Bilag 9. Kirsti Strøm Bull Lars Tottie Regine Ramm Bjerke. Aftaler mellem ægtefæller eller samlevende om økonomiske forhold

Bilag 9 Kirsti Strøm Bull Lars Tottie Regine Ramm Bjerke Aftaler mellem ægtefæller eller samlevende om økonomiske forhold

AVTALER OM FORMUESORDNINGEN - AVTALEFRIHET CONTRA LOVBESTEMTE RESTRIKSJONER Av førsteamanuensis Kirsti Strøm Bull, Norge 1. Avtaleadgangen når det gjelder formuesordningen Etter et skandinavisk lovsamarbeid i begynnelsen av dette århundre fikk Danmark, Norge og Sverige i 1920-årene nye lover om det økonomiske forholdet mellom ektefellene. Etter disse reglene kunne ektefellene velge mellom felleseie (giftorätt) og særeie (enskild egendom). Felleseie var lovens hovedregel, mens særeie forutsatte avtale eller påbud fra giver eller arvelater. Også tidligere hadde man hatt felleseie og særeie, men felleseieordningen fikk et helt nytt innhold, idet felleseie ikke lenger innebar at ektefellene eide verdiene i sameie. Den viktigste forskjellen mellom felleseie og særeie viste seg ved separasjon, skilsmisse og død. Ved felleseie skulle verdiene likedeles, ved særeie beholdt hver av ektefellene udelt sine verdier. Under ekteskapet hadde ektefellene som utgangspunkt fri rådighet over sine verdier uavhengig om verdiene var særeie eller del av felleseiet. Kreditorene kunne bare ta beslag i debitors verdier. Ektefellene kunne ved ektepakt avtale helt eller delvis særeie. I norsk rett ble avtaleadgangen etter hvert utvidet. I 1937 fikk ektefellene adgang til å avtale»særeie i live - felleseie ved død«. I 1972 fikk de adgang til å avtale at gjenlevende ektefelle skulle sitte i uskifte med særeiet. Noen tilsvarende utvidelse av avtaleadgangen skjedde i disse årene ikke i dansk og svensk rett. Gjennom den nye svenske Äktenskapsbalken fra 1987 har det heller ikke skjedd noen utvidelse av avtaleadgangen. I dansk rett ble avtaleadgangen derimot betydelig utvidet i 1990. Ektefellene fikk da adgang til å avtale tidsbegrenset særeie og adgang til å avtale»særeie i live felleseie ved død«, kalt skilsmissesæreje. I norsk rett førte den nye ekteskapsloven av 1991 til en vesentlig utvidelse av avtaleadgangen. Ektefellene fikk adgang til å avtale brøkdelssæreie og tidsbegrenset særeie, og til å avtale at særeiet skal omdannes til felleseie hvis ektefellene får felles livsarvinger. De kan også avtale

538 Kirsti Strøm Bull at feileseiet skal likedeles. Adgangen til å avtale likedeling har sammenheng med den sterkt utvidete rett en ektefelle nå har til å kreve skjevdeling etter ekteskapsloven 59. Men en ektefelle kan altså på forhånd fraskrive seg retten til å kreve skjevdeling. Ektefellene kan avtale at likedeling bare skal finne sted når ekteskapet har vart en viss tid eller hvis de får livsarvinger, eventuelt at likedeling bare skal skje ved død. Lovens prinsipp er at ektefellene ikke kan avtale en formuesordning som ikke har hjemmel i loven. Uansett hvor fornuftig avtalen er, vil den være ugyldig hvis den avviker fra lovens alternativer. Etter dansk og norsk rett kan ektefellene for eksempel ikke avtale»felleseie i live - særeie ved død«. En slik avtaleadgang ville gjort det mulig å foreta vidtgående manipulasjoner i forhold til regiene om livsarvingenes pliktdel. I svensk rett innebærer imidlertid regiene om felleseie at ektefellene har en ordning som svarer til»felleseie i live særeie ved død«, idet gjenlevende ektefelle ved førstavdødes død kan kreve skjevdeling av hele sin rådighetsdel, jfr. Äktenskapsbalken 12 kap. 2. Førstavdødes arvinger vil i så fall på sin side ha rett til å beholde avdødes rådighetsdel. En avtale om formuesordningen er først og fremst en avtale om retningslinjene for et eventuelt fremtidig oppgjør. Ektefellene kan velge om oppgjøret skal skje etter regiene for felleseie eller etter regiene for særeie. Begrensningene i adgangen til å inngå avtale om formuesordningen setter dermed også grenser for ektefellenes adgang til å inngå forhåndsavtaler om oppgjøret ved en eventuell separasjon, skilsmisse eller ved død. En avtale om formuesordningen har ikke bare betydning for den rent økonomiske fordelingen i kroner og ører ved et fremtidig oppgjør, men har også innvirkning på fordelingen av de enkelte eiendelene mellom ektefellene. Ektefellene kan ikke forhåndsavtale en fordeling som avviker fra regiene for felleseie eller særeie. En avtale om formuesordningen er videre knyttet til aktiva. Ektefellene kan ikke avtale at en bestemt gjeldspost, for eksempel studiegjeld, skal være»særeiegjeld«. Gjeld kan bare unndras fra den fremtidige delingen av felleseiet hvis den er knyttet til verdier som er gjort til særeie. 2. Er det grunn til å ha begrensninger i avtaleadgangen? I norsk rett er begrensningene i avtaleadgangen begrunnet først og fremst i hensynet til ektefellene, idet Ekteskapslovutvalget og departe-

