Program & sammanfattningar NORNAs 37 symposium Namn och kulturella kontakter i Östersjöområdet 2 Hapsal 22 25 maj 2008
Program Torsdag 22.5 14.00 Avfärd från Tallinn (utanför A-terminalen i hamnen) mot Hapsal 16.30 KAFFE och rundvandring på Wichterpal herrgård ca 18.30 Ankomst till Hapsal 19.00 MIDDAG på hotell Fra Mare Fredag 23.5. (07.30 11.00 FRUKOST) 9.30 Symposiet öppnas 9.50 Uile Kärk-Remes: Svenska namn i svenskbygderna. Lagen om ortnamn i Estland 10.30 Peeter Päll: Estonian-Swedish toponyms in Estonian maps and texts 11.10 KAFFE 11.30 Tuula Eskeland: Finske stedsnavn i det skandinaviske området, Finnskogene svenske stedsnavn i Estland 12.10 Michael Lerche Nielsen: Sasser og Kåbe-Svend. Et signalement af bornholmske personnavne i vikingetiden. 12.50 LUNCH 14.00 Stefan Jacobsson Schulstad: Västgermanskt och/eller östersjöfinskt inflytande på östersjönordisk hypokorismbildning? 14.40 Ojārs Bušs: Latvian nicknames 15.20 KAFFE 15.40 Gulbrand Alhaug & Minna Saarelma: Namn på barn i Noreg med finske eller finsknorske foreldre i perioden 1990 2006 18.00 MIDDAG på hotell Fra Mare
Lördag 24.5. (07.30 11.00 FRUKOST) 9.30 Minna Nakari: Benämning av kvinnor i Helsingfors 1780 1930 10.10 Riitta Rajasuu: Från Anna till Zachris Jacob Wilhelm Om dopnamn på barn födda i Kuopio, Uleåborg och Åbo 1725 1744 och 1825 44 10.50 KAFFE 11.10 Johanna Lehtonen: Arabiastranden, Leninparken och Henry Fords gata: Utländska inslag i namnbeståndet i Helsingfors 11.50 Maria Vidberg: Finsk påverkan på svenskspråkiga Berghällbors namnbruk 12.30 LUNCH 13.30 Irene Andreassen: Språkkontakt i kvenske sjøappellativ i Nord-Norge 14.10 Bente Imerslund: Kvenske personnavn i Nordreisa Liisan Jussan Jussa, Sifferin Pekan Asväiki og noen tusen andre. 14.50 Inge Særheim: Mogleg lågtysk påverknad på sørvestnorske stadnamn i seinmellomalderen. 15.30 KAFFE 17.00 Museibesök på Aiboland museum 19.00 SYMPOSIEMIDDAG på restaurang Kuursaal Söndag 25.5. (07.30 11.00 FRUKOST) 9.30 Kaisa Tikka: Kontakter inom barnkultur barn som namngivare och namnbrukare 10.10 Ole-Jørgen Johannessen: Navn fra antikkens historie, sagn og historie brukt som skipsnavn. 10.40 KAFFE 11.10 Sammanfattning och avslutning 12.30 LUNCH 14.00 Avfärd mot Tallinn
Sammanfattningar Gulbrand Alhaug & Minna Saarelma: Namn på barn i Noreg med finske eller finsk-norske foreldre i perioden 1990 2006 I dette foredraget analyserer vi namn på barn i Noreg (1990 2006) med finske eller finsk-norske foreldre. Materialet, som omfattar 2 588 barn (1 266 jenter og 1 322 gutar), kjem frå det norske folkeregisteret. Dette materialet er inndelt i tre hovudgrupper: A. Begge foreldra er finske; B. Mor er finsk, far er norsk; C. Mor er norsk, far er finsk. Analysen av fornamna avdekker store skilnader i desse tre gruppene. Som ein kunne vente, er det mest vanlig å gi finske namn i gruppe A, men i enkelte familiar har foreldra gitt barnet eit norsk namn, t.d. Espen, sannsynligvis som eit "minne" frå opphaldet i Noreg. I gruppe B og C er det andre namnetypar enn i gruppe A som er utbreidde, t.d. bibelske, internasjonale og nordiske namn. Dessutan er det interessante skilnader i namngivinga av jenter og gutar i alle gruppene. Det er såleis internasjonale namn som dominerer blant jentene, mens finske og nordiske namn er meir populære i gutenamna enn i jentenamna. I gruppe A, der begge foreldra er finske, er det svært vanlig at barna har to eller fleire fornamn (95 %). Dette samsvarer med det vanlige mønsteret i finsk namngiving. For denne namnetypen (to eller fleire fornamn) kan det påvisas ein vesentlig skilnad mellom gruppe B (68 %) og C (54 %). Det er altså meir vanlig med fleire fornamn når mora er finsk og faren norsk enn ved den motsette foreldrekonstellasjonen. Irene Andreassen: Språkkontakt i kvenske sjøappellativ i Nord-Norge Ett av de