Kundefordringer som kredittgrunnlag - Faktoring og beslektede ordninger

Transkript

1 Kundefordringer som kredittgrunnlag - Faktoring og beslektede ordninger 473 Torsdag 16. august kl. 10 Seksjonsmøte Kundefordringer som kredittgrunnlag - Faktoring og beslektede ordninger Referat: Del I s. 313 flg. Debattleder: Advokat Elisabeth Wille, Norge

2 474 Talere Referent, professor dr. jur. Thor Falkanger, Norge Korreferent, højesteretssagfører Ebbe Suenson, Danmark Biträdande professor Kirsti Rissanen, Finland Professor jur. dr. Torgny Hastad, Sverige Advokat O. A. Jakhelln, Norge Professor dr. jur. Sjur Brækhus, Norge Høyesterettsadvokat Leiv H. Tvedt, Norge Professor jur. dr. Torgny Hastad, Sverige Advokat Lars Hök, Sverige Direktör Gösta Fischer, Sverige Professor dr. jur. Sjur Brækhus, Norge Korreferent, højesteretssagfører Ebbe Suenson, Danmark Referent, professor dr. jur. Thor Falkanger, Norge

3 Kundefordringer som kredittgrunnlag - Faktoring og beslektede ordninger 475 Referent, professor dr. jur. THOR FALKANGER, Norge: Faktoring er en betegnelse som er hentet fra USA. Ordet har hatt noe skiftende innhold, men karakteriseres idag - også hos oss - ved at fakturafordringer overføres til et profesjonelt og spesialisert foretak som forestår innkasseringen. Den som på dette vis sørger for at de utestående fordringer blir betalt (faktor), kan gjøre dette for egen regning og risiko - dvs. at faktor gjør opp med den opprinnelige fordringseier - klienten - på basis av fordringens pålydende, og bærer risikoen for at pålydende blir betalt av fakturadebitorene. Det mest alminnelige er imidlertid at faktor ikke övertar kredittrisikoen. Det viktigste unntak har man i internasjonal faktoring, som jeg imidlertid fullt og helt överlåter til korreferenten. I innenlandsk faktoring er det typiske at kredittrisikoen fortsatt er hos klienten: Han har ydet fakturadebitorene kreditt, med den risiko dette innebærer; at det inngås en faktoringavtale, endrer i prinsippet ikke på dette. Faktor vil imidlertid i de fleste tilfelle påta seg plikter utover dem som henger sammen med ren inkas so virksomhet og fordringsadministrasjon. Faktor vil nemlig kunne gi forskudd til klienten på de beløp som ventes å komme inn fra fakturadebitorene - såkalt fakturabelåning. Forskuddet kan f.eks. være 70 eller 80 prosent av de overdradde fordringers pålydende. Endelig oppgjør skjer når fordringene er innkassert eller innkasseringen har måttet oppgis. Skulle tilstrekkelige midler ikke være kommet inn til dekning av faktors utgifter, fortjeneste og ydede forskudd, vil faktor ha et krav mot klienten. Dette krav vil regelmessig være sikret. Teknikken forsåvidt vil være noe avhengig av hvilken form som er benyttet ved överlåtelsen fra klient til faktor. Forretningsmessig er det moderne faktoringsystem basert på håndtering av et stort antall fakturaer som er noenlunde ensartede m.h.t. kreditt-tid og vilkår forøvrig. Praktisk sett betyr dette at faktor betinger seg at klienten har en viss omsetning med et ikke for lite antall fakturadebitorer, og at samtlige fakturafordringer skal overføres til ham, dog således at han skal være berettiget til å foreta en viss siling - først og fremst hva angår å beregne det fakturabeløp som kan gi grunnlag for forskuttering (belåning). Og videre: Skal faktors arbeidsrutiner være enklest mulig og skal hans sikkerhet for eventuelle forskudd være tilfredsstillende, må forutsetningen være at kreditorlegitimasjonen utvetydig går over på faktor - gjennom notifikasjon til fakturadebitor eller på annet vis. Idag er det betydelige beløp som kanaliseres gjennom faktoringselskapene, og det er mange næringsdrivende som på dette vis får kreditt på basis av den utestående fordringsmasse. Det er en kortsiktig kreditt. Faktor tar nødig

4 476 Thor Falkanger fakturaer med mer enn 90 dagers betalingstid, og dermed blir heller ikke kredittiden så lang for klienten i forhold til faktor. Hvorvidt faktoring er gunstig ordning for en næringsdrivende, er det nok ikke lett å svare på i sin alminnelighet. Jeg må begrense meg til å peke på enkelte juridiske spørsmål og problemstillinger som melder seg hvor en faktoringavtale er inngått. Klient og faktor imellom er naturligvis den konkrete avtale av sentral betydning - med sin angivelse av rettigheter og plikter. Avtaleformularene - en faktor har gjerne flere alternativer å tilby - er utformet av faktor. Sammenlignes formularene for flere faktoringselskaper, er likhetstrekkene iøynefallende. En analyse av forholdet partene imellom er interessant, men for meg er likevel forholdet til tredjemann det vesentlige. I dette perspektiv er det viktig å fastslå at faktoring ikke gir opphav til prinsipielt nye spørsmål. Vi møter velkjente rettslige fenomener som kan antydes med stikkordene: overdragelse i inkassoøyemed, diskontering samt sikkerhet i utestående fordringer - det være seg gjennom regulær pantsettelse, sikringscession eller motregningsordninger. Men kombinasjonen av fenomener sammen med den effekt som er muliggjort ved moderne EDB-teknikk, innebærer at faktoring likevel blir noe for seg selv, som med god grunn har tiltrukket seg oppmerksomhet. Det oppstår nemlig en rekke spørsmål som får en noe annen valør og fremfor alt gir faktoringens omfang foranledning til å stille en del spørsmål av mer rettspolitisk natur. Her nøyer jeg meg med å fremheve at det sentrale problem blir forholdet mellom real- og personalkreditt. Generelt kan det sies at i løpet av de siste 100 år har realkreditten styrket sin stilling - på bekostning av de mange kreditorer som rettslig eller praktisk ikke kan oppnå forhåndsbeskyttelse gjennom pant eller lignende ordninger - de såkalte «ufrivillige kreditorer». Dette gjelder kreditorer utenfor kontraktsforhold, men også kontraktskreditorer, særlig småleverandører og lønnstagere. Sterkt forenklet er tendensen at det for hver virksomhet er én kreditor som dominerer og bestemmer kreditt-tilførselen, og han sikrer seg maksimalt ved utnyttelse av de eksisterende pantsettelsesordninger. Andre grupper av kreditorer blir tilsvarende svekket, eller må styrkes ved at det offentlige griper inn ved garantiordninger etc. Det finnes riktignok tendenser i motsatt retning, f.eks. legalpant for visse krav eller «förmånsrätt» efter svensk modell. Men det dominerende trekk i nærværende sammenheng er at gjennom faktoring er det skapt en mulighet for å belåne og behefte verdier som hittil har vært en av de siste dekningsreserver for lønnstagere, småle verandører m.v. Og dette skjer ikke bare ved direkte beheftelse, men også slik at klientens krav på utbetaling fra faktor blir pantsatt - jfr. det svenske uttrykk «överhypotek».