Avtaler om formueordningen 539 mentet mente at det var fare for at en omfattende avtalefrihet ville gjøre reglene uoversiktlige, og at ektefeller som ikke hadde tilstrekkelig innsikt ville kunne inngå avtaler som fikk negative og tilfeldige konsekvenser for dem. Også hensynet til kreditorene og ektefellenes livsarvinger talte for at det burde settes visse skranker for avtalefriheten. I svensk rett vurderte de familjelagssakkunniga en utvidelse av avtaleadgangen i tråd med den utvidelse som skjedde i norsk rett i 1937 og 1972, men fant at dette ville gjøre rettssystemet uoversiktlig og alt for skiftende. La oss se nærmere på hvorvidt det utover det som følger av vanlige formuerettslige regler bør være begrensninger i adgangen til å inngå slike forhåndsavtaler. Utgangspunktet for drøftelsen vil være de norske reglene om formuesorningen, men de prinsipielle spørsmål har relevans også for de øvrige nordiske lands rett. La oss først se på hensynet til kreditorene. Ved avtaler om særeie ogfelleseie skjer det ingen overføring av verdier og heller ikke på annen måte noen begrensning i kreditorenes dekningsadgang, og det er derfor ikke nødvendig å sikre en ektepakt om særeie eller felleseie rettsvern. Det kan av hensyn til kreditorene derfor heller ikke nødvendig med skranker i avtalefriheten. Kreditorenes stilling er den samme enten det er avtalt helt eller delvis særeie eller fullstendig felleseie, tidsbegrenset særeie,»særeie i live - felleseie ved død«eller det er avtalt den ikke tillatte variant»felleseie ved skilsmisse særeie ved død«. Ved særeie vil verdiene ikke bli delt, og kreditorenes dekningsadgang vil være den samme under ekteskapet og etterpå. Ved likedeling av et felleseie vil den ene ektefellen få redusert sin formue, og den andre få økt sin. Dette kan by på både skuffelser og gleder for kreditorene, men dette er forandringer som også ellers kan skje når en kreditor har basert seg på debitors personlige kredittverdighet, og gir ikke grunnlag for begrensninger i avtaleadgangen. Heller ikke vil en forhåndsavtale omfordeling av verdiene som avviker fra lovens ordning berøre kreditorenes stilling så sant det er snakk om en fordeling mot vederlag. En avtale om at hustruen ved en eventuell skilsmisse skal få overta mannens særeie-bolig mot vederlag vil således ikke berøre hans kreditorer. Annerledes vil det stille seg hvis overtagelsen skal skje uten vederlag. Men dette vil representere et uoppfylt gaveløfte som uansett ikke har rettsvern overfor kreditorerne.

540 Kirsti Strøm Bull Større usikkerhet knytter det seg til spørsmålet om en ektefellene bør kunne gi den annen en gave, men betinge seg denne tilbakelevert ved en eventuell skilsmise. En slik gave er idag klart ugyldig mellom ektefeller, men spørsmålet her er om dette er en fornuftig løsning. Gode grunner taler for at en slik transaksjon ikke bør stå seg overfor giverens kreditorer. Men hensynet til kreditorene vil være godt nok ivaretatt med en regel om at de kan omstøte en slik gave. Det er ikke nødvendig at gaven også er ugyldig mellom partene. Ektefellenes livsarvinger kan bli sterkt berørt av en avtale om formuesordningen. En avtale om»særeie i live felleseie ved død«vil således kunne redusere arven etter førstavdøde. Og en avtale om»felleseie i live særeie ved død«ville kunne frata førstavdødes livsarvinger muligheten for å få arv overhodet. Den ektefelle som ønsker å sikre sin ektefelle på bekostning av egne særkullsbarn, ville ved en slik avtale kunne overføre alle verdiene til ektefellen, men samtidig ha sikret seg muligheten til halvparten av verdiene ved en eventuell skilsmisse. Hensynet til livsarvingene rekker imidlertid ikke lenger enn at en slik avtale ikke bør være tillatt overfor dem. Mellom ektefellene og i forhold til andre arvinger er det ikke nødvendig å forby slike avtaler. Den viktigste grunnen til at lovgiveren har begrenset avtaleadgangen er at regiene av hensyn til ektefellene ikke måtte bli uoversiktlige. Selv om ektefellene idag etter norsk rett har en omfattende avtaleadgang, er det usikkert hvor langt avtaleadgangen går. Usikkerheten knytter seg særlig til hvilken adgang det er til å kombinere lovens forskjellige alternativer. Siden avtalemulighetene er blitt langt mer omfattende, men det fortsatt er grenser for hva som kan avtales, vil det for ektefeller kunne være vanskelig å forstå hvorfor én avtalevariant ikke er tillatt når så mange andre er lovlige. For ektefellene kan det være lett å trå feil; de kan komme til å avtale noe som ikke er tillatt, eller eventuelt la være å avtale noe som viser seg å være tillatt. Men den betydelige utvidelsen av avtaleadgangen kombinert med usikkerheten om hvor langt avtalefriheten rekker, gjør dagens regler meget uoversiktlige. Det ville være enklere om ektefellene sto fritt til å avtale hva de ville innenfor alternativene særeie/felleseie. Det bør også være adgang til å avtale om gjelden skal være»særeiegjeld«eller»felleseiegjeld«. Når ektefellene fritt kan avtale hvilke verdier som skal være særeie og hvilke som skal være felleseie, er det vanskelig å forstå hvorfor de ikke kan avtale det tilsvarende for gjelden.