eldste dokumenterte kvenske stedsnavna, Nauono fiordh, er fra 1586. I dette navnet er hovedleddet, skrevet som uono, identisk med finsk og kvensk vuono fjord. På samisk heter fjorden Návuonna, skrivemåten av kvenske parallellnavnet er i dag Naavuono, og fjordens norske navn er Kvænangen. Kvenske stedsnavn, som finnes i tusentalls, har i dag utbredelse i mange kommuner i Troms og Finnmark fylker. Det har også vært kvenske bosettinger lenger sør i Nord-Norge, men disse var spredt og blei tidlig assimilert i andre folkegrupper, og har neppe etterlatt seg minner i form av levende stedsnavn som er kjent i dag. Kvenene flytta til den nordnorske kysten fra indre områder av Nordkalotten. Også lenge før fast, kvensk bosetting i Nord-Norge var kysten og havet kjent for folk gjennom sesongvandringer mellom innland og kyst. Nye naturomgivelser og dels ny bruk av naturen, dvs. fjorden og havet, gjorde det nødvendig å tilpasse topografiske appellativ til nye natur- og språkforhold. Kontakten med nordnorske og sjøsamiske dialekter har satt spor i de kvenske sjøappellativa, både som betydningsendringer og lån. I mange kvenske dialekter har for eksempel appellativa aapa og väylä mista sine tidligere funksjoner og fått nye: aapa har betydninga åpent hav i kvensk, jf. betydninga stor, åpen, trelaus myr i nordfinske dialekter og meänkieli. Appellativet väylä, som i nordfinske dialekter og meänkieli betyr stor elv; djupål i elv, har betydninga ytre del av fjorden i kvensk. Disse betydningsendringene har rot i samisk. Fra norsk har kvensk lånt for eksempel feltti (tråler)felt og pankki fiskebanke, grunt fiskeområde.
Ojārs Bušs: Latvian nicknames Nicknames as an item for linguistic (onomastic) research has never been very popular in the world. In the Eastern Baltic region we have one outstanding publication the dictionary of Lithuanian nicknames in the same volume as a monograph (Butkus 1995). A rather small amount of Latvian nicknames are published between toponyms and surnames in some collections of onomastic writings (Plāķis 1936; 1939; Latkovskis 1968;1971). There are some papers (by O. Bušs, V. Ernstsone, I. Štrausa, I. Zuģicka) published in the last decade, which deal mostly with the semantics and motivation of Latvian nicknames. All the language contacts typical for one language is naturally reflected in the system of nicknames of that language, too. But there are some peculiar types of language contacts characteristic of nicknames: borrowed slang words can be used to form a nickname (Rižijs, Rižais < Latv. sl. rižijs red-haired < Russ. рыжий) and sometimes even a word or phrase not borrowed from a foreign language can be used for that purpose (Kobila < Russ. кобыла a filly ; Fish face < Engl.; Amigo < Sp.). The motivation and lexical sources of derivation of nicknames have been the main fields of research till now. The function of nicknames, the peculiarities of the use of different nicknames need to be analyzed more exactly and we need a diversification in the classification of nicknames and we need to create new categories for the varieties of nicknames (e.g., sporadic n. and regular n., discrete n. and public n.). Literature: Butkus, A. 1995 Lietuvių pravardės. Kaunas: ÆSTI. Latkovskis, L. 1968; 1971 Latgaļu uzvōrdi, palames un dzymtas. 1.-2. München. Plāķis, J. 1936 Latvijas vietu vārdi un latviešu pavārdi. 1. Kurzemes vārdi. Rīga. Plāķis, J. 1939 Latvijas vietu vārdi un latviešu pavārdi. 