5 Kundefordringer som kredittgrunnlag - Faktoring og beslektede ordninger 477 Er denne utvikling ønskelig? Svarer man at større midler bør reserveres for de «ufrivillige kreditorer», reiser det seg et nytt spørsmål: Er det i så fall rimelig å se med skeptiske øyne bare på faktoring? Kreves det ikke en fullstendig gjennomgang av hele feltet? Om man skulle ønske å begrense faktoringsmulighetene: Hvorledes skal dette skje? Mitt standpunkt - som der ikke er tid til å gi noen nærmere begrunnelse for - er at det er grunn til å stille spørsmålet om ikke realkreditten er gitt for stort spillerom, men at det kan være problematisk å begrunne hvorfor motstøtet skal settes inn bare overfor faktoring - og i alle fall vil en begrensning på dette felt medføre en del rettstekniske problemer. Godtar man faktoring, er det naturlig å stoppe opp ved rettsvernkravene. Notifikasjon er idag det grunnleggende krav. På norsk side har man dertil den særlige ordning med registrering i Løsøreregisteret. Efter mitt syn kan det vanskelig komme på tale å tillegge registreringen absolutt virkning i alle henseender. En fakturadebitor må f.eks. kunne betale sin gjeld uten å behøve undersøke om det er registrert noen faktoringavtale. Notifikasjon vil derfor fortsatt måtte kreves. Registreringen får først og fremst betydning i forhold til kreditorene - og forsåvidt kan det spørres om fordelene ved registreringssystemet rettferdiggjør omkostningene. Jeg minner også om de omstøtelsesspørsmål som kan opptre selv om rettsvernet er iorden. En viktig gruppe spørsmål knytter seg til de norske regler i npl De som især har vært fremme i den alminnelige debatt er: Hvilke fordringer kan/må medtas for at det skal foreligge en effektiv pantsettelse? Gjelder det bare «fakturafordringer»? Og hva ligger det i adgangen til å pantsette de krav som knytter seg til «en særlig del» av virksomheten? Den virkelige godbit er imidlertid såkalt «bloc-factoring»: Factor får overført fordringene til seg, men bestemmer at inntil videre kan klienten selv stå for innkassering m.v. Først når det begynner å gå dårlig med klienten, vil faktor tiltre sitt pant, dvs. sørge for at klienten blir fratatt sin kreditorlegitimasjon. Ordlyden i npl. kap. 4 tilsier - efter min mening - at dette må godtas, men mot dette har det reist seg sterk kritikk - basert på at det ville betegne altfor skarpt brudd med vår tradisjon; skulle det ha vært meningen, måtte det ha kommet klart til uttrykk i forarbeidene. Lovens tekst kan derfor ikke tas bokstavelig, sies det. Jeg nøyer meg her med å nevne at dette spørsmål nu er gjenstand for flere rettssaker, og at det neppe blir ro om spørsmålet før Høyesterett har talt. I min skriftlige rapport er det pekt på ytterligere forhold som det sikkert kan være delte meninger om. Det som nu er fremført, går på de ting som jeg særlig

6 478 Ebbe Suenson Korreferent, højesteretssagfører EBBE SUENSON, Danmark: Diskussionen idag afviger fra den sædvanlige form, hvor korreferentens indlæg ikke er trykt, men fremsættes mundtligt som det første indlæg i en diskussion. Når mit indlæg er trykt, således at vi i realiteten er 2 referenter, skyldes det, at efter at professor Thor Falkanger og jeg havde fået vore hverv som referent og korreferent, havde vi et møde og blev klare over, at vi var enige om alle spørgsmål, hvilket jo er et dårligt diskussionsgrundlag. Vi fik derfor styrelsens tilladelse til i stedet at dele emnet mellem os, således at Thor Falkanger skrev om national factoring og jeg om international factoring, og at vi begge fremdrog nogle juridiske problemer, hvis løsning vi måske nok er enige om, men hvor der forhåbentlig er delte meninger i forsamlingen, så der kan komme en diskussion i gang. Thor Falkanger har nævnt, at i international factoring er kreditrisikoovertagelsen et vigtigt moment. Det er rigtigt, at der er meget få internationale factoringaftaler, hvor importfactoren ikke har påtaget sig kreditrisikoen for importøren, men der findes også internationale factoringaftaler, hvor importfactoren udelukkende skal indkassere fordringene uden at påtage sig nogen kreditrisiko for importøren. Når factoring, ikke mindst international factoring, har fået en så stor udbredelse og en så stor omsætning, som Thor Falkanger nævner, har det flere årsager. Jeg er enig med Thor Falkanger i, at risikodækningen i de fleste tilfælde er det vigtigste for eksportøren. Han kan ikke på samme måde som importfactoren have føling med importørens betalingsevne, især hvis importøren er hjemmehørende i et fjernt land. Det er ligeledes rigtigt, når Thor Falkanger understreger, at det er karakteristisk ved factoringsystemet, at der er en stor masse af ensartede fordringer, som kan undergives en EDB-behandling, men jeg vil dog nævne, at det også forekommer, at der etableres en factoringaftale med kreditrisikoovertagelse for en enkelt fordring, men i sådanne tilfælde drejer det sig næsten altid om meget betydelige beløb. For østeuropæiske statshandelslande er det afgørende at få risikodækning for eksporten, og 4 factoringselskaber i Danmark, Finland, Norge og Sverige har sammen dannet en arbejdsgruppe med fuldstændig ensartede vilkår - der er ikke et komma til forskel i deres kontraktsformularer - og de har gjort et fælles fremstød over for disse lande og fået en god forretning ud af det. Thor Falkanger har også fremhævet, at muligheden for belåning af for-