Avtaler om formueordningen 541 Ektefellene bør for eksempel kunne avtale at en tidligere studiegjeld ikke skal belastes verdier som skal likedeles, men at denne gjelden fortrinnsvis skal dekkes av de verdier som ikke skal deles. Hverken Ekteskapslovutvalget eller departementet gir noen begrunnelse for hvorfor ektefellene ikke kan inngå avtaler vedrørende gjelden; de drøfter overhodet ikke spørsmålet. Begrunnelsen for ikke å gi ektefellene en slik avtaleadgang kan muligens ha vært hensynet til kreditorene, men kreditorene vil ikke bli mer berørt av en slik avtale enn en avtale om særeie eller fellesie for aktiva. En avtale om at gjelden skal være "særeiegjeld«eller "felleseiegjeld«vil bare ha betydning for beregningen av delingsgrunnlaget. Jo mer gjeld som er "særeiegjeld«jo mindre gjeld belastes feileseiet og dermed likedelingsgrunnlaget, og omvendt der gjelden er "felleseiegjeld». Kreditorene vil uansett en slik avtale kunne søke dekning i debitors samlede formue både i særeiet og i rådighetsdelen av felleseiet. Ektefellene bør altså som utgangspunkt stå fritt til å avtale de varianter de ønsker når det gjelder særeie og felleseie såvel for aktiva som passsiva. Men det bør også være mulig å gå et skritt videre, og la ektefellene få full frihet til å forhåndsavtale hvordan det økonomiske oppgjøret skal være ved samlivsbrudd eller død, uten å være bundet til alternativene felleseie eller særeie. Hensynet til kreditorene og livsarvingene kan som vist tale for skranker i avtaleadgangen, men forholdet til dem kan løses gjennom egne regler. Til sammenligning kan det vises til at ugifte samboere fritt kan inngå forhåndsavtaler om fordeling av verdiene og gjelden ved et eventuelt samlivsbrudd. Samboere kan i motsetning til ekte f eller skreddersy avtalen etter de ønsker de har for fordelingen av verdiene ved et eventuelt opphør. Ektefellene må derimot bli enige innenfor alternativene særeie eller felleseie. Og jeg tror det først og fremst er historiske grunner til at reglene for formuesordningen og avtaleadgangen har fått den utforming de har idag. Prinsippet om at bare de avtaler som loven positivt hjemler er tillatt, har sin rot i rettstilstanden før ektefelleloven av 1927 da felleseieordningen hadde et helt annet innhold enn idag. De prinsipper som felleseie- og særeieordningen hvilte på tilsa begrensninger i avtaleadgangen. Felleseiet var uttrykk for det fellesskap som ideelt sett burde bestå mellom ektefeller. Særeiet var tenkt for unntakstilfellene, der det var nødvendig å beskytte den ene ektefellens verdier, spesielt hvor det

542 Kirsti Strøm Bull var behov for å beskytte hustruens verdier mot vanskjøtsel fra mannens side. Også hensynet til arvinger og kreditorer tilsa begrensninger i avtaleadgangen. Etter at felleseiet gjennom ektefelleloven av 1927 fikk et helt nytt innhold med atskilte rådighetsdeler, var de tidligere hensyn for begrensninger i avtalefriheten ikke lenger til stede. En fortsatt begrensning i avtaleadgangen ble likevel opprettholdt for unngå»for brokete retstilstand«og»for ikke at fremkalde usikkerhet i retslivet«. Et hensyn som nok også var fremtredende, var ønsket om å forhindre at ektefellene avtalte seg tilbake til den gamle felleseieordningen. Selv om disse hensyn idag ikke lenger gjør seg gjeldende, synes selve den historiske tradisjon som er knyttet til formuesordningen å påvirke synet på avtaleadgangen og være et moment mot avtalefrihet. Selv om forskjellen mellom felleseie og særeie først og fremst viser seg ved separasjon, skilsmisse og død, har formuesordningen også en viss betydning under ekteskapet, og dette kan muligens tale for at avtaleadgangen må stå mellom disse to alternativene. I svensk og dansk rett, og i en viss grad også i norsk rett, er reglene om eierekteefellens rådighet over sine verdier noe forskjellige for felleseie- og særeieverdier. I svensk og dansk rett oppstilles det enkelte begrensninger i rådigheten over verdier som er felleseie men ikke over særeieverdier. I dansk rett kan eierektefellen ikke uten samtykke av den annen avhende eller pantsette felles bolig eller innbo når disse verdiene er en del av felleseiet. Begrensningene i rådigheten gjelder ikke der felles bolig og innbo er særeie. I svensk rett gjelder rådighetsbegrensningene for felles bolig og innbo uavhengig av om verdiene er felleseie eller særeie, men i tillegg er all annen fast eiendom som er felleseie underlagt rådighetsbegrensninger. I norsk rett oppstilles det begrensninger i eierektefellens rådighet over felles bolig og innbo; disse begrensningene kan fravikes ved ektepakt hvis verdiene er særeie, men ikke hvis de er felleseie. De prinsipper som disse regiene hviler på forutsetter imidlertid ikke en opprettholdelse av felleseie- og særeieordningen. Det er ikke noen nødvendig sammenheng mellom disse rådighetsreglene og hvordan verdiene skal fordeles ved separasjon og skilsmisse. Tilsvarende rådighetsregler kan opprettholdes selv om man gir ektefellene avtalefrihet med hensyn til et fremtidig oppgjør.

