovt uaktsomt atferd. Men jeg vil reise spørsmål om det ikke er grunn til å gå videre, - anse fraskrivelser ugyldige, også i tilfelle av såkalt simpel uaktsomhet, - når fraskrivelsen gjelder det som er den virkelige substans i rådgiverens forpliktelse, nemlig å gi sine råd samvittighetsfullt, med kyndighet og faglig forsvarlig. Har noen andre synspunkter på dette?

656 Viðar Már Matthíasson Lektor Eva-Lindell Frantz, Sverige: Ja, jag heter Eva Lindell Frantz och jag är universitetslektor vid juridiska institutionen i Lund så jag kommer från Sverige alltså. Och jag skulle vilja börja med att säga att jag håller med sistgående talare i (ohörbart) med Torbjörn där i hörnet där om att visst kan vi tala om gemensamma regler när det gäller professionsansvar i så måtto att det är klart att man ska förvänta sig att en professionell person ska leva upp till den sedvänja eller de normer, branschnormer som finns inom det fack där man arbetar. Så så långt är jag enig med sistgående talare. Jag är också enig med korreferenten som säger att det är väl inte särskilt strängt och säga att vi ställer såna krav på professionella människor att en advokat ska få uppfylla god advokatsed, att en revisor ska uppfylla god revisorsed. Det tycker inte jag är särskilt strängt. Det har jag rätt att förlitat mig på, på tillitsprincipen. Vad jag skulle vilja fråga om är däremot ansvarsfriskrivningarna, det var det jag tyckte var spännande att få höra lite granna om här idag. Där jag tycker jag däremot att man måste göra en viss skillnad mellan, inte olika professioner, men vem vi riktar oss emot, är det konsumenter, är det näringsidkare eller vad är det den här friskrivningen handlar om. Som jag har förstått det här så verkar det som att man inte kan friskriva sig från rådgivaransvar i de andra nordiska länderna. Men jag kan väl säga som så att de affärsjuridiskt verksamma advokater som jag känner i Sverige som sysslar med due dilligence undersökningar, de kappar genomgående sina skadeståndsansvar givetvis inte mot grov vårdslöshetsfriskrivelser, man säger ju inte, det gäller ju inte sånt beloppstak, men när det gäller vanligt culpaansvar så sätter man helt enkelt ett beloppstak och det verkar vara rätt så allmänt vedertaget och det är ju också så har jag noterat att man mer och mer börjar beskriva vad det är man har gjort för att på så sätt begränsa sitt ansvar. Detta, detta och detta har vi studerat och gått igenom och vi kan säga så här och så här och vi utgår därifrån att det är alla de riktiga dokumenten vi har fått se. Det är ju också ett sätt att friskriva sig så jag tycker att när man talar om ansvarsfriskrivningar så måste man också börja diskutera, vad är en ansvarsfriskrivning innan man säger att man kan inte ansvarsfriskriva sig, men det kan man visst det för man kan göra det på olika sätt. Så jag håller inte med om att möjligheterna att friskriva sig i realiteten är betydligt begränsade som referenten hävdade här åtminstone inte näringsidkare emellan. Någonting som jag tycker är intressant att prata om också här som var lite granna uppe i referaten, det är förhållandet till tredjeman. För det har ju också när det gäller judiligence börjat dyka upp i Sverige i det att det är oftast inte alls så sällsynt att det är säljaren som begär att man ska göra en judiligence på företaget. Istället för att köparna kommer och gör det, det är ju ekonomiskt effektivt för då slipper vi göra flera judiligence på samma företag. Frågan är då vilket ansvar advokatfirman har i förhållande till de köpare som förlitar sig på denna judiligence och i vilken utsträckning man då kan få friskriva sig i förhållande till dessa personer som då inte är direkta uppdragsgivare. Och i Sverige har vi då den problematiken också att en advokat får ju inte (ohörbart) advokatsamfundets regler att tjäna två herrar. Man kan inte både tjäna köparen och säljaren. Så där är en intressant problematik och jag skulle gärna vilja höra referenten