7 Kundefordringer som kredittgrunnlag - Faktoring og beslektede ordninger 479 dringerne har medvirket til factoringsystemets udbredelse. Sælgeren kan få belånt nogle aktiver, som i anden forbindelse er vanskelige at belåne. Om dette er rimeligt i forhold til småkreditorer, lønmodtagere, er som Thor Falkanger fremhæver et socialt og retspolitisk spørgsmål. Mange af de tilstedeværende har vel gjort den samme erfaring som jeg som praktiserende advokat, at tidsrummet, der forløber, fra en virksomhed er stor og blomstrende og tilsyneladende velkonsolideret, til den bryder sammen og ikke har nogle frie aktiver, alt er belånt, bliver kortere og kortere, og udsvingene større og større, alt til skade for de små kreditorer, der ikke har kunnet sikre sig. På den anden side vil det være meget kompliceret at begrænse mulighederne for pantsætning af fordringer, mange virksomheder kan ikke undvære dette supplerende kreditgrundlag. Det er almindeligt, som Thor Falkanger nævner, at sælgeren, der indgår et factoringengagement, ikke alene giver sikkerhed i en del af fordringen til factoringselskabet, men også i retten til at få overskuddet på fordringen udbetalt. Som regel vil factoringselskabet betinge sig en supplerende sikkerhed udover det beløb, hvor,med man belåner fordringen - 80%'s belåning er meget normalt, og det er også normalt, at klienten giver f.eks. sin bank sekundær sikkerhed i den overskydende del af fordringen. Denne sekundære sikkerhed er ikke noget, der viser sig i det daglige, det er sjældent, der sker udbetalinger til banken, men sikkerheden kan give banken mulighed for at yde yderligere kredit til den sælger, der har indgået factoringengagementet. Et factoringengagement kan også være et rent administrationsengagement, hvor en bank får hele sikkerheden. Jeg har haft berøring med et sådant engagement, hvor en stor dansk industrivirksomhed med fabrikker i udlandet brød sammen. Virksomheden blev rekonstrueret af 3 danske banker, og de udenlandske banker afgav tilbagetrædelseserklæring, men på betingelse af, at de danske banker fik sikkerhed i alle virksomhedens aktiver, derunder de udestående fordringer. Det er ikke nogen bankforretning at administrere et sådant engagement, men en naturlig opgave for et factoringselskab. Thor Falkanger understregede, at grundlaget for såvel risikoovertagelse for debitors betalingsevne som belåning af fordringen forudsætter en gyldig overdragelse til factoringselskabet. I international factoring virksomhed skal overdragelsen være gyldig både i eksportørens og i importørens hjemland. I eksportørens hjemland skal factoringselskabet være beskyttet mod eksportørens andre kreditorer, og i importørens hjemland skal importfactoren have mulighed for at inddrive fordringen og sikre sig, at importøren ikke med frigørende virkning kan betale til anden side.

8 480 Ebbe Suenson Man må derfor være opmærksom på de regler, der gælder i de enkelte lande, regler som kan afvige fra, hvad der gælder inden for de nordiske lande. I Vesttyskland er den, der først får en fordring overdraget, den berettigede, selvom en anden i dobbeltoverdragelsessituationen får underretningen, før den første får den. Både i Frankrig og i Storbritannien er der forskellige former for overdragelse, og i Japan kompliceres forholdene af et principielt forbud mod, at udenlandske fordringer overdrages til andre end banker. Jeg har nævnt spørgsmålet om sekundær sikkerhed i de fordringer, der er overdraget til et factoringselskab, og må nævne, at der i den forbindelse også er et tvivlsspørgsmål om retsbeskyttelsen. Ifølge den gældsbrevslov, der er fælles for de nordiske lande, bestemmes, at hvis en fordring overdrages til eje eller sikkerhed, skal der finde underretning sted til skyldneren, og det er ligegyldigt, om underretningen præsteres af den, der overdrager fordringen, eller den, der modtager den. Det afgørende er, at der er bevis for, at der har fundet en underretning sted om overdragelsen. I factoringforhold er det sædvanligt, at fakturaen får påtegning om, at betaling med frigørende virkning kun kan ske til factoringselskabet, til hvem fordringen er overdraget. Hvis en bank får sekundær sikkerhed, vil det jo være aldeles forvirrende for debitorerne, hvis de først får fakturaen med påtegning om overdragelse til factoringselskabet og senere får underretning om, at en bank har fået sekundær sikkerhed i det overskud, der måtte blive, efter at factoringselskabet har fået sit tilgodehavende betalt. Thor Falkanger citerede i sine indlæg en dansk højesteretsdom fra 1979, som i et entrepriseforhold fastslår, at underretning til den primære sikkerhedshaver er tilstrækkelig til at give retsbeskyttelse over for overdragerens kreditorer i forhold til den sekundære sikkerhedshaver. Begrundelsen er den, at gældsbrevslovens regler om, at skyldneren skal have underretning om overdragelsen, er, at den oprindelige fordringshaver skal være afskåret fra at råde over fordringen, men hvis den er overdraget i sin helhed til den primære sikkerhedshaver, og han så noterer den sekundære sikkerhed, er der jo ikke nogen mulighed for, at den oprindelige fordringshaver kan råde over fordringen. Det er som nævnt en dom, der angår entrepriseforhold, og den danske højesteretsdommer Torben Jensen, som har kommenteret den, har udtalt, at man skal være forsigtig med at slutte fra den, fordi den omfatter de specielle forhold, der er gældende inden for entreprisebranchen. Jeg kan dog nævne, at der senere er faldet 2 danske landsretsdomme, der går ind for samme synspunkt i factoringforhold og godkender, at underretning til den primære sikkerhedshaver er tilstrækkelig.