3. Forslag til en en ny modell Avtaler om formueordningen 543 a. Hovedregel: Frihet til å inngå forhåndsavtale om et fremtidig oppgjør Ektefellene bør kunne inngå avtale om et fremtidig oppgjør frigjort fra alternativene felleseie eller særeie. Seiv om ektefellene som hovedregel får full avtalefrihet, er det er imidlertid enkelte rettigheter ved separasjon, skilsmisse eller død som er av en slik karakter at ektefellene ikke bør kunne sette dem til side ved en forhåndsavtale. Det gjelder spesielt reglene om rett til overtagelse av bolig og innbo samt bruksrett til bolig. Reglene om overtagelse og bruksrett til bolig er regler som skal ta hensyn til den enkelte ektefelles behov for bolig. Det er snakk om sosialpolitiske regler, der særlig hensynet til barnas behov for fortsatt å bli boende i hjemmet vil stå sentralt i vurderingen. Dette er rettigheter som en ektefelle ikke bør kunne fraskrive seg på forhånd. Men dette innebærer ikke at en forhåndsavtale om boligen alltid må være ugyldig. Man kan her velge samme løsning som for forhåndsavtaler mellom medlemmer i et husstandsfellesskap. Etter lov om rett til felles bolig og innbo når husstandsfellesskap opphører av 4. juli 1991 nr. 45 vil et medlem av husstandsfellesskapet ha rett til overtagelse av bolig og innbo eventuelt bruksrett til boligen etter tilsvarende regler som dem som gjelder for ektefeller ved separasjon og skilsmisse. Ved vurdering av om et medlem av husstandsfellesskapet skal få rett til overtagelse av tidligere felles bolig og innbo, eventuelt få en bruksrett, vil man ta i betraktning en eventuelle forhåndsavtale, men avtalen er ikke bindende for vurderingen. b. Forholdet til kreditorer og arvinger må løses gjennom egne regler Så sant en avtale ikke berører forholdet til kreditorer eller arvinger er det av hensyn til dem ingen grunn til å kjenne avtalen ugyldig mellom ektefellene. Hvorvidt avtalen vil stå seg overfor arvinger og kreditorer bør løses for seg innenfor arvelovens regler og rettsvernsreglene. Ønsker man å opprettholde de muligheter ektefellene idag har til å manipulere med pliktdelsarven, må dette komme direkte til uttrykk i loven, idet en slik avtaleadgang representerer et unntak fra pliktdelsreglene. Men slike regler hører hjemme i arveloven og ikke i ekteskapsloven der unntakene er plassert idag.

544 Kirsti Strøm Bull c. Regler om fordelingen hvis avtale ikke er inngått Selv om ektefellene fritt bør kunne inngå forhåndsavtale om fordeling av verdiene ved separasjon, skilsmisse og død, trenger vi selvfølgelig regler om fordelingen for de tilfeller der avtale ikke er inngått. Disse regiene kan forsåvidt være identiske med de regler vi idag har om felleseiets deling.

BÖR SÄRSKILDA FORMKRAV GÄLLA FÖR AVTAL MELLAN MAKAR? 1. Inledning Av regeringsrådet Lars Tottie, Sverige Utgångspunkten för denna rapport är den allmänna principen att muntliga avtal gäller, om inte annat föreskrivs i rättsordningen. I enlighet därmed betecknas som formkrav alla de krav utöver muntlighet som ställs upp för ett avtals rättsverkningar (generellt eller blott i visst hänseende). Det kan gälla skriftlighet, medverkan av vittnen, publicering eller någon än mer aktiv medverkan av myndighet. Exempel inom äktenskapsrätten på den senare mer formaliserade typen kan man säga att ingåendet och upplösningen av äktenskapet utgör. Exempel på att muntlighetsprincipen gäller är (i vart fall i Sverige) avtal om underhållsbidrag, låt vara att andra faktorer - såsom förutsättningarna för framtida införsel eller annan exekution av förfallna bidrag kan göra att skriftlig form ändock i praktiken blir den förhärskande. Formkrav av intresse i detta sammanhang är för det första alla krav utöver muntlighet som föreskrivs för de rent äktenskapsrättsliga avtalen rörande makars egendom. Med äktenskapsrättsliga avtal avses då dels avtal om egendomsordningen (ægtepagter/ektepakter/aktenskapsförord), dels avtal om fördelningen av egendom enligt äktenskapsrättens regler (bodelningsavtal), vare sig fördelningen sker under äktenskapet, i samband med separation eller först efter äktenskapets slutliga upplösning. För det andra intresserar frågan i vad mån rättsordningen inom förmögenhetsrätten och alltså utanför familje- och successionsrätten uppställer andra formkrav för makar än för parter som inte är gifta med varandra. Så är för närvarande fallet med vederlagsfria överlåtelser mellan makar, alltså gåvor, i vart fall när det rör sig om mer betydande sådana. 2. Syften med formkrav 2.1. Skriftlighet och namnunderskrifter Ett skriftligt och av båda parter undertecknat avtal brukar framhållas som varande det bästa bevismedlet angående avtalets tillkomst och inne-