Rådgiveransvar og ansvarsfraskrivelser 657 eller korreferentens synpunkter på just det. Hur man ska komma till rätta med det? Det var mina synpunkter. Tack. Professor Anders Ørgaard, Danmark: Jeg hedder Anders Ørgaard, og jeg er professor ved Aalborg Universitet i Danmark. Jeg har nogle enkelte kommentarer til dette emne, som jeg synes, har været spændende at høre om i dag. Vi har taget udgangspunkt i den klassiske culparegel. Indlægsholderne har sagt, at de synes, at rådgivningsansvaret er styret af den klassiske culparegel. Jeg synes, at man måske skulle gå tilbage og sige, at den klassiske culparegel, som ligger i ordet klassisk, er bygget op omkring tingsskade og personskade i erstatning uden for kontraktsforhold. Man vil vel sige, at de forhold, de erstatningskrav uden for kontrakt, som culpareglen regulerer eller i klassisk tid regulerede, i høj grad i dag er overtaget af forsikringsretten. Vi har direkte i den danske erstatningsansvarslovs 19 en regel, der siger, at hvis der foreligger en tingsforsikring, er hovedreglen, at der slet ikke foreligger et erstatningsansvar. Jeg ser rådgivningsansvar og professionsansvar som det sted, hvor vi egentlig stadigvæk kan sige, at vi bruger en culpabedømmelse. Vi har ikke så meget forsikringsret ind over. Jeg synes, at når vi ser på professionsansvar og rådgivningsansvar, er der den forskel fra den almindelige culparegel, at vi er ovre i en formueskade og typisk en formueskade, der bygger på det kontraktsforhold, der ligger mellem parterne, altså den rådgivningsaftale, der ligger mellem parterne. Det jeg ikke kan lade være med at tænke på, og som jeg gerne vil høre jeres holdning til, er, om det ikke på nogle områder er sådan, at det er nærliggende at sige, at vi er tæt på et objektivt ansvar. Hvis vi er i et rådgiveransvar som Torbjörn var inde på, der er meget specificeret, som f.eks. visse advokatydelser, ingeniørydelser og medicinske ydelser, er vi så ikke inde i noget, hvor man vil sige, at der er ansvar for de fleste af de fejl, som man kan forestille sig? Er det ikke sådan, at hvis man ser på den klassiske culparegel, er den lavet til en situation, hvor der er et modsætningsforhold mellem parterne. I den situation, hvor den ene part kører den anden over på cykel eller taber noget i hovedet på den anden part, er der jo et modsætningsforhold mellem de to parter. De møder typisk aldrig hinanden mere. Vi har en hel branche af advokater har branchen som sådan ikke en interesse i, at der kommer et erstatningsansvar? Har man ikke som branche en interesse i, at hvis noget går galt, så er vi ansvarlige? Det, jeg synes, man skulle overveje, er at sige, at det i højere grad skal kombineres med forsikringspligt, så vi slipper for disse måske lidt ynkelige udtalelser fra professionelle rådgivere om, at vi er inde i en ansvarsfraskrivelse, eller at vi er inde i noget, som man ikke burde have set altså at man ikke har handlet culpøst. Kunne det ikke være en idé for visse områder at skærpe ansvaret for alle parter med en forsikringspligt? Jeg vil sige som det sidste som også har været lidt fremme her noget om resultatforpligtelse og indsatsforpligtelse. Det kan godt være, jeg har misforstået, hvad der

658 Viðar Már Matthíasson blev sagt, for jeg har lidt svært ved at forstå, hvordan det har den store betydning, om noget er en resultatforpligtelse eller en indsatsforpligtelse. Jeg har svært ved at se, at det har nogen betydning for ansvaret, for uanset om det er en resultatforpligtelse eller en indsatsforpligtelse, kræver vi så ikke culpa efter den klassiske forståelse? Hvis man f.eks. tager den danske købelovs 23 eller 42, så siger vi netop, at selv om der er mangler ved et køb, som må være en resultatforpligtelse, så kræver vi stadigvæk culpa, for at der er et erstatningsansvar. Tak. Referent: professor Viðar Már Matthíasson, Island (mangler fortsat): Jeg forsøger at svare på det, som fremkom hos dig. Jeg forstår det sådan, at du synes, at det var en lidt akademisk afhandling. Jeg har 15 års advokaterfaring selv, således at jeg kan se disse spørgsmål også fra en praktisk side. Mit skriftlige bidrag er bare et..., og det siger egentlig bare, hvordan retstilstanden er først og fremmest i Island, men som jeg tror, er på samme linie i hvert fald i Danmark. Men alligevel tror jeg, at hovedprincipperne er gældende, d.v.s. at bevisbyrden er hos den skadelidt. Jeg tror, at domstolene har... fornuften, når de har bestemt, hvilke linier de tager i enkelte sager. I denne sammenhæng henviser jeg til, hvad debatlederen siger i hans artikel i bogen Erstatning og antologi. Han skriver om bevisbyrden i sager om professionelt ansvar med særligt henblik på advokat- og revisionsbranchen. Der siger han til slut, som jeg er helt enig i, at sammenfattende er det min vurdering, at domstolene generelt har været dygtige til at finde en passende balance mellem hensynet til klienten og hensynet