9 Kundefordringer som kredittgrunnlag - Faktoring og beslektede ordninger 481 Thor Falkanger har berørt omstødelsesproblemet. Normalt skulle der ikke blive spørgsmål om omstødelighed i et factoringengagement, hvor klienten går konkurs, fordi factoringselskabet ikke får sikkerhed for gammel gæld, men først begynder at belåne fordringerne i det øjeblik, man har fået dem overgivet med transportpåtegning. Når spørgsmålet om omstødelse kommer frem, er det fordi factoringselskabet ikke foretager en 100% belåning, men kun f.eks. 80% af fordringsmassen. Hvis klienten går konkurs, vil der indenfor de sidste 3 måneder inden konkursen være kommet fordringer ind, som er blevet belånt af factoringselskabet med 80%, og konkursboet vil kunne sige, at de overskydende 20%, som ikke er blevet belånt, er sikkerhedsstillelse for gammel gæld, nemlig factoringselskabets samlede tilgodehavende hos klienten ved 3-måneders fristens begyndelse. Spørgsmålet har ikke været forelagt danske domstole, og jeg ved, at skifteretsafdelingen i Sø- og Handelsretten i København, som behandler de fleste konkursboer, er af den opfattelse, at den sikkerhed på 20%, der er kommet ind til factoringselskabet indenfor 3-måneders fristen, ikke er omstødelig, hvis factoringselskabet har fortsat virksomheden på normal måde, d.v.s. ikke søgt at forbedre sin stilling, men hver gang, der er kommet fakturaer ind, belånt dem med den belåningsprocent, som var aftalt oprindelig. Omstødelses-! bestemmelserne i konkursloven skal forhindre, at enkelte kreditorer bliver begunstiget på de øvriges bekostning, men dette er jo ikke tilfældet i denne situation. Hvis en bank får sekundær sikkerhed i fordringerne, er problemet et andet, fordi den klient, der får etableret et factoringengagement, og samtidig giver banken sekundær sikkerhed, som regel vil have gammel gæld til banken, og i denne situation vil den supplerende sikkerhed, der kommer ind indenfor 3-måneders fristen, være sikkerhedsstillelse for gammel gæld overfor den sekundære sikkerhedshaver og derfor omstødelig. Sjur Brækhus har beskæftiget sig med dette spørgsmål i sin konkursret side 106 ff., hvor han skriver om omstødelse i kontokurantforhold, og gør det synspunkt gældende, at hvis kreditten er blevet forøget i den periode, hvor fordringerne er kommet ind, kan der ikke finde omstødelse sted. Østre Landsret har afsagt en dom, der lægger Sjur Brækhus' synspunkter til grund. Bankens advokat gjorde gældende, at banken på grundlag af den sekundære sikkerhed kunne have etableret en ny kredit, som ikke ville være omstødelig, og hvis man i stedet forøgede den eksisterende kredit med mere end det, man fik sikkerhed for, var der heller ikke mulighed for omstødelse. Dommen er indbragt for højesteret. Et spørgsmål, der kan give anledning til tvivl, er misligholdelse - i hvilket Jurist - 31

10 482 Ebbe Suenson omfang kan importfactoren, der har påtaget sig kreditrisikoen for importørens solvens, påberåbe sig misligholdelse som årsag til at frigøre sig fra kreditrisikoen. Importfactoren må foretage sin kreditbedømmelse ikke alene på grundlag af sit kendskab til importørens forhold, men også på grundlag af de oplysninger han får fra eksportøren og eksportfactoren i henseende til handels vilkårene, varernes art, afskibningstidspunkt, betalingsfrister o.s.v., og urigtige oplysninger herom må i visse tilfælde kunne påberåbes af importfactoren som misligholdelse, der berettiger ham til at hæve kontrakten, d.v.s. frasige sig kreditrisikoen. Spørgsmålet har inden for de, der beskæftiger sig med international factoring, givet anledning til diskussion, og det er meget naturligt således, at hvis man er eksportfactor, vil man fastholde importfactoren og påberåbe sig, at man ikke har været klar over, at eksportøren har misligholdt, at man har betalt forskud til eksportøren o.s.v. Det er også blevet hævdet, at der skal være årsagssammenhæng mellem misligholdelsen og det tab, importfactoren kommer til at lide ved at skulle opfylde sin pligt i henhold til kreditrisikoovertagelsen. En importfactor vil på sin side sige, at han har påtaget sig kreditrisikoen i tillid til, at han har fået korrekte oplysninger, og hvis misligholdelsen er tilstrækkelig alvorlig, må han kunne hæve kontrakten. Et særligt misligholdelsesspørgsmål, som Thor Falkanger har berørt, er en tilsidesættelse af det vilkår, at eksportøren eller sælgeren i et indenlandsk factoringengagement skal lade hele sin omsætning factoringbehandle bortset fra, hvad der falder udenfor kontrakten, så som kontantsalg, salg mod rembours, salg mellem moder- og datterselskab, fordringer, over for hvilke man kan modregne o.lign. Factoringselskaberne vil ikke risikere, at sælgeren beholder fordringerne på de gode debitorer og lader fordringerne på de mindre gode debitorer factoringbehandle. Spørgsmålet blev forelagt en voldgiftsret for nogle år siden, hvor en engelsk importfactor ikke ville betale, da den engelske importør gik konkurs, medens den amerikanske eksportfactor, der havde ydet forskud til eksportøren, naturligvis ville fastholde importfactoren. Eksportfactoren forklarede, at det var umuligt at praktisere sådanne regler, idet det i U.S.A. var almindeligt, at en eksportør havde flere factoringselskaber til at betjene sig. Voldgiftsretten kom til det resultat, at en så betydelig del af omsætningen havde været unddraget factoringbehandling, at importfactoren kunne betragte sig som frigjort for sin hæftelse.

11 Kundefordringer som kredittgrunnlag - Faktoring og beslektede ordninger 483 Biträdande professor KIRSTI RISS ANEN, Finland: Jag skulle gärna tillägga diskussionen ett par saker om de finska förhållandena, som i allmänhet motsvarar situation i de andra nordiska länderna. Speciella regler om Factoring finns inte i Finland. År 1982 tog högsta domstolen ställning till borgenärens aktiva legitimation rörande Factoring. Ett svenskt Factoringbolag krävde betalning av tre fakturor av en finsk kund, ett kommanditbolag som redan hade betalt dessa direkt till säljaren. Säljaren som sedan hade för satts i konkurs, hade ett Factoringavtal med den svenska Factoringbolaget och alla tre fakturorna hade försetts med stämpel om överlåtelsen. Dessutom hade säljarens bank- och postgironummer makulerats. Trots detta påstod kunden att han inte hade kännt till Factoringavtalet. HD konstaterade att en stämplad anmälan på en faktura om att den blivit överförd och skulle betalas till bank, var att anses som ett förordnande om överlåtelse av fordringen, och bindande för gäldenären. Kunden borde också ha känt till överlåtelsen. Därför, och med hänsyn till principen, som framgår ur skuldebrevslagens 29, ålade HD kunden att betala fakturorna till Factoringbolaget. Beslutet bekräftar att rättsläget i Finland är borgenärens legitimation, och vad överlåtelsens giltighet beträffar, är den samma som har beskrivits i nordisk litteratur. Det har inte kommit fram några olägenheter i samband med Factoringförfärande t, och så vitt jag vet har man inte tänkt att införa särskilda materiella regler om Factoring i lagstiftningen. Däremot föreligger finansieringsorganisationskommissionens betänkande från i år. I detta föreslås stiftande av lag om finansbolag, som kan sägas innebära, att dessa underkastas samma typ av reglering som banker. Hittills har finansieringsföretagens verksamhet inte reglerats i Finland, men nu är vi på väg att följa utvecklingen i de andra nordiska länderna. Vad berättar internationell Factoring har systemet fungerat relativt bra inom Skandinavien. Utanför de nordiska länderna har exportfactoring inte visat sig lika fördelaktigt. Import factoringbolag har haft svårigheter med att få information om kunders betalningsförmåga, och därför har de inte kunnat fatta beslut vid accepterandet av en risk. Behandlingen har varit långsam, och även inkassering och reskontraförning har lämnat mycket att önska. Ställt på sin spets, kunde man kanske säga, att exportfactoring, för att fungera riktigt bra, förutsätter en kundkrets vars betalingsförmåga är så god att Factoring inte mera behövs. Kunderna kunde betala kontant. Därför väntar man inte i Finland att volymen av exportfactoring kommer att ytterligare växa. Däremot ser vi fram emot att importfactoring kommer att spela en viktigare roll i framtiden.