546 Lars Tottie håll. Formkravet sägs vidare utgöra en garanti för att avtalet kommer till stånd först efter moget övervägande. Omfattar kravet på skriftlig form avtalet i dess helhet, bidrar det dessutom till att avtalsvillkoren blir preciserade och minskar på så sätt risken för framtida tvister angående avtalsinnehållet. Mot formkrav i allmänhet brukar anföras att den ogiltighet som blir följden av en brist i formen kan verka obillig mot den part som agerat av okunnighet om formföreskrifterna eller handlat i förlitan på motparten. Att formbristen kan åberopas trots att någon materiell ogiltighetsgrund inte föreligger öppnar en spekulationsmöjlighet för ena parten. Mot kravet på skriftlig form kan sägas att parterna kan ha saknat förmåga att klart och fullständigt i skrift återge avtalets innehåll eller att de av misstag kan ha gett avtalet en felaktig lydelse. Dessutom bör uppmärksammas att parterna avsiktligt kan ha gett avtalet ett innehåll som strider mot vad som mündigen avtalats. Som illustration till de rättsliga problem som kan uppkomma kan bl.a. följande frågor ställas: Måste hela avtalet vara dokumenterat i en och samma handling eller kan det finnas flera handlingar? Måste båda parters underskrifter finnas på handlingen (handlingarna)? Kan part återkalla sin underskrift innan den andra parten har skrivit under? Vad gäller sedan en handling förkommit? 2.2. Vittnen Medverkan av vittnen anses medföra samma fördelar som redan kravet på skriftlig form innebär. Därutöver brukar särskilt framhållas att medverkan av vittnen utgör ett skydd mot förekomsten av materiella ogiltighetsanledningar av olika slag, såsom att den ena parten blir utsatt för tvång eller annan obehörig påverkan. Vittneskravet kan ges olika sträng innebörd. Är deras medverkan oundgängligen nödvändig så att en obevittnad handling utan vidare är ogiltig? I svensk doktrin har man då kallat dem solennitetsvittnen. Skall vittnena vara samtidigt närvarande när parterna skriver under eller när parterna inför dem vidkänns sina underskrifter, närmar man sig kraven för testamente. Skall de som vid testamente känna till vad det rör sig om för avtal och kanske t.o.m. dess innehåll? Ett lättare vittneskrav kan gå ut på att vittnespåskrifter blir av betydelse först om ena parten bestrider att avtal kommit till stånd eller gör gällande någon materiell ogiltighetsgrund. Vittnen kan då utgöra den

Bör särskilda formkrav gälla för avtal mellan makar? 547 enda eller huvudsakliga bevisningen i tvistefrågan. Man har då kallat dem bevisvittnen. Nackdelar kan vara förenade med stränga vittneskrav. Om vittnen måste vara samtidigt närvarande när handlingen upprättas, kan rättshandlingen lida av en brist i formen som inte går att utläsa av själva handlingen. 2.3. Publicering Publicering används här som sammanfattande beteckning på det offentliggörande som krävs i de nordiska länderna genom tinglysning respektive registrering och, i vissa fall, därutöver genom meddelande/ annons i någon tidning. Krav på publicitet anses väsentligen tillkommet i tredje mans intresse. Avtalet mellan makarna kan vara av betydelse för ena makens borgenärer, t.ex. genom att egendom förs över från ena maken till den andra. Även för avliden makes universalsuccessorer kan det vara av intresse att genom någon form av publicitet erhålla säker kännedom om ett avtals tillkomst och innehåll. Om ett särskilt krav på tinglysning/registrering uppställs för makar måste uppmärksammas att ett motsvarande krav kan gälla redan på grund av att avtalet rör visst slag av egendom. Är det t.ex. fråga om att överföra fastigheter eller aktier som handhas av en värdepapperscentral finns normalt ett särskilt register där ägarväxlingen kanske måste noteras för att den nye ägaren skall bli skyddad mot förre ägarens borgenärer. Om så är fallet måste klargöras om ett dubbelt registreringskrav gäller för sakrättsligt skydd när avtalsparterna är gifta med varandra eller om det ena registreringskravet tar över det andra. 2.4. Annan medverkan av myndighet Utöver den medverkan av myndighet som ligger i kravet på publicering och som normalt inrymmer blott en övervägande formell granskning av rättshandlingen kan rättsordningen ställa upp ett krav på myndighets godkännande av avtalet. Därigenom kan avtalet underkastas en materiell granskning och ytterligare säkerhet erhållas för alla de syften som ett formkrav överhuvudtaget är tänkt att uppfylla. Om avtalet skall ingås inför myndigheten kan parterna höras om sina avsikter och oklarheter skingras. Mot en sträng formalisering av detta slag kan anföras att formkraven kan upplevas som så obekväma och besvärliga att de i stor utsträckning