til den professionelle, og at de frem for alt fortjener ros for ikke at være blevet grebet af den panik, der ind imellem griber advokater, revisorer og andre professionelle, at vi har amerikanske tilstande i erstatningsretten. Og at en sagsøger som udgangspunkt er blevet mishandlet af sin rådgiver. Det er givet, at retstilstanden udløser skærpede krav til...udøveren, men generelt ikke urimelige krav. Heller ikke i bevissammenhæng, og jeg tror, at dette er helt rigtigt. Der var også et indlæg fra dig om, at man burde anerkende ret for advokater til at fraskrive sig ansvar til det beløb, som den lovpligtige ansvarsforsikring er. Det er sådan, at der ikke er nogen mening i, at advokater skulle miste sit hus og gå på bistand på grund af store erstatningskrav. Det kan i og for sig være rigtigt, men måske på den anden side skulle det være klienten, der skulle miste sit hus og gå på bistand. Det må man svare på, før man accepterer en sådan ansvarsfraskrivelse. Så var der et spørgsmål fra Gunnar Nerdrum... om man kan fraskrive sig ansvar i det tilfælde, som han nævnte. Hvis man..., at begge parter har accepteret ansvarsfraskrivelsen, og der er ingen tvivl om, at der er ansvarsfraskrivelse, så er svaret ja. Så kommer man til, om skaden er voldt ved forsæt eller grov uagtsomhed, eller eventuelt om det er...lovens 36, som man kan bruge. Men ellers så må det være rigtigt. Det er hovedreglen i nordisk ret om [...]. Nej. Jeg tror ikke, der var mere, som jeg skal svare på. Tak. Korreferent: professor, dr.jur. Erling Hjelmeng, Norge: Ja, først til advokatstanden. Jeg har kun erfaring som in house så det er mulig at dere

Rådgiveransvar og ansvarsfraskrivelser 659 får ta dette med en klype salt. Jeg tror at vi må ikke diskutere ansvarsfraskrivelser uten at vi har klart for oss hva ansvarsgrunnlaget er, og hvor strengt det er, eventuelt ikke strengt. Poenget som norsk Høyesterett har gitt uttrykk for det er jo nettopp at det er et visst rom for kritikkverdig adferd før det blir tale om erstatningsbetingende uaktsomhet. Så jeg tror at når man argumenterer for viere adgang til ansvarsfraskrivelse så tillater jeg meg å trekke i tvil behovet. For spørsmålet er jo nettopp som Gunnar var inne på, er det mulig å godta og er det i samsvar med advokatenes etiske regelverk å fraskrive seg ansvaret for kvalifisert kritikkverdige brudd på god advokatskikk. Og det er jo først der culpa-normen slår inn. Så jeg tillater meg fortsatt å mene at det er ikke noe særlig behov, i hvert fall ikke for å utvide den adgangen som er i dag. Når det gjelder bevisbyrdereglene så er det klart at vi snakker ikke om generelle regler her, det er konkrete utslag, konkrete tilfeller hvor bevisbyrden har blitt snudd ut fra betraktninger om hvem som er blitt best plassert til å sikre bevis, særlig, og hvor man også aner at styrkeforskjellen mellom partene, profesjonell part kontra privatperson spiller inn. Eller i alle fall kyndig kontra ukyndig. Så det kan godt være at resultatet vil bli annerledes i situasjoner hvor man har ressurssterke internasjonale klienter å forholde seg til. Det er jo nettopp også derfor jeg ikke vil si at det er behov for å skjerpe ansvaret i form av generelle presumpsjoner om ansvar for eksempel, også fordi at det ville snudd opp ned på rollene her. Man ville gjøre rådgiveren til en medaktør, nærmest en medinvestor, og det er jo ikke meningen. Da ville rådgiveren også fått et helt annet forhold til egen rådgivning som ikke nødvendigvis ville vært optimalt. Så var det et konkret spørsmål knyttet til denne rekommandasjonen, altså det kommisjonen sier, det er at medlemsstatene bør innføre en regel som tillater ansvarsfraskrivelser eller ansvarsbegrensning i avtale og som gjør det mulig å gi den virkning i forhold til tredjemann. Det er altså ikke snakk om å pålegge noen avtale, men at man godtar denne type avtaler. Det siste konkrete spørsmålet det var dette med fra Sverige her om det er mulig å cape ansvaret og det er klart at det er det. Når det gjelder sensuren så har jo også domstolene sensur av fraskrivelser, så har jo referenten vist til avtalelovens 36 hvor det er klart at styrkeforholdet mellom partene, profesjonell mot privat, vil være en viktig del. Samtidig vil man jo i den grunnleggende avtaleretten stille strengere krav til en tydelig vedtagelse av dette fra klienten før man i det hele tatt sier at avtalen er bindende, altså før man går over til en sensur. Takk.