12 484 Torgny Hastad Professor jur. dr. TORGNY HASTAD, Sverige: Jag vill gärna tillfoga vissa synpunkter på några av de problem som berörts. Vad först gäller blockfactoring är det tydligen så att den nya norska pantlagstiftningen medfört en oklarhet. I de länder som löser factoringfrågor med hjälp av skuldebrevslagen och allmänna oskrivna regler om pant är utgångsläget ett annat. För svensk del förefaller det uppenbart att en pantsättning i ett factoringavtal, där factorn medger att klienten tills vidare får uppbära betalning från kunderna, inte är giltig. Pantsättningen får verkan först från den dag parterna gör allvar av avtalet, dvs när factoringbolaget går in och skär av möjligheten att betala till klienten med befriande verkan. Vidare har sekundärpantsättning av kundfordringar diskuterats. Detta ämne tas upp i Falkangers inledning på sidan 325 ff. På sidan 326 sägs att man i Sverige genom NJA 1980 s 197 avgjort frågan på ett sätt som avviker från dansk Højesterettspraxis, nämligen så att sekundogäldenären skall ha underrättats. Rättsläget är emellertid inte alldeles klart i Sverige. NJA 1980 s 197 gällde inte factoring, utan det var frågan om pantsättning av en enskild entreprenadfordran. I sådana fall kan befriande betalning av den pantsatta fordringens gäldenär, beroende på hur förhållandet utvecklar sig, ske både till panthavaren och till pantsättaren. Först och främst kan gäldenären betala med befriande verkan till panthavaren, men han kan också betala panthavaren vad som motsvarar dennes fordran mot pantsättaren, så att panträtten upphör, och därefter betala resten av den pantsatta fordringen med befriande verkan direkt till pantsättaren. Denuntiation har valts som avgörande för rätts värnet, därför att pantsättaren genom denuntiationen blir berövad tillgång till panten. Mot bakgrund av detta ändamål med 31 skuldebrevslagen finns det skäl att man för giltig sekundärpantsättning av en enkel fordran kräver att både sekundogäldenären och panthavaren underrättas. Läget i målet var att panthavaren var underrättad, och frågan gällde om detta var tillräckligt. Högsta domstolen sade att sekundogäldenären skulle ha underrättats. Jag har en gång hävdat, att eftersom domstolen inte skrev att även sekundogäldenären skulle ha underrättats, borde man ha rätt att läsa domen så att det räcker med underrättelse till sekundogäldenären. Men jag har varit medveten om att det inte varit helt klart hur domen skall läsas, och det har på olika sätt, och även av personer som tillhört HD, antytts att saken inte är avgjord för svensk rätts del. Högsta domstolen har nog inte bundit sig för att det räcker att underrätta sekundogäldenären. Målet gällde som sagt inte factoring. Här är läget i någon mån ett annat. I nästan alla praktiska fall kan befriande betalning bara ske till factorn. Om man

13 Kundefordringer som kredittgrunnlag - Faktoring og beslektede ordninger 485 då skulle anlägga ovannämnda synpunkt, att betalningsströmmarna skall skäras av, så kan man möjligen bortse från de få undantagsfall där betalningen, efter factoringförhållandets upphörande, skulle kunna gå direkt till klienten. Sekundärpantsättning i ett factoringförhållande har emellertid aldrig varit förmål för prövning i den svenska högsta domstolen, varför man inte med säkerhet kan säga hur rättsläget är. Det finns dock ett avgörande från hovrätten över Skåne och Blekingen ( , SÖ 3207) i ett mål, där endast factorn hade underrättats. Hovrätten ansåg att en sådan underrättelse inte gav sekundärpanthavaren sakrättsligt skydd och motiverade det med att även kunderna skulle ha underrättats, vilket sades kunna ske utan större svårigheter. I motsats till mitt resonemang om skuldebrevslagens ändamål finns det nog dem som anser, att man helt enkelt skall se på skuldebrevslagens ordalydelse, där det står att gäldenären skall underrättas. Så länge den första transaktionen är en pantsättning och inte en överlåtelse, riktar sig den sekundärpantsatta fordringen ytterst mot sekundogäldenären. Från notoritetssynpunkt är det tillräcligt att någon blir underrättad. Sedan är det en annan sak att sekundärpanthavaren i eget intresse bör skära av sekundogäldenärens möjlighet att betala med befriande verkan via panthavaren. Denna uppfattning har bl a framförts av Hessler (SvJT 1984 s 188). Vid tolkningen av begreppet gäldenär i 31 skuldebrevslagen bör man emellertid beakta att lagens upphovsmän såvitt framgår av förarbetena, över huvud taget inte tänkte på sekundärpantsättning. Däremot framhölls mycket noga att införandet av ett deuntiationskrav medförde en uppoffring för pantsättaren, genom att hans möjlighet att komma över pengarna skars av effektivt. Det vore då konsekvent att man vid tolkningen av begreppet gäldenär i samband med sekundärpantsättning beaktade att legitimationen skall vara effektivt avskuren. Vid sekundärpantsättning av enstaka entreprenadfordringar borde då krävas att både primärpanthavaren och sekundogäldenären underrättats. Vid factoring borde man dock kunna nöja sig med att factorn underrättas, eftersom det i praktiken nästan aldrig blir möjligt för sekundogäldenären att betala direkt till pantsättaren med befriande verkan. Jag kan instämma i vad Suenson sade, att det måste verka förbryllande för en sekundogäldenär att få en underrättelse om en sekundärpantsättning. Han vet då inte längre vem han skall betala till. Vad gäller det sakrättsliga skyddets uppkomst så är det en oklar fråga om förhandsunderrättelse duger eller inte. Om detta skall jag inte säga något bestämt, för det har jag inte tänkt närmare på. Men frågan blir ofta aktuell i kombination med återvinnings- eller omstötelsesreglerna. Enligt den svenska konkurslagen (37 ) kan man återvinna en säkerställelse som sker högst tre