2. Zemgales vārdi. Rīga. Tuula Eskeland: Finske stedsnavn i det skandinaviske området, Finnskogene svenske stedsnavn i Estland Stedsnavn er en kilde av stor betydning for flere sider av kulturhistorien. Men denne informasjonen må man forholde seg kritisk til. Å kombinere filologisk kunnskap med kulturhistorisk realkunnskap ved tolkningen av navnene er en god - eller rettere sagt nødvendig - måte å belyse problemene fra flere kanter på. Navneforskeren og kulturhistorikeren har delvis ulike perspektiv på sine forskningsobjekter; navneforskeren ønsker språklig å kunne tolke navnet, men også å kunne sette navnet inn i en navnegeografisk og navnekronologisk kontekst. På slutten av 1500-tallet kom det mange finner fra Øst-Finland, særlig fra Karelen, Savolaks og Midt-Finlands skogsområder, til Sverige og videre over til Øst-Norge. Disse innvandrerne kom ikke til bebodde områder, men søkte seg lenger vestover og inn i landet, til de øde skogstraktene i Värmland i Sverige og Finnskogene i Norge. Disse østfinske innflytterne har satt språklige spor etter seg både i Värmland og på Finnskogene. Selv om finsk ikke lenger brukes som levende språk i området, minner mange finske stedsnavn om den gamle finske bosetningen. Svenskenes innvandring til Estland er mye eldre enn finnenes innvandring til de svenske og norske Finnskogene. En del av det svenske språket kan sies å være levende i de gamle estiske kystområdene. De siste årene har det også skjedd en kraftig revitalisering av det svenske språket i disse områdene. Det ville være meget interessant å få i stand et nordisk prosjekt som kunne sammenligne de finske stedsnavnene i et skandinavisk område på Finnskogene og de svenske stedsnavnene i
de estiske områdene. Finnes det noe som er felles i de nevnte områdene eller er sammenligningen helt umulig? Bente Imerslund: Om kvenske personnavn i Nordreisa Skikken med å kalle folk etter person, sted, egenskaper og lignende var svært utbredt i Nordreisa. I Øvre Reisadal sto det kvenske språket sterkt og tilnavntradisjonen var så gjennomført at nesten alle, til og med de som var født på 1920 1930-tallet, fikk tilnavn, også de som hadde sjeldne fornavn. Tilnavn er altså ikke bare for identifisering, det er også viktig for slektstilhørigheten. I kystområdene hvor det kvenske språket sto svakere, er tilnavnene en måte å identifisere personen på, men ikke nødvendigvis slekta. De med sjeldne navn fikk oftest ikke tilnavn. I de samme kystområdene er de kvenske navnene, både stedsnavn og personnavn, blandet med samisk, noe som gjenspeiler befolkningens etniske sammensetning. Ofte er den etniske opprinnelsen uklar for informantene. Registeret av fornavn var snevert, personen måtte identifiseres nærmere. En enkelt person kunne ha opp til åtte tilnavn. Hvilket navn som brukes, avhenger av bosted, alder og språkkunnskap hos dem som snakker. Flere menn enn kvinner hadde tilnavn. Mennene hadde større kontaktflate enn kvinnene. Det finske språket holdt seg lengst blant dem. Ofte kjente bygda bare det kvenske tilnavnet og privat brukte man bare det. Mange folk skjønte ikke hvem det var snakk om når det offisielle navnet ble brukt. De fleste trodde denne navnetradisjonen døde ut med krigen. Overraskende nok fant jeg svært mange kvenske tilnavn på folk født etter 1940. At barn ble kalt etter far, er velkjent. Forbausende mange ble også kalt etter mor. Noen føler at tilnavnene ripper opp i gamle sår. De led mye på grunn av sin kvenske herkomst og vil gjerne glemme alt dette. To ganger har jeg etter press måttet kutte ut neutrale tilnavn som bare forteller om gård eller slekt. I ett tilfelle forsøkte jeg å forklare et mystisk tilnavn til en person med lav status. Dette ble tatt ille opp, den positive betydningen interesserte ikke. De fleste synes likevel det er fint at denne rike navnetradisjonen blir bevart for ettertida. Noen sier at dette er med på å gi dem tilbake en tapt kvensk identitet. Litteratur Imerslund, Bente 2008: Kvenske personnavn i Nordreisa Liisan Jussan Jussa, Sifferin Pekan Asväiki og noen tusen andre. Nordereisa kommune. Stefan Jacobsson Schulstad: Västgermanskt och/eller östersjöfinskt inflytande på östersjönordisk hypokorismbildning? I