548 Lars Tottie inte kommer att iakttas. Parterna kanske föredrar att ingå avtal i enklare former, där de helt litar på varandras hederlighet och vilja att uppfylla avtalet trots formbristen. 3. Gällande rättsläge 3.1. Avtal om egendoms ordningen Dessa avtal skall i de nordiska länderna ingås i form av aegtepagt/ ektepakt/äktenskapsförord. Detta är emellertid bara ett av lagstiftaren valt namn för det avtal, vars närmare utformning framgår av varje lands egen lagstiftning. Gemensamt för alla länder är den skriftliga formen. I Danmark och Sverige krävs båda makars underskrifter under det att man i Norge kan nöja sig med ena makens underskrift, om avtalet gäller enbart till andra makens fördel. Vittnen behövs inte enligt svensk och finsk rätt men väl enligt dansk. I norsk rätt har kravet skärpts därhän att vittnena skall vara samtidigt närvarande, ett avsiktligt närmande till testamentsformen motiverat av att en ektepakt ibland kan innefatta gåva, närmare bestämt gåva för dödsfalls skull. Tinglysning/registrering fordras generellt i Danmark, Finland och Sverige. I Norge däremot är reglerna om tinglysning direkt inriktade på skyddet mot borgenärerna och eftersom dessa inte berörs av hur makarna ordnar indelningen i saereie och felleseie krävs inte tinglysning för giltigheten av avtal om egendomsordningen. 3.2. Bodelningsavtal I finsk och svensk rätt krävs skriftlig form, samma som för arvskifte. Däremot krävs inte vittnens medverkan. I Danmark och Norge fordras inte ens skriftlig form för den frivilliga bodelningsuppgörelsen mellan makarna. Muntliga uppgörelser synes i princip giltiga. Skriftlig form har vid den senaste svenska översynen bibehållits utan saklig diskussion. Sedan gammalt har formen motiverats med att det bör vara samma krav som för arvskifte, Genom såväl bodelning som arvskifte kan fast egendom komma att växla ägare och då krävs under alla förhållanden skriftlig form. Detta har medfört att skriftlig form generellt anbefallts.

Bör särskilda formkrav gälla för avtal mellan makar? 549 3.3. Formögenhetsrättsliga avtal I nordisk rätt finns särbestämmelser rörande vederlagsfria överlåtelser, gåvor, mellan makar. Detta gäller inte helt vanliga gåvor utan först mer substantiella överföringar. Vissa ytterligare undantag finns på sina håll. I Danmark gäller som generell betingelse för giltigheten av en gåva mellan makar att den skett genom aegtepagt (när sådan erfordras), dvs. skriftlig form, underskrifter, bevittning och tinglysning. Undantag från formkravet gäller dessutom för gåva av livförsäkring o.dyl. Särskilda regler finns också kvar för överföring av halvdelen av ett års besparingar mellan makar (»tantiemeregien«). I Norge krävs ektepakt för gåva (med motsvarande undantag för vanliga gåvor och livförsäkring o.dyl.). Detta innebär skriftlig form, underskrifter utom av den till vars fördel pakten gäller och vittnen, vilka dessutom måste vara samtidigt närvarande och känna till att de bevittnar en ektepakt. Tinglysning erfordras men blott för att gåvan skall bli gällande mot borgenärerna. I Sverige har inordningen under äktenskapsförordsformen avskaffats. En gåva gäller mellan makarna själva enligt allmänna förmögenhetsrättsliga regler. För att gåvan skall bli gällande mot givarens borgenärer krävs registrering (utöver den registrering som kan erfordras enligt allmänna regler). Har gåvan inte skett skriftligen, får makarna för registrering ge in en särskild dokumentation om gåvan (en av båda undertecknad handling med de väsentligaste uppgifterna). Även i Finland har äktenskapsförordsformen övergivits där den tidigare gällde, dvs. för gåva mellan trolovade (att tillfalla mottagaren vid äktenskapets ingående) samtidigt som ett tidigare förbud mot gåvor mellan makar under äktenskapet upphävts. Allmänna regler synes tillämpliga, dock att anmälan till domstol krävs för att gåva av lös egendom skall få verkan mot givarens borgenärer. 4. Bör särskilda formkrav gälla och i så fall vilka? 4.1. Avtal om egendomsordningen Beaktas bör att dessa avtal ofta ingås mycket lång tid innan de skall tillämpas, vilket talar för skriftlig form. Bevisning om avtalets innehåll kan vara särskilt viktig i länder, vars rättsordning tillåter rika variationsmöjligheter. Skall avtalet tillämpas först efter ena makens död kommer på ena sidan att stå en part (parter) som inte alls behöver