14 486 Torgny Hastad månader före konkursen och som antingen inte var betingad när krediten gavs eller överlämnats med dröjsmål. De ca 80 % av en pantsatt fakturas värde, som svarar mot vad factorn «kontant» ger klienten i kredit vid mottagandet av fakturan, borde vara skyddad mot återvinning. Men de överskutande 20 %, som säkrar gammal gäld, kan nog återvinnas enligt svensk lag och ett rättsfall i NJA 1975 s 635, som dock gällde tillämpning av lagen i en äldre lydelse och som därför inte är alldeles lätt att tolka i dag kan kanske bekräfta detta. - Visserligen skulle man kunna dra en parallell till reglerna om företagsinteckning och säga, att det även vid factoring är fråga om belåning av en flytande massa. Vad gäller företagsinteckning kan man nog för svensk rätts del anta, att även om underlaget för inteckningen ökar tre månader före konkursen, så kan ökningen inte återvinnas, om den inte är anmärkningsvärd. Vid företagsinteckning har lagstiftaten utgått ifrån att registerringen är den avgörande tidpunkten. Att utan särskilt lagstöd, samma principer skulle tillämpas vid factoring, bör man dock inte räkna med. Det ligger närmare till hands att jämföra med vanlig pantsättning. Om någon har panträtt i ett växlande varulager, tror jag att en ökning av lagret de senaste tre månaderna före konkursen skulle föranleda återvinning enligt svensk rätt, och då bör nog detsamma gälla vid factoring. Det är nog framförallt de nu berörda frågorna om sakrättsligt skydd vid sekundärpantsättning och återvinning som kunde motivera att factoring blir föremål för lagstiftning. Men även om man då skulle komma fram till en registreringslösning, måste factorn ändå underrätta kunderna för att skära av betalningslegitimationen. Därför kanske vi lika gärna kan vänta och hoppas på ett eller ett par HD-avgöranden, som klarlägger dessa punkter. Advokat O. A. JAKHELLN, Norge: Mine damer og herrer. Jeg reiser et lite spørsmål, en detalj men for praktikanten meget viktig. Jeg savner i redegjørelsene en klargjøring av hvordan det stiller seg praktisk ved fremme av utleggsforretning (eksekusjon), og hvordan dette stiller seg rettslig. Det jeg vil bringe inn, er om det er mulig for, f.eks. professor Falkanger, å supplere redegjørelsen på dette punkt.

15 Kundefordringer som kredittgrunnlag - Faktoring og beslektede ordninger 487 Professor dr. jur. SJUR BRÆKHUS, Norge: Spørsmålet om hvorvidt overføring av fordringer under en factoringavtale bør kunne omstøtes forsåvidt angår overføringer i de siste tre måneder før klientens konkurs, ble drøftet under det nordiske konkurslovsamarbeide. På norsk side ville vi trekke en analogi fra regiene om pant i tingsinnbegrep, f.eks. forlagspant (nu: pant i varelager): Når forlagspantavtalen er tinglyst, ansees panteretten i relasjon til omstøtelsesreglene for å være stiftet i varelageret slik det er til enhver tid. Er avtalen tinglyst mer enn tre måneder før konkursen, kan omstøtelse derfor heller ikke skje for varer som er tilført lageret i tre måneders perioden. Forutsetningen er imidlertid at disse tilførsler ligger innenfor det som er en normal videreføring av forslagspantforholdet. I factoringforhold kunne en tilsvarende løsning oppnås ved at fordringsoverføringene ble oppfattet som en form for betaling, som i tilfelle kunne omstøtes efter regiene om ekstraordinær betaling, men ikke efter regiene om sikkerhet for eldre gjeld. Dette norske syn vant imidlertid ikke tilslutning på dansk og svensk hold, og vi måtte derfor i den nordiske samdrektighets ånd godta at de strengere regler om pant for eldre gjeld skulle komme til anvendelse også på fordringsoverdragelser i de siste måneder før konkursen. Det norske justisdepartement så anderledes på saken; det fremmet det forslag om konkurslovkomitén ville ha foretrukket, hvis hensynet til den nordiske rettsenhet ikke hadde spilt inn. Og i den dekningslov som ble vedtatt 8. juni i år, heter det i 5-5, 4. ledd: «Som betaling anses også pantsetting og overdragelse i sikringsøyemed av enkle fordringer». En slik pantsettelse eller overdragelse vil altså efter loven bare kunne omstøtes hvis den har et ekstraordinært preg, hvilket i denne forbindelse vel vil si at den bryter rammen for en normal videreføring av factoring-forholdet. Hvis reglene om sikkerhetsstillelse for eldre gjeld skulle følges, ville alle fordringsoverførsler i tre måneders perioden være omstøtelige i den utstrekning fordringene ellers ville ha gått med til dekning av forskudd på tidligere overførte, men ikke innfridde fordringer. I avsnitt VII av sin innledning tar professor Falkanger opp spørsmålet om såkalt «blokk-factoring». De problemer det gjelder er særnorske, men er vel fra en rettspolitisk synsvinkel også av en viss interesse for jurister fra det øvrige Norden. Jeg føler i alle tilfeller behov for å notifisere min uenighet med Falkanger på et viktig punkt. Før vedtagelsen av panteloven av 1980 kunne man ikke pantsette enkle fordringer efter norsk rett - rettstilstanden på dette felt avvek altså klart fra det som gjaldt i de øvrige nordiske land. Domstolene hadde imidlertid - til å begynne med noe motstrebende - godkjent sikringscession av enkle fordringer.