de nordiska språken uppträder hypokorismer av en rad olika bildningstyper. En gammal och vanlig typ är mask. och fem. bildningar med an- resp. ōn-suffix, gärna i kombination med geminata före suffixet. Jfr nisl. Siggi (: Sigurður), Abba (: Aðalbjörg), färö. Affi (: Arnfinnur), Betta (: Elisabeth), nsv. Danne (: Daniel), kusse (: kusin), frissa (: hårfrisörska) o.s.v. Andra bildningstyper beror på främmande impulser. Hit hör bl.a. hypokorismer på -is (nsv. Kattis : Katarina), -ó/-o (nisl. Freysó : Freysteinn, nsv. Pauo : Paulin) och -í/-i (nisl. Bjanní : Bjarnheiður, nsv. Anki : Ann-Kristin) och med nollsuffix (nsv. Stef : Stefan, Tess : Teres, färö. Klaks : Klaksvík). Dessa suffix torde ytterst stamma ur resp. latin, romani (el. spanska) och engelska. I de nordiska dialekterna runt Östersjön återfinns härutöver till sitt ursprung oklara maskulina hypokoristiska bildningar med suffixen -a, -o och -u. Jfr från Gotland (1300-t.) Ormika (: Orm-?), (15 1600-t.) Siigur (gen.; : Sig-), Peto (: Pētar), (1700-t.) Båtå (: Båtel, Botolv), (1900-t.) Arvo (: Arvid), Härmå (: Herman), Jakå, Jaku, Kobu (: Jakob), Jannkå (: Jan), Nikkå, Nikku (: Niklas), Kristiankå (: Kristian), Miku (: Mikael), Ståffu (: Kristoffer), Estland (1900-t.) Bäna (: Bernhard), Ulla (:
Ulrik), Janka, Janna, Jonsa (: Jan, Johan), Reino (: Reinhold), Sannå (: Alexander), Finland (1900-t.) Ado, Affo (: Adolf), Gusto, Gŭto (: Gustav), Kallo (: Karl), Uppland (1300-t.) nikko (: Nikolas), Stockholm (1900-t.) Arva (: Arvid), Hansa (: Hans), Jana (: Jan), Inka (: Ingvar), Jerka (: Erik), Tompa (: Tomas), gympa (: gymnastik), ziga (: ziguenare), Kalmar (1900-t.) Hena (: Henrik), Skåne (1900-t.) Hånsa (: Hans), bia (: biograf). Finns det ett samband mellan dessa sistnämnda bildningar och hypokorismer av västgermanskt ursprung som fgutn. Heyno, fsv. Heyna, Hinza, Hæneka? Eller beror de på östersjöfinska namnformer som Heino, Reino, Arvo, Jukko, Hinkka, Pekka, Hermikka, Tomppa, Niku, Adu, Juku? Vilka vittnesmål bär de västnordiska dialekterna? Jfr fvn. Ótta, Ótto, Óttu, Lykka, Sifka (< vgerm. Ōtto, Liudika, Sifeka), färö. Henga (: Hendrik), Íska (: Ísak), Peda, Pedda (: Petur), Nigga (: Niklas), Jagga, Aggu (: Jákup). Ole-Jørgen Johannessen: Navn fra antikkens historie, sagn og historie brukt som skipsnavn Det er et markert innslag i navnehistorien at skip henter sine navn fra andre navnekategorier som personnavn, stedsnavn eller kategorien "øvrige navn", og det ser ut til at skipsnavnene er underkastet ulike moteretninger som forandrer seg gjennom hundreårene. Det er ikke alltid lett å avgjøre hva som styrer slike endringer i navnemotene; man kan tenke seg at de står i intim sammenheng med "tidsånden" eller at det er den enkelte skipsreder/eier som bestemmer navnevalget på helt personlig grunnlag, f. eks. egne sympatier, følelser, familieforhold eller liknende. På den andre side er det åpenbart at internasjonale trender kan spores nettopp i et skipsnavnsmateriale, ikke minst fordi skip og skipstrafikk gjennom århundrene var grunnlag for handel og kontakt med fremmede land, samtidig som skipet som gjenstand ble solgt over landegrensene, i mange tilfelle uten å skifte navn. Med andre ord er det naturlig å undersøke om et lands skipsnavnforråd eller deler av det er eller kan være en del av et felles internasjonalt navneforråd, og dersom det foreligger et positivt svar på problemstillingen, undersøke om det er mulig å få "rekonstruert" f. eks. et felles nordisk eller nordeuropeisk skipsnavnsforråd, evt. om det muligens kan foreligge et felles europeisk skipsnavnforråd. I en nylig framlagt licenciatavhandling om finske skipsnavn i perioden 1838 1938 tar Anita Schybergson opp bl a. skipsnavn som har sitt opphav i antikk mytologi, sagnverden og historie, og drøfter spørsmålet om slike navnevalg har