550 Lars Tottie känna till vilka avtal som makarna ingått, nämligen avliden makes universalsuccessorer. Måste vittnen medverka? I länder som tillåter avtal varigenom efterlevande make särskilt gynnas kanske bör diskuteras om inte vittnen bör deltaga såsom när testamente upprättas. Bör avtalet tinglysas/registreras eller på annat sätt publiceras? Genom en sådan åtgärd förhindras att en efterlevande make i realiteten kan välja mellan flera upprättade avtal. För borgenärers skull synes däremot anledningen att publicera avtalet vara liten. 4.2. Bodelningsavtal Såvitt avser avtal om egendomens fördelning under äktenskapets bestånd - när sådana avtal är tillåtna - kan i stort sett anföras samma synpunkter som i fråga om avtal om egendomsordningen. Eftersom bodelningsavtal i regel under äktenskapet syftar till en överföring av egendom mellan makarna blir dessutom borgenärernas intresse att beakta, vilket talar för någon form av publicitet. Vid bodelningsavtal som ingås i samband med eller efter äktenskapets upplösning torde makarna vara på ett helt annat sätt inställda på att tillvarata sina resp. intressen. Detta kan anföras emot särskilda formkrav för uppgörelsen. Det är vidare förhållandevis vanligt att makar går ifrån varandra utan att göra en formenlig bodelning. De kan sålunda formlöst dela lösöreboet och i övrigt behålla vardera sin egendom. Om mot en sådan uppgörelse kan åberopas ogiltighet på grund av formfel, öppnas en spekulationsmöjlighet för endera maken, t.ex. därför att viss egendom ökat eller minskat påtagligt i värde. 4.3. Förmögenhetsrättsliga avtal Den misstro mot benefika avtal mellan makar som dröjde kvar vid reformerna i början av seklet kanske numera inte längre har samma styrka? Kan sammankopplingen med äktenskapsförorden/ektepakterna överges när nu de olika avtalstyperna fullföljer så skilda ändamål? Bör inte såsom i Norge och Sverige i vart fall de strängaste formkraven förbehållas skyddet mot borgenärerna, dvs. gåvan bli gällande mellan makarna oavsett publicering men mot borgenärerna först efter publicering? I Sverige förekom under den äldre ordningen fall då en rättshandling, som makarna (utan att upprätta äktenskapsförord) ingått och inrättat sig efter, sedermera vid en närmare rättslig prövning befanns i

Bör särskilda formkrav gälla för avtal mellan makar? 551 själva verket innefatta en gåva. Enligt den äldre ordningen ogiltigförklarades rättshandlingen på grund av formbrist, trots att något som helst borgenärsintresse inte berördes av avtalet. Dessa fall åberopades som skäl för den nya ordningen.

»REVISJONSADGANGEN VEDRØRENDE AVTALER MELLOM EKTEFELLER ELLER UGIFTE SAMBOERE«Av advokat Regine Ramm Bjerke, Norge 1. Avgrensning av temaet Jeg vil i det følgende bare behandle revisjon av to typer avtaler mellom ektefeller eller ugifte samboende, nemlig: Avtaler om formues ordningen Mellom ektefeller dreier det seg særlig om avtaler om opprettelse av helt eller delvis særeie. Mellom ugift samboende dreier det seg om avtaler som regulerer spørsmålet om samlivet skal medføre sameie, og hvorledes sameiet skal deles ved samlivets opphør. Opp gjør savtaler Med oppgjørsavtaler sikter jeg til avtaler inngått mellom ektefeller eller ugift samboende om deling av formue og gjeld ved henholdsvis separasjon, skilsmisse eller samlivsbrudd. Andre avtaletyper mellom ektefeller eller ugift samboende, slik som avtaler om felles barn, bidrag og ordinære formuesrettslige avtaler, holdes utenfor drøftelsene. Likeledes avgrenser jeg mot reglene om revisjon av gaver mellom ektefeller eller ugifte samboende. (Etter norsk rett reguleres revisjon av slike gaver etter avtaleloven 36.) 2. Oversikt over de norske og enkelte nordiske lands revisjonsregler Norsk rett Omgjøring og lemping av avtaler om formuesordningen mellom ektefeller er regulert i ekteskapsloven av 4. juli 1991 nr. 47 46 annet ledd, som lyder:»en avtale mellom ektefeller etter reglene i 42 til 44 kan helt eller delvis settes ut av kraft hvis den vil virke urimelig overfor en av partene. I stedet for å sette avtalen

Revisjonsadgangen vedrørende avtaler 553 ut av kraft, kan retten bestemme at ektefellen som blir urimelig dårlig stilt, blir tilkjent et beløp fra den andre ektefellen. Dersom begge ekte feller har fullstendig særeie, må krav om lemping settes fram innen tre år etter at ektefellene ble skilt. Dersom en eller begge ektefeller har eiendeler som også er felleseie, må krav settes fram før delingen er avsluttet.«regler om revisjon av oppgjørsavtaler er gitt i ekteskapsloven 65, som lyder:»reglene i denne loven er ikke til hinder for at ektefellene inngår avtale om oppgjøret. En avtale kan likevel helt eller delvis settes ut av kraft hvis den vil virke urimelig overfor en av partene. I stedet for å sette avtalen ut av kraft, kan retten bestemme at ektefellen som blir urimelig dårlig stilt, blir tilkjent et beløp fra den andre ektefellen. Søksmål etter første ledd andre og tredje punktum, må være reist senest tre år etter at avtalen ble inngått.«avtaleloven 36 får ikke anvendelse på de avtaler som omfattes av ekteskapsloven 46 annet ledd og 65. Avtaler mellom ugift samboende kan kreves revidert etter den generelle regel i avtaleloven 36, første og annet ledd, som lyder:»en avtale kan helt eller delvis settes til side eller endres for så vidt det ville virke urimelig eller være i strid med god forretningsskikk å gjøre den gjeldende. Det samme gjelder ensidig bindende disposisjoner. Ved avgjørelsen tas hensyn ikke bare til avtalens innhold, partenes stilling og forholdene ved avtalens inngåelse, men også til senere inntrådte forhold og omstendighetene for øvrig.«svensk rett I Äktenskapsbalken 12 kap. 3 er det gitt følgende generelle lempingsregel:»om ett villkor i ett äktenskapsförord är oskäligt med hänsyn till förordets innehåll, omständigheterna vid förordets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen. Vad som sägs i första stycket om villkor i äktenskapsförord skall gälle även villkor i föravtal.«bestemmelen kommer i tillegg til ÄktB 12 kap. 1 :»I den mån det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är oskäligt att en make vid