16 488 Sjur Brækhus Fordringene kunne altså utnyttes som sikkerhet, bare man passet på å benytte de rette ord og vendinger. Grensen mellom det tillate og det forbudte kunne være vanskelig å trekke, og rettstilstanden ble oppfattet som lite tilfredsstillende. Et forsøk på å få legalisert den rene pantsettelse av enkle fordringer som ble gjort i forbindelse med vedtagelsen av gjeldsbrevsloven av 1939, ble stanset, under henvisning til de personlige kreditorers utsatte stilling. Efter krigen fikk sikkerhet i enkle fordringer stadig større betydning, ikke minst som følge av introduksjonen av factoring, og under forberedelsen av panteloven av 1980 fant man å måtte gi efter for presset. Egentlig dreiet det seg bare om å godta betegnelsen pant på den sikkerhetsrett som praksis allerede hadde etablert. Den restriktive holdning til fordringspantet spores fortsatt: det er bare enkle pengefordringer som kan pantsettes, ikke fordringer på varer eller andre ydelser. Hovedregelen i den nye pantelov ( 4 5) er at panteretten i enkle pengekrav får rettsvern ved at debitor cessus får melding om den. 4-10, som har overskriften «Factoring», åpner imidlertid en adgang til å etablere rettsvern overfor klientens kreditorer ved å tinglyse factoringavtalen i vårt nye sentralregister, det såkalte Løsøreregister. Dette rettsvern ble av de fleste oppfattet som et slags sikkerhetsnett for factoringselskapene: Hvis klienten eller selskapet, f.eks. på grunn av en svikt i rutinene, har unnlatt å stemple transportpåtegning på en eller flere fakturaer, vil selskapets rett til fordringene allike vel være beskyttet - ikke overfor godtroende tredjemann som betaler eller kjøper fordringene, men overfor klientens konkursbo. Bankene har imidlertid antatt at 4-10 efter sin ordlyd kan benyttes på en måte som gir bestemmelsen en helt annen og langt mer vidtrekkende betydning: de tinglyser en avtale om at banken skal ha pant i alle de enkle fordringer som bankkunden erverver i sin virksomhet, men slik at kunden fortsatt skal ha den fulle rådighet over fordringene. Underretning til debitor cessus om pantsettelsen skal bare skje dersom bankkunden kommer i økonomiske vanskeligheter, slik at konkurs truer. Dette er den såkalte «blokk-factoring», som altså er et tinglyst underpant i det tingsinnbegrep som bankkundens mengde av utestående enkle fordringer til enhver tid utgjør. Hvis denne ordning godtas, vil det innebære en vesentlig utvidelse av adgangen til å benytte enkle krav som sikkerhet - sett på bakgrunn av situasjonen før Factoring i tradisjonell forstand forutsetter at factor har et apparat for behandling av kunde fordringene, derunder notifikasjon av transporter, reskontro føring, innkassering og avregning. Bankene ønsker ikke påta seg denne service-delen av factors förpliktelser. Men kan banken nøye seg med å sette opp et dokument om en altomfattende fordringspantsettelse og

17 Kundefordringer som kredittgrunnlag - Faktoring og beslektede ordninger 489 å sende dette til Brønnøysund til tinglysing, blir det hele nokså enkelt. Og banken, som erfaringsmessig ikke er særlig beskjedne i sine krav om sikkerheter, kan forventes mer eller mindre rutinemessig å ville kreve blokk-factoring på toppen av alle sine øvrige sikkerheter. Efter min mening er imidlertid blokk-factoringen i strid med såvel pantelovens ordlyd som med dens forutsetninger. Jeg kan ikke her ta opp rettsvernsproblemene i deres fulle bredde, men må nøye meg med å trekke frem to hovedsynspunkter som efter min mening må føre til underkjennelse av blokkfactoringen: For det første i 4-10 har, som foran nevnt, overskriften «factoring». Det henvises derved til en kontraktstype som har relativt faste konturer. Kjernen i factoringavtalen er det som kan kailes service-delen: factor övertar alle rutiner med notifikasjon, inkasso og reskontroføring. Som regel kommer det så inn en kredittydelse fra factors side, ved at han straks tilstiller klienten en viss prosent av de overførte fordringers pålydende. Undertiden - bl.a. i internasjonal factoring - får man i tillegg en garantifunksjon, ved at factor övertar kredittrisikoen for de overførte fordringer. Det sentrale og forsåvidt begrepsvesentlige ved factoringen er imidlertid factors service-funksjon. Denne funksjon mangler ved blokk-factoring, som derfor ikke er factoring i vanlig betydning og i den betydning panteloven må antas å ta ordet gjelder derfor ikke ved blokk-factoring. For det annet: Hvis man godtar blokk-factoring, åpner man en adgang for banker og andre kredittydere til på en lettvint måte å beiegge et siste fritt aktivum i næringsdrivendes boer med det dekningsprivilegium som panteretten er. Dette kan ikke ha vært lovgivernes mening. Hadde man villet åpne en generell adgang til underpantsettelse av debitors samlede fordringsmasse ved tinglysning, måtte dette ha vært omtalt i Lovforarbeidene. Istedenfor finner man bekymrede uttalelser om forholdet til de personlige kreditorer, og forsikringer om at lovreformen forsåvidt fordringspant angår, i det vesentlige er en legalisering av den praksis som allerede var etablert. Jeg synes dette gir et entydig bevis for at man ikke har villet gå til den meget vesentlige utvidelse av.pantsettelsesadgangen som en blokk-factoring ordning vil være. Fra et kredittpolitisk synspunkt har factoring (i egentlig forstand) den fordel at kredittens omfang automatisk reguleres efter fordringsmassens omfang: Øker omsetningen, og dermed fordringsmassen, øker den forskutterte del proporsjonalt. En bank som har fått et tinglyst underpant i fordringsmassen, har ikke samme mulighet for å følge med: den ser ikke fakturaene, og vet ikke til enhver tid hvor store beløp bankkundens fordringer representerer. Blokkfactoringen vil derfor lett bli benyttet som sidesikkerhet for en fastlåst kreditt -