sammenheng med tilsvarende skandinaviske og/eller internasjonale forhold eller om vi har å gjøre med skipseiere og navnegivere som var særlig opptatt og influert av datidens interesse for den klassiske verden. Ikke minst i den eldste delen av hennes materiale er det en sentral problemstilling. I mitt innlegg vil jeg gå nærmere inn på det skandinaviske/internasjonale aspektet på denne typen av navnevalg, og med grunnlag i materiale fra 1700- og tidlig 1800-tallet prøve å vise en lang linje i skipsnavnhistorien som gir støtte til og understreker at slike navn hører til den internasjonale tradisjonen i europeiske skipsnavn. Uile Kärk-Remes: Svenska namn i svenskbygderna. Lagen om ortnamn i Estland Estlands svenskar estlandssvenskarna har levt i Estland från 1000- talet. Själva har de ofta kallat sig Eibofolket eller kustsvenskar rannarootslased. Under århundraden har de levt längs kusterna i nordvästra Estland och på öarna, från Runö, Ormsö, Odensholm, Rågöarna, Nargö, i Nuckö och med tiden även i Hapsal och Tallinn. Många av dessa områden längs kusterna och på öarna hade fram till 1940 en övervägande svensk befolkning. Detta avspeglades även i tal och skrift samt inte minst i namnen. De svenska namnen i svenskbygderna på orter, byar, gårdar, öar, vikar, uddar och
andra platser var en naturlig del både i en levande svenskhet och som en del av Estlands namnkarta. Krigsåren 1939 och 1945 ändrade livet genomgripande för estlandssvenskarna i Estland, merparten lämnade landet under dessa år. Svenskbygderna förändrades radikalt, både befolkningsoch bosättningsstruktur ändrades vilket även avspeglades i namnen. Platser och byar fick andra namn En del tidigare byar och gårdar finns inte längre kvar. I augusti 1991 blev Estland åter självständigt. Juridiskt formellt deklarerade Estland att man återupprättade sin självständighet, man knöt samman dagens Estland, år 1991, med det Estland som existerade fram till 2:a världskriget. Med det återknöt man även till den grundlag som var i kraft i landet före krigsåren, med bl.a. tidigare medborgarskapslagar och kulturautonoma rättigheter för nationella minoriteter. Det innebar även att estlandssvenskar, på samma sätt som andra estniska medborgare hade möjlighet att återfå sina tidigare gårdar och marker. För många innebar de att band till tidigare hembygder återknöts, till bygder som på många sätt hade ändrats, också i fråga om namn. Under åren, efter 1991, har delar av en estlandssvenskhet i Estland åter växt fram. I början av år 2007 upprättade estlandssvenskarna kulturellt självstyre i Estland, i enlighet med den lag om Kulturautonomi för nationella minoriteter som instiftades redan år 1925, och grundade det självstyrelseorgan, Kulturråd, som ska tillvarata den egna minoritetens intressen. En viktig del och symbol för svenskheten i Estland är att på nytt synliggöra de tidigare svenskbygderna, även genom att åter ta upp de svenska namnen. I några kommuner har man i samverkan mellan kommunstyre och estlandssvenskar redan gjort detta, förenat tidigare förhållanden med dagens och har redan skyltar med svenska ort- och bynamn, parallellt med rådande namnbild. En målsättning för estlandssvenskarnas Kulturråd är att gå vidare i samma riktning, i samverkan med lokala myndigheter och med stöd av Lagstiftning gällande ortnamn och statliga förordningar åter få svenskbygderna synliga både i landskapet, på kartor och i skriftlig dokumentation. Johanna Lehtonen: Arabiastranden, Leninparken och Henry Fords gata: Utländska inslag i namnbeståndet i Helsingfors I Helsingfors är det möjligt att söka sig till Londongatan på Arabiastranden, äta picknick i Leninparken och beundra havsnära industrimiljö på Henry Fords gata på Ärtholmen. Runögränden och Hapsalgränden samt Kap Hornsgatan och Godahoppsparken är några av de nyaste namnen