554 Regine Ramm Bjerke bodelning skall lämna egendom til den andra maken i den omfattning som följer av 11 kap., skall bodelningen i stället göras så att den förstnämnda maken får behålla mer av sitt giftorättsgods. Är en make försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas eller finns det andra särskilda skäl att inte dela makarnas giftorättsgods, skall varje make behålla sitt giftorättsgods som sin andel. Första stycket gäller inte vid bodelning med anledning av en makes död.«avtaleloven 36 får i tillegg analogisk anvendelse på avtaler av familierettslig innhold. Dansk rett I Ægteskabsloven 56 er det inntatt følgende bestemmelse, som kun gjelder ved separasjon og skilsmisse:»har en ægtefælle haft særeje, kan det, hvis ægtefællernes formuesforhold, ægteskabets varighed og omstendighederne i øvrigt i særlig grad taler derfor, efter påstand av den anden ægtefælle i forbindelse med dom til separation eller skilsmisse bestemmes, at den ene ægtefælle skal yde den anden et beløb for at sikre, at denne ikke stilles urimeligt ringe i økonomisk henseende efter separationen eller skilsmissen. Denne regel anvendes også med hensyn til rettigheder, der er uoverdragelige eller i øvrigt af personlig art, og som ikke indgår i bodelingen.«i Ægteskabsloven 58 er inntatt følgende bestemmelse om oppgjørsavtaler:»har ægtefæller med henblik på separation eller skilsmisse truffet aftale om fordelingen af formuen, bidragspligten eller andre vilkår, kan aftalen ved dom ændres eller erklæres for uforbindende, såfremt den skønnes åbenbart urimelig for den ene ægtefælle på tidspunktet for dens indgåelse. Stk. 2. Sag må andlægges inden ett år efter endelig dom til separation eller skilsmisse eller efter udfærdigelse af bevilling. Stk. 3. Så fremt en aftale mellom ægtefæller anfægtes i kraft af almindelige formueretlige regler, gælder fristerne i stk. 2 ikke.«bestemmelsen gjelder kun avtaler inngått med forestående separasjon eller skilsmisse for øye. Bestemmelsen kan ikke anvendes på avtaler inngått etter separasjonen eller skilsmissen. Henvisningen i Stk. 3 til alminnelige formues-rettslige regler omfatter visstnok også avtaleloven 36.

Revisjonsadgangen vedrørende avtaler 555 3. Nærmere om de norske regler om revisjon av avtaler om formuesordningen mellom ektefeller Det fremgår av forarbeidene til ekteskapsloven 46, annet ledd, at vurderingstemaet i lempingsregelen skal være det samme som i avtaleloven 36. Dette innebærer at det skal tas hensyn til avtalens innhold, partenes stilling, forholdene ved avtalens inngåelse, senere inntrådte forhold og omstendighetene forøvrig. Forarbeidene begrunner behovet for regelen med at virkningene av avtaler om formuesordningen først inntrer når ekteskapet oppløses, og at dette kan være lang tid etter at avtalen ble inngått. Det kan ved avtaleinngåelsen være vanskelig å förutse hvilke virkninger avtalen vil få mange år frem i tiden. Resultatet kan bli at avtalen får virkninger som er tilfeldige og urimelige. Jeg vil tilføye at avtalen ofte får liten realitet mellom ektefellene under ekteskapet. Min erfaring som advokat er at ektefellene ved separasjon eller skilsmisse ofte ikke husker hva ektepakten gikk ut på eller har uriktige eller uklare forestillinger om ektepaktens virkninger. Disse forhold tilsier at det ved revisjon av avtaler om formuesordningen, i hvert ikke stilles strengere krav til urimelighet enn det gjøres etter avtaleloven 36. Forarbeidene til ekteskapsloven 46, annet ledd, slår fast at lempingsregelen bør brukes med försiktighet. Ektefellens egen formue og inntektsevne vil være av betydning, i tillegg til lengden av ekteskapet. Det bør også legges vekt på hvordan ektefellene har innrettet seg under samlivet. Ved vurderingen av avtalens innhold må utgangspunktet være at en avtale som innebærer et av alternativene til lovens normalordning, ikke kan bli ugyldig bare p.g.a. sitt innhold. Andre omstendigheter må komme i tillegg, f.eks. store formuesoverføringer mellom ektefellene eller senere inntrådte forhold. Som eksempel kan nevnes langvarig ekteskap der det er avtalt fullstendig særeie, og der den ektefelle som ikke bringer nevneverdige midler inn i ekteskapet er hjemmeværende. Vedkommende vil da risikere å stå på bar bakke i en alder hvor det kan være vanskelig å komme inn i yrkeslivet igjen. Desto mer en avtale avviker fra lovens normalordning, desto lettere vil den bli ansett som urimelig. Partenes stilling ved avtaleinngåelsen vil også være relevant. Ulikhet i alder, innsikt og erfaring kan komme inn i bildet. Hvis det er den mest