18 490 Sjur Brækhus uten den elastisitet og bevegelighet som den virkelige factoring gir. I den strid som har stått om realkreditt kontra personalkreditt, har det vært et sentralt moment i realsikkerhetens favør at de er kredittskapende; adgang til å gi lånyderne pantesikkerhet øker lånemulighetene. Den egentlige factoring har i utpreget grad denne kredittskapende egenskap, mens blokk-factoring på dette punkt kommer ut langt svakere. Høyesterettsadvokat LEIV H. TVEDT, Norge: Jeg vil gjerne ta opp en i praksis ikke sjelden forekommende problemstilling, som ikke kan sees berørt av innlederne. Det gjelder bl.a. den såkalte forhåndsnotifikasjon som er omtalt på side 323. Problemet er følgende: Ved inngåelsen av factoringavtalen varsles debitor om avtalen og om at betaling bare kan skje til factoringselskapet. Det er såkalt forhåndsnotifikasjon, også kalt generell notifikasjon. I tillegg gis det notifikasjon på hver enkelt faktura som sendes, også kalt spesiell notifikasjon. Man kan så tenke seg, noe som ikke er sjelden i praksis, at en faktura ved en feil eller bevisst, ikke er påstemplet/trykket notifikasjon. Det betales derpå uriktig direkte til den opprinnelige kreditor, d.v.s. factoringselskapets avtalepart, klienten. Normalt vil dette bli avregnet mellom factoringselskap og klient. Men hvis beløpet er uerholdelig hos klienten, vil det være aktuelt for factoringselskapet å gå på debitor og kre ve at han betaler en gang til, og nå til riktig kreditor. Når det ikke er gitt spesiell notifikasjon på fakturaen, vil factoringselskapets aksjonsgrunnlag være den generelle notifikasjon, forhåndsnotifikasjonen. Spørsmålet er så om det kan ha noen betydning at det ikke er gitt spesiell notifikasjon på fakturaen. Forholdet kan være at den generelle notifikasjon er sendt for 10 år siden da avtalen ble inngått, eller kanskje bare for en mnd. siden. Det kan også være at man i tidens løp har betalt til factoringselskapet flere ganger i måneden gjennom mange år, eller kanskje bare noen få ganger i løpet av en årrekke. Vil debitor i noen av disse tilfeller ha rett til å nekte betaling, til tross for at der er sendt notifikasjon, d.v.s. forhåndsnotifikasjon, slik loven krever? Man kan også komplisere tilfellet med fig. også i praksis kjente forhold: Det har tidligere skjedd feilbetalinger på grunn av manglende spesiell notifikasjon på fakturaene. Factoringselskapet har imidlertid ikke reagert

19 Kundefordringer som kredittgrunnlag - Faktoring og beslektede ordninger 491 overfor debitor fordi man har avregnet overfor klient. Når så beløpet er uerholdelig hos klient, krever man debitor. Skal den tidligere manglende reaksjon ha noen betydning for debitors betalingsplikt overfor factoringselskapet? Idet disse i praksis viktige spørsmål ikke er berørt, reiser jeg dem overfor innlederne og debattdeltakerne. Professor jur. dr. TORGNY HASTAD, Sverige: Eftersom ordföranden efterlyst synpunkter från andra nordiska länder vill jag påpeka att det är två olika frågor som uppkommer vid en sådan här förhandsnotifikation. Ett problem gäller, om det har gjorts en befriande betalning. Detta skall bedömas enligt 29 skuldebrevslagen, där det avgörande är om den som betalar har haft anledning att misstänka, eller i det här fallet snarare komma ihåg, att fordringen blivit överlåten eller pantsatt. Jag kan tänka mig att detta skulle bedömas olika beroende på vem som är gäldenär. Vissa typer av gäldenärer har nog skäl att registrera sådana här förhandsunderrättelser så att de kan komma ihåg dem även långt därefter, och då kan de inte betala med befriande verkan till säljaren. Men anlägger man lillemanssynpunkter kan vissa andra gäldenärer inte anses behöva komma ihåg förhandsunderrättelser, och då blir betalningen befriande. - En annan sak är om en förhandsunderrättelse har någon betydelse sakrättsligt. Här gäller problemet hur preciserat fordringsförhållandet måste vara som underrättelsen avser. Kan man godta förhandsunderrättelser som gäller mycket generellt angivna fordringsförhållanden, eller skall man precisera exakt de fordringar som överlåtelsen eller pantsättningen gäller? Här har jag just sett att det finns en norsk lagstiftning. I Sverige står frågan öppen. Advokat LARS HÖK, Sverige: Blockfactoring är väl, efter vad jag kan förstå, ett begrepp som factoringbolagen eller bankerna har skapat och termen är ganska betecknande för den begreppsförvirring man ofta finner på det här området. Vi hade, åtminstone förr i världen, någonting som kallades «överlåtelse för inkasso». Jag vet inte om sådan överlåtelse idag förekommer i någon större omfattning men innebor-

20 492 Lars Hök den var, att t ex en advokat fick till sig överlåten en fordran enbart för inkassoändamål. Gäldenären kunde nog i och för sig, med befriande verkan, betala även till överlåtaren. Överlåtelsen var tänkt som en praktisk åtgärd vid ett inkassoförfarande och denna åtgärd är kanske att se som något slags föregångare till factoringinstitutet även om överlåtelse för inkasso inte innebar att överlåtaren fick betalt för sin fordran genast, vilket ju är vitsen vid factoring. Blocfactoring är väl då, tycker jag, närmast att jämställa med något slags letter of intent:avtal om att i en framtid eventuellt överlåta en fordran. Någon verklig överlåtelse med sakrättslig verkan kommer ju i alla fall inte till stånd förrän denutiation har skett. Advokat Tvedt nämnde det fallet att man glömt, eller av någon anledning underlåtit att på fakturan ange att betalning skall erläggas till factorn; det är faktiskt inte så sällan detta förekommer och det kan bli tvist om saken. Men kan man påvisa att överlåtelseförklaringen på fakturan utelämnats p.g.a. ett misstag, och är det fråga om ett fortlöpande affärsförhållande, där kunde har känt till att alla fakturor regelmässigt varit överlåtna till factorn, har kunden i fall som jag känner till, inte med framgång kunnat åberopa att den uteblivna överlåtelseförklaringen på fakturan och som skulle ha befriat honom från hans skyldighet att utge betalningen till factorn och inte till överlåtaren. Jag skulle tycka att det vore intressant om någon av de närvarande rättslärda ville göra en jämförelse mellan företeelsen överlåtelse för inkasso och factoringsystemet. Det här med överlåtelse för inkasso är någonting som jag fortfarande tror kan ha betydelse och eftersom jag för egen del sysslar en hel del med inkassouppdrag så skulle jag tycka det vore intressant att höra om överlåtelse för inkasso förekommer i de övriga nordiska länderna. Direktör GÖSTA FISCHER, Sverige: De juridiska problemen i samband med Factoring har belysts, både av referenterna och av föregående talare. Man torde nog kunna säga om Factoring att det är en finansieringsform som så att säga har funnit sin form. De juridiska komplikationerna i samband med Factoring framstår inte som särskilt stora och i någon mån återspeglar detta sig i debatten idag. Man är ganska överens om hur Factoring skall behandlas och det är dessutom dåligt med rättsfall på området. Det här innebär nu inte att Factoringforeteelsen är alldeles utan problem. Jag representerar i det här fallet praktiken på området i form av finansbola-