med utländska inslag. Hur har dessa exotiska, utländska inslag kommit till i namnbeståndet i Helsingfors? Till exempel har Martin Luther, Gregor Mendel och den danska prinsessan Dagmar fått sina namn i Helsingfors namnbestånd. Varför, när och hur har just dessa namn valts? Helsingfors stads namnkommitté fattade år 2004 beslut om principerna för memorialnamn och i dag är det inte så lätt att få ett nytt memorialnamn för en utländsk person även om politikerna och invånarna ger nya förslag då och då. Till exempel har Olof Palme och Anna Politkovskaja diskuterats, dock tillsvidare utan framgång. Jag kommer att presentera de flesta gatunamn och andra ortnamn i Helsingfors med utländska element. Var är de belägna? Är det så, som man kan tänka sig, att internationella intryck har större frekvens i Helsingfors centrum? Eller ligger de på nya, expansionskraftiga områden? Några av dessa namn är flera hundra år gamla som till exempel Arabia medan en del har kommit till på 2000-talet. Helsingfors utveckling till en multikulturell och mångspråkig storstad kombinerat med internationella strömningar framkallar nya inslag i namnskicket. Att öka utländska
element i namnbeståndet kan också vara ett lätt och bekvämt sätt att känna sig modern och internationell långt borta i norr. Michael Lerche Nielsen: Sasser og Kåbe-Svend. Et signalement af bornholmske personnavne i vikingetiden. Der kendes næsten et halvt hundrede runesten fra Bornholm. Disse runesten er rejst nogle generationer efter, at øen blev kristnet ca. 1050, altså 75 til 100 år senere end resten af de danske runesten fra vikingetiden. En stor gruppe af de tidligere runesten findes langs Skånes sydkyst, der ellers sprogligt og kulturelt har nære forbindelser med Bornholm. Indskrifterne på de bornholmske runesten omtaler henimod 100 personer, og dertil kan med lidt forsigtighed lægges de få navne på bornholmere, der nævnes i de islandske sagaer Jómsvíkinga saga og Knýtlinga saga. Den forsinkede runestensmode på Bornholm er på grund af runestensornamentikken og indskrifternes kristne bønformler ofte blevet sat i forbindelse med mellemsvensk ekspansion og kulturel påvirkning i senvikingetiden, men der har ikke været nærmere runologiske analyser af denne svenske ekspansion, som efter min mening også kan eftervises på Öland og Gotland. Begge steder er sveapåvirkningen dog forankret i en lokal runetradition, så spørgsmålet er, om runestenene på Bornholm er svenske, altså rejst af svenskere, eller om runestenene afspejler en svenskinspireret stilperiode, à la mode svedoise. I foredraget analyseres navnebestanden fra de bornholmske runesten med god hjælp fra Lena Petersons Nordiskt runnamslexikon (Uppsala 2007), og der foretages sammenligninger med runeindskrifter fra andre områder af det nuværende Sverige og Danmark i et forsøg på at indkredse navnenes etnicitet. Det er arbejdshypotesen, at Nordiskt runnamslexikon med fordel kunne have udskilt Bornholm som et selvstændigt regionalt område i forhold til resten af det danske runemateriale. Forhåbentlig kan analysen af navnene hjælpe til en besvarelse af spørgsmålet, om de bornholmske runeindskrifter skal ses som ekspansion, kulturkontakt eller noget helt tredje, og bidrage til at belyse Bornholms rolle i den førhanseatiske Østersøkultur. Minna Nakari: Benämning av kvinnor i Helsingfors 1780 1930 Benämningen av kvinnor är en föga undersökt aspekt inom namnforskningen, inte minst på grund av det spridda, i någon mån svårtillgängliga eller knappa materialet. Det handlar i huvudsak om två frågor: dels övergången från patronymika på -dotter till fasta släktnamn, dels den gifta kvinnans antagande av mannens släktnamn. Till utvecklingen i den gifta kvinnans namnbruk hör också att hustrun förutom mannens tillnamn även bär sitt flicknamn föregånget av ordet född. Jag bidrar till kartläggningen av det brokiga namnbruket hos kvinnor med material från en sydfinländsk stadsmiljö under 150 år. Syftet med denna studie är att spåra såväl den sociala som den kronologiska variationen i benämningen av kvinnor under 1700-talets senare hälft, på 1800- talet och i början av 1900-talet, då namnbruket ännu inte var fastställt i lag. I Finland upphörde nämligen bruket av patronymika i stället för tillnamn när Lag om släktnamn 1920, som trädde i kraft 1.1.1921, förutsatte att var och en bar ett fast släktnamn. Äktenskapslagen 1929, som trädde i kraft 1.1.1930, gjorde i sin tur slut på kvinnans möjlighet att även som gift använda sitt flicknamn.
Peeter Päll: Estonian-Swedish toponyms in Estonian maps and texts The paper takes a look at the treatment of Swedish toponyms in official Estonian cartography and texts. The Place Names Act of Estonia (2003) envisages the use of minority names as main names or parallel names but the mechanism of approving names is tied to the initiative of local governments and therefore in practice the use of Swedish names varies. In general the renaissance of Swedish toponymy has been more successful in municipalities where the contrast between the original inhabitants and later migrants has been low, e.g. in mixed areas (Noarootsi/Nuckö). In some other cases, Swedish names are promoted as part of national listings, e.g. lists of lakes or islands that have been prepared by the Place Names Board of Estonia. An interesting difference with multilingual name situations in other countries is that officially Estonia is monolingual and therefore the use of double names is mandatory irrespective of the language of text, i.e. in all official business in Estonian both names should be used. This has caused some problems in defining the official use of names. The notion of double names itself is relatively new in Estonia. Standardization of Swedish names is complicated by the archaic nature of the dialects spoken in Estonia, most names of natural features do not have any traditional spellings and therefore provisional systems of rendering these have been used. It is hoped that cooperation with the Council of Estonian-Swedish Cultural Autonomy would help to solve this issue. Riitta Rajasuu: Från Anna till Zachris Jacob Wilhelm - Om dopnamn på barn födda i Kuopio, Uleåborg och Åbo 1725 1744 och 1825 44 Föredraget ger en översikt över dopnamn på barn födda åren 1725 1744 och 1825 44 i städerna Kuopio, Uleåborg och Åbo. Syftet är att kvantitativt och kvalitativt belysa dopnamnsförrådet i de tre geografiskt, socialt och kulturellt olika städerna och eventuellt förekommande skillnader mellan dem. Därtill belyser arbetet, hur namnvärlden periodvis har ändrat sig och vilka skillnader som finns mellan namnlängden på barn av olika sociala grupper. Undersökningsmaterialet består av 31 715 officiella namnbelägg på 21 301 barn. Namnförrådet på 1700-talet är litet. Antalet olika namn ökar drastiskt under det följande århundradet. Varifrån kommer dessa nya namn? Eftersom hela namnsystemet i Finland i stort sätt har kommit från Sverige och Tyskland, har dessa länder stort inflytande på vår nya, mångsidigare namnvärld. Åbo med hänsyn till sitt geografiska läge i korsningen av Finska viken och Bottenhavet fick de första kontakterna med den europeiska kulturen. Det västerländska inflytandet spred sig så småningom i Finland. Ett bevis på ett sådant fenomen är belägg på spridningen av nya namn. I vilka sociala grupper tas innovationerna först i bruk? Avhandlingen försöker få svar på frågorna med hjälp av teorin om diffusion of innovations och social diffusion theory av Everett M. Rogers. Teorin betyder, att ett nytt kulturellt drag sprider sig från en kultur till andra. Kontakterna mellan olika geografiska och sociala grupper är av betydelse. Inge Særheim: Mogleg lågtysk påverknad på sørvestnorske stadnamn i seinmellomalderen. Den lågtyske påverknaden på nordisk språk i seinmellomalderen førte til at norsk, svensk og dansk tok mot tusenvis av nye ord og ei rekkje nye ordlagingsmiddel, både prefiks og suffiks. Dette kan ein studera bl.a. i mange norske diplom frå denne perioden. Eit stormannsbrev frå Talgje i Ryfylke,
datert 2. juni 1366, inneheld t.d. ei rekkje lågtyske lånord for klede og ulike slag utstyr til huset. Mange nordtyske språkelement er i dag vanskelege å oppdaga fordi dei er så godt tilpassa det nordiske språksystemet, både når det gjeld uttale, bøying og skrivemåte. Bergen var i seinmellomalderen den viktigaste hamne- og handelsstaden for hansaen i Noreg. Ifølgje skriftlege kjelder frå 1500- og 1600-talet hadde det mektige nordtyske handelssambandet også ein hamnestad lenger sør på Vestlandet, kalla Notau, lokalisert til Karmsund-området, dvs. i Nordvest-Rogaland. Denne staden er nemnd i fleire tyske dokument frå 1400-talet og er merkt av på hollandske sjøkart frå 1500- og 1600-talet. Eg har i tidlegare konferanseinnlegg argumentert for at namneforma Notau kan vera resultat av utanlandsk først og fremst lågtysk språkpåverknad. I dette føredraget vil det bli drøfta om også andre namneformer i dette området kan ha bakgrunn i hansaen og den sterke lågtyske påverknaden på sørvestnorsk språk i seinmellomalderen. Kaisa Tikka: Kontakter inom barnkultur barn som namngivare och namnbrukare Namn som skapats av barn har sällan varit objekt för mer omfattande granskning; speciellt gäller detta ortnamn. I min pro gradu-studie undersökte jag de drag som kännetecknar barns namn på lekplatser. En viktig utgångspunkt var leken. Denna styr som begreppssystem barnens iakttagelser och aktiviteter och inverkar därför även på namngivningen av lekplatser, speciellt vad gäller namnens ordsemantiska innehåll. Leken syns inte bara i lekplatsnamnens ordsemantiska innehåll, utan också i bruket av dessa namn: namn som hör till olika lekar används av barngrupper av olika storlek och sammansättning man kan hitta sociolektala och idiolektala namn bland lekplatsnamnen. Till sin struktur liknar dessa namn toponymer i barnens hemmiljö. Barnens namngivningsgrunder skiljer sig från de vuxnas, speciellt när de hänför sig till olika lekar och de fantasielement dessa innehåller. För barn verkar det ändå vara mycket viktigt att alla namn är motiverade. I mina data finns det inte ett enda opakt lekplatsnamn. Förutom genom traditionell analys av namnens struktur och barnens namngivningsgrunder har jag även undersökt barnens ortnamn, betonande grunderna för deras namngivning, med hjälp av miljöpsykolog David Canters ortsbegrepp. Canter ser en plats eller en ort som en summa av fysiska rum, de aktiviteter som sker däri och individens begreppssystem. Sålunda är alla rum inte platser utan en plats är rum med någon betydelse för individen. Maria Vidberg: Finsk påverkan på svenskspråkiga Berghällbors namnbruk Lånar svenskspråkiga namnbrukare i Helsingfors in finska namn i sitt språk? Vilken funktion har de namn som lånas in? Hur ser namnbrukarna själva på denna språkinterferens? Dessa frågor kommer jag att besvara i mitt föredrag som är en del av min forskning kring namnbruket hos svenskspråkiga invånare i stadsdelen Berghäll i Helsingfors. Mitt forskningsmaterial består av gruppinspelningar med Berghällbor med olika lång bakgrund i stadsdelen och utgående från dem kommer jag att presentera mina preliminära forskningsresultat. Metaspråkliga sekvenser spelar en tydlig roll i intervjuerna och verkar vara särskilt framträdande vid användningen av finska namn. Mina resultat antyder också att de finska namnen används för att förtydliga och precisera vad som avses ifall det svenska namnet